| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLÖDE flø3de2, n.; best. -et; pl. -en;
förr äv. FLÖD, m. l. f. l. n. (m. Sahlstedt, SvTyHlex. (1872); f. 3Mos. 15: 3 (Bib. 1541: aff thenna flödhenne), Schultze Ordb. 1185 (c. 1755); n. Dähnert (1784), Hahnsson (1888)); best. -en; pl. -er (Bergman Jordkl. 188 (1766), Möller (1807)). jfr vidare ÖVERFLÖD.
1) till FLÖDA 1: flödande; ofta konkret: (ymnigt l. över bräddarna) flytande l. strömmande vatten (vätska l. ämne i flytande form). Flodens lugna, stilla, häftiga, strida flöde. Tårarnas flöde. Florinus Voc. 136 (1695). Af skurars flöd är skörden dränkt. Kellgren i ÅboT 1776, s. 185. Källor, som i subboreal tid varit utsinade, få rikligt flöde. Flodström Naturförh. 131 (1918). — jfr IN-, KÄLL-, LAVA-, SAMMAN-, SAV-, TILL-, UT-, VATTEN-FLÖDE m. fl. samt VATTEN-FLÖD. — särsk.
a) (numera nästan bl. ss. senare led i ssgr) om riklig utflytning från ngn del av organismen; äv. konkret; jfr FLOD, sbst.3 8, FLOTT, sbst.1 5, FLUSS, sbst.1 1. Om enom manne flyter hans kötz flödh, han är oreen. 3Mos. 15: 3 (Bib. 1541). Opassligheter, hos somliga (kvinnor) före utbrottet, hos andra under sjelfva flödet. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 103 (1836). Tholander Ordl. (c. 1860). Sådant ondt flöde (som runnit ur bölder). Wigström Folkd. 1: 124 (1880). — jfr BLOD-, SPOTT-, URIN-FLÖDE m. fl. samt BLOD-, LUNG-, SÄDES-FLÖD. — särsk. (†) i uttr. den vita flöden, om vitaktig slemflytning från moderslidan, leukorré. Hiärne Suurbr. 25 (1679).
b) högt vattenstånd, högvatten; vattenflod, översvämning; jfr FLOD, sbst.3 1; numera oftast i ssgr. Ibland flöder, som viss års-tid inställa sig, är otviflaktigt Nilns den rycktbaraste. Bergman Jordkl. 188 (1766). I våra elfvar märkas vanligen trenne flöden årligen, hvarvid vattnet stiger många alnar högre än vanligt. Berlin Lsb. 339 (1852). TT 1899, B. s. 152. — jfr HÖST-, SOMMAR-, STORM-, VÅR-FLÖDE.
c) vattendrag; företrädesvis ss. senare led i ssgr. Det är ett för alla skogstraktsbebyggare välbekant förhållande, att alla mindre bäckar och flöden för hvarje år igengrunda sig. Post KoprJordb. 39 (1862). — jfr BI-, HUVUD-, SIDO-, SÖTVATTENS-, TILL-FLÖDE.
d) (föga br.) i oeg. anv.: (gm översvämning l. rägn uppkommen) vattensamling, flödvatten, pöl. Se åkern! Ingen hand i tid dess flöden ledde. Wallin Vitt. 1: 6 (1805). (Bärarna) utsatte .. gossarna (Romulus o. Remus) i närmaste flöde. Kolmodin Liv. 1: 18 (1831). Det (var) nästan alltid ett litet flöde (efter barnet) i förmakssoffan eller på golfvet. Öberg Makt. 2: 46 (1906).
2) bildl.; jfr FLÖDA 2. Tankarnas flöde. Lifsens kella flÿther medh ÿmpni flödhe. Visb. 1: 136 (c. 1620). Ljusets flöden. Vinterg. 1894, s. 91. Med Alexanders erövringståg gick ett flöde av grekisk odling österut. Sylwan (o. Bing) 1: 3 (1910). jfr KRAFT-, KÄNSLO-, LJUS-, PÄNNING-, TILL-, UT-FLÖDE m. fl. samt ÖVERFLÖD. — särsk. fys. i uttr. magnetiskt flöde, benämning på sammanfattningen av kraftlinjerna i ett magnetiskt fält. TT 1902, M. s. 105.
-BRO. (†) ett slags anordning i kanaler, tjänande att avleda överflödsvatten; jfr -BORD. VetAH 1811, s. 91. —
-TID. (flöd- 1753 osv. flödes- 1765) (mindre br.) tid under vilken det är högt vattenstånd l. flöde, flodtid; jfr FLÖDE 1 b. VetAH 1753, s. 176 (”178”). (Bäckens) .. sorl i flödtiden. Modin GTåsjö 37 (1916). —
-VALL. (†) lägre vall utmed vattendrag vilken vid högvatten översvämmas. Lågvall eller Flödvall. LAA 1813, s. 269. —
-VATTEN. (numera företrädesvis i Finl.) till 1 b: vatten som stigit över sina bräddar l. samlat sig på isen, flodvatten (i bet. 1), överflödsvatten. Bönderne .. (hade) lidit (skada) på åkeren af köld och flödwatn. ConsAcAboP 5: 375 (1683). (Uleåborgs hälsobrunn) fylles merändels hvar Vinter med flödvatten. VetAH 1795, s. 170. Älfven stod stycktals lik en sjö, med flödvatten öfver istaket. OoB 1892, s. 561.
B (†): FLÖDES-TID, se A.
Spalt F 993 band 8, 1925