| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRGYLLNING förjyl4niŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förgy´llning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till FÖRGYLLA.
a) abstr.: handling(en) l. konst(en) att förgylla. Förgyllning för hand. Förgyllning på våta vägen. Galvanisk förgyllning. Förgyllning av bokband. Schroderus Dict. 76 (c. 1638). Äkta Bladguld användes till pillers förgyllning. Forshæll Pharm. 2: 179 (1838). 2NF 9: 429 (1908). — jfr BRÄNN-, HAND-, KALL-FÖRGYLLNING m. fl.
b) det guld (l. den guldimitation) varmed ett förgyllt föremål är överdraget; förgylld yta; ofta i bild, särsk. i uttr. som förgyllningen går av l. faller av, förlora förgyllningen, falsk förgyllning o. d. GR 13: 283 (1541). Förgyllningen hade bibehållit sig väl. Ödmann Hågk. 6 (1801). ”Förgyllning förgår, / men svinläder består” sade väggarna. Andersen Sag. 465 (1850; i d. originalet: Forgyldning forgaaer, / Men Svinelæder bestaaer). Den aflidne har inträdt i helighetens fördolda rike, der all falsk förgyllning faller af. Wirsén i SAH 56: 189 (1879). Wrangel TessPal. 2 (1912).
2) till FÖRGYLLA 3; äv. konkretare, om ngt varigm ngt annat förskönas l. framstår bättre l. vackrare, än det är. ONiurenius (1631) i KyrkohÅ 1914, s. 428. Blott en smula förgyllning af bevekelsegrunderna, och denne unge man skall anse mig och sig sjelf för mensklighetens räddare, medan vi plundra köpmännens specerier. Rydberg Frib. 336 (1857). Rudin 1Evigh. 1: 710 (1864, 1878).
-VÄRKTYG~20 l. ~02.
Spalt F 2711 band 9, 1927