| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (†) i allm.: fästa (ngt) med naglar l. spikar, fastnagla; tillspika (ngt), igenspika; slå spikar l. naglar i (ngt). Huru .. Glas rutorne i Trä insättes, förnaglas och förkittas. Carlberg SthmArchitCont. F 4 a (1740). Slå templets port igen: befall, man den förnaglar. Bellman 1: 86 (1769). Förnaglingen af fartyget (dvs. bordläggningsplåtarnas fästande vid spanten). KrigVAT 1840, s. 185. Därs. 1842, s. 15. bildl.; särsk. (†) i p. pf. [efter t. vernagelt] o. ss. vbalsbst. -ing, i fråga om absolut otillgänglighet för skäl l. dyl. BL 11: 419 (1845). De hjernor som ej voro alldeles förnaglade, förkofrade sig sedan på fri hand. Ahnfelt StudM 2: 10 (1857). Därs. 377 (: förnagling).
2) i fråga om framladdningskanon: slå en stålten, spik l. annat föremål i fänghålet på (kanon) o. därigm göra (denna) för tillfället obrukbar; ngn gg äv. om kanons tillfälliga försättande i obrukbart skick på annat sätt. RelExpFyenSeeland 1658, s. B 1 a. Längre up i floden blefvo åtskillige Batterier demolerade och deras Canoner förnaglade. SP 1779, s. 667. Förnagla .. kallas .. (också) när man intvingar en större kula än kalibern fordrar i kulloppet. Sturtzenbecher (1805). 2NF 24: 197 (1916). särsk.
a) ss. vbalsbst. -ing; konkret, om den i fänghålet indrivna pjäsen. Taga ut förnaglingen ur en canon. Weste (1807). Auerbach (1908).
b) (†) bildl., om tillstoppande av en öppning. Bellman 5: 223 (c. 1775). (Jag) skall .. låta förnagla er mun med en spik, som skall räcka er ända ned i halsen. Runeberg ESkr. 1: 191 (c. 1836). Högberg Vred. 3: 123 (1906).
3) (numera bl. ngn gg i fackspr.) (vid skoning) sömsticka (en häst); särsk. ss. vbalsbst. -ing, mer l. mindre konkret, om den skada l. åkomma som härigenom uppstår: sömstick. Florman Abildgaard 88 (1792). SFS 1863, nr 32, s. 14.
4) (†) stadfästa l. ingå (ett förbund)? Tiil thess tw kan fornemma .. om for(skriv)ne forbwndt (dvs. komplott) j samma landzenda emoth oss nogherstadz kan wara fornægelth. GR 2: 25 (1525).
Ssg: förnaglings-stål. mil. till FÖRNAGLING 2: fyrkantig stålten avsedd att vid förnagling indrivas i fänghålet. —
(I 1) -NAMN3~2. [jfr t. vorname, ä. t. fürname, lat. pronomen, prænomen]
1) till I 1 e: en persons individuella l. egentliga namn (dopnamn); motsatt: familjenamn, tillnamn, efternamn. IndSvec. (1641). At .. (i avlöningslistan) alle .. med deras Caractere, Beställning, För- och til namn uptagas. InstrRegementsskr. 1733, § 18. Det var en skrikhals, som hette Filkins, .. — jag kommer inte i hog förnamnet. Nyblom Twain 2: 97 (1874). Det går inte an att tilltala en ung dam, med vilken man haft förmånen att lägga bort titlarna, med ”du”, man måste använda förnamnet även damer emellan. Nilsson FestdVard. 50 (1925).
3) föregående namn? Gudz rike .., / Til hwilket Paradis ett litet förnamn war. Spegel ÖPar. 17 (1705).
Ssg: förnamns-ord. [jfr holl. voornaamswoord] (†) till FÖRNAMN 2: pronomen. Hof Skrifs. 18 (1753). Dens. PhilosGr. 3 (1782). —
(II 2 b) -NASA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [till NAS; efter t. vernasen] metall. (numera knappast br.) låta slagg avsätta sig på (forman) i smältugnen; särsk. i p. pf. med adjektivisk bet., om forma: tilltäppt av slagg. Rinman (1788). —
(I 1 b) -NATT3~2. [jfr d. dial. (Jyll.) fornat, holl. voornacht] om nattens första timmar (tiden före midnatt); motsatt: efternatt; nästan bl. i best. sg. På, under förnatten. Tholander (c. 1870). Det är .. väl bekant för hvarje kräftfiskare, att fångsten lyckas bäst på .. förnatten. LfF 1908, s. 63. Vi få ta’ förnätterna till hjälp ibland (för att hinna med arbetet). NDA 1913, nr 92, s. 1.
Spalt F 2993 band 9, 1927