| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖROLYCKAS fö3r~ωlyk2as l. fœ3r~ (föroly´ckas Weste; fö`roly´ckass Dalin), v. dep. -ades; förr äv. (i bet. 4) FÖROLYCKA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (Lindfors (1815), SFS 1906, nr 78, s. 7).
1) dep.: falla offer för en olyckshändelse; omkomma, gå under; särsk.: lida skeppsbrott, förlisa, haverera; äv. i fråga om flyg- l. tågolycka o. d.; äv. (i sht skämts.) mera oeg.: (råka att) förstöras, komma till skada. Man (far) först .. de bekante Holmar förbij, .. hwarest Skieppen många gånger förolyckas. Rudbeck Atl. 3: 419 (1698). (Glaset var) utan fot, den hade förolyckats. Quennerstedt IndSold. 61 (1887). Har svenskt fartyg förolyckats eller lidit svårare skada. SFS 1906, nr 78, s. 11.
2) dep., bildl.: lida skeppsbrott i livet; spåra ur, gå under; i sht ss. vbalsbst. -ande. Menniskans lycksalighet eller förolyckande, allt efter som hon vill vara trogen eller otrogen sitt ideal. Lysander Faust 67 (1875).
3) (†) dep.: misslyckas; slå fel, bliva förfelad. At skrifvningen åffta förolyckats och blifvit .. oläsligh. Carl XII Bref 125 (1714). AGSilverstolpe Bokst. 90 (1811). När ett angrepp förolyckats. CVAStrandberg 3: 211 (1854).
4) (†) tr.: komma (ngt) att misslyckas. Det som mest förolyckade vår jagt var att det var stilla lugnt. Tidström Resa 39 (1756).
Spalt F 3045 band 9, 1927