| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II 2 c) -SVÅGRAS, v. dep., l. FÖRSVÅGRA SIG, v. refl.; anträffat bl. i p. pf. -ad (ss. adj.) samt ss. vbalsbst. -ande. [till SVÅGER; jfr t. verschwägert, p. adj.] (†) bliva besvågrad l. gm giftermål besläktad (med ngn), träda i svågerlag (med ngn). The skylla och förswågrade föllia flux effter lijket. KOF II. 2: 172 (c. 1655). HärnösDP 1694, s. 184. Isogæus Segersk. 62 (c. 1700). —
(II 3) -SVÅRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing. [till SVÅR, adj.; jfr FÖR-SVÄRA, v.1, ävensom t. erschweren] göra svår l. svårare; äv.: lägga svårigheter i vägen för (ngt). Serenius A 4 b (1734). Grekiskan har en .. mängd anomaliska formationer som försvåra dess lärande. Tegnér (WB) 6: 191 (1826). (Kejsaren) försvårade slafvens och den frigifnes uppsteg till medborgareklassen. Rydberg RomD 18 (1877). Talet försvåras (gm viss sjukdom i ansiktet). 2NF 25: 1032 (1917). särsk. jur. i uttr. försvårande omständighet(er) o. d., om omständighet(er) som gör(a) att man vid utmätandet av ett straff förfar strängare än vanligt; motsatt: förmildrande; äv. allmännare, om omständighet(er) som gör(a) att ngns handlingssätt bedömes l. bör bedömas strängare än vanligt. Nyblom Twain 2: 131 (1874). Äro omständigheterna (vid bedrägeribrott) synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas. SFS 1890, nr 33, s. 26. —
(II B) -SVÄCKA. [efter mnt. vorsweken l. t. verschwächen; jfr d. forsvække] (†) försvaga. GR 17: 99 (1545). Thetta Konungerijke Swerige (huilchit för thet långwarige krijg och fegde, fast .. försweckt war). Därs. 604. —
(I 2) -SVÄLLA3~20, v.1 -ning. garv. låta (hud) undergå en förberedande svällning före den egentliga garvningen. För att erhålla ett riktigt tjockt och tungt (krom-)läder anbefalles att underkasta hudarne en försvällning med mjölksyra. Hirsch LbGarfv. 319 (1898). —
(II 1 b α) -SVÄLTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr ä. d. forsvelte, d. forsulte] (numera knappast br.; se dock slutet) lida starkt av svält, försmäkta av hunger; förgås av svält, förhungra. Igenom sådane oförsyn blef folket mest försvelt, så att the hade när ätitt hvar annan up. GR 24: 475 (1554). Hade fast flera än tå förswultit, om Konungen icke hade låtit vpköpa myckin Spanmåhl i Lifland. Girs G1 99 (c. 1630). KKD 6: 33 (1707). Östergren (1924; angivet ss. förekommande ngn gg). särsk. (mindre br.) i p. pf. försvulten i adjektivisk anv.: utsvulten, förhungrad. Han var 25 år gammal, utblottad, försvulten och så trasigt naken, att (osv.). Runeberg 5: 403 (1832). En uttröttad, halft försvulten här. IllSvH 4: 304 (1880). Helsov. 1893, s. 255. —
(II A) -SVÄRA, v.1 [efter mnt. vorsweren, till swar, tung, svår (se SVÅR); jfr FÖR-SVÅRA o. BESVÄRA, v.1] (†) betunga. Att h(ans) furstelige n(åde) therfore mykit forsweres mett mykin och stoor peninga spiilde och vtgifft. GR 10: 37 (1535). —
Spalt F 3321 band 9, 1927