| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GILL jil4, adj.1, äv. (i bet. 2, i sht jur., numera föga br.) GILD jil4d, adj. -are (gradf. dock föga br.). adv. -T (knappast br., Högberg Frib. 283 (1910; i bet. 2)).
1) för vilken skall betalas l. bötas, som skall ersättas; anträffat bl. ss. senare led i ssgr. — jfr O-, TVE-GILL.
2) [eg.: som kan (är värd att) betalas l. som kan användas ss. betalning] (numera nästan bl. jur. l. arkaiserande l. ss. senare led i ssgr; jfr dock a, c, d, e) som fyller alla berättigade l. ifrågavarande anspråk, som har erforderliga kvalifikationer l. egenskaper, som (kan) gillas, fullgod, fullmålig, fullt riktig l. duglig l. tillfredsställande, vederhäftig, pålitlig, oklanderlig; som icke (kan) ogillas, som står fast l. gäller, giltig; i sht om person stundom övergående i bet.: utmärkt, framstående, förträfflig; särsk. (i sht jur.) dels om handelsvara, stängsel o. d.: fullgod, felfri, dels i inskränktare anv.: som lagligen gillas (o. därför står fast), lagligt gällande, av laga kraft o. värkan. En giil oxa. GR 1: 152 (1523). En gill foot längd sådana som fyra twärhender göra. VarRerV 45 (1538). 30 daller vthij gillt och gångh bart Mynt. ÅngermDombRenov. 1629, fol. 4. Ett gammalt och gilt Document. Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663). (Sv.) Gill .. (lat.) præstans. Spegel (1712). Then, som alle kenna .. för en gill kennefader och lärmestare. Swedberg Schibb. e 1 a (1716). Til tomta och farvägsrå må en sten gild vara. JB 13: 1 (Lag 1734). Vare gifven ed så gild, som gången. RB 17: 17 (Därs.). Hummern .. måste vara 8 tum lång, för att vara gild. Holmberg Bohusl. 2: 97 (1843). På gilla skäl. Rydberg RomD 28 (1877). Tillse, att eget och annans stängsel är gildt. Juhlin-Dannfelt 70 (1886). Att kräfva gillt gods i stället för det felaktiga. Björling CivR 105 (1907). Ett i allo gillt borgarsamhälle. TurÅ 1912, s. 209. — jfr ANSVARS-, ARBETS-, AVRADS-, BETALNINGS-, BEVIS-, ED-, KÖP-, LAG-, MÖNSTER-, O-, OMDÖMES-, SVARS-, VITTNES-GILL m. fl. — särsk.
a) ss. objektiv (vid pass. verb subjektiv) predikatsfyllnad i ett flertal uttr., numera bl. (i lag- l. kanslistil, numera föga br.) i uttr. förklara (dom o. d.) (för god och) gill, gilla l. fastställa (dom o. d.), samt i uttr. hålla för gillt vad ngn lagligen gör o. låter, godkänna l. gilla vad ngn osv. Dömde the for:ne breff gijlt staducth och fast. GR 1: 238 (1524). Erkännes .. (gesällens) Mästarestycke för gilt, då skall han (osv.). MeddNordM 1897, s. 87 (1656). Förklare Rätten ther på samma dom för god och gild. RB 24: 4 (Lag 1734). Förklare Collegium flyttningen gild eller ogild. FörslSkolordn. 1817, s. 22. Hållande jag för gildt hvad ombudet på grund häraf lagligen gör och låter. Smedman Kont. 5: 28 (1872).
b) (†) i n. sg. i substantivisk anv., dels i uttr. bära ngt l. ngn upp för gillt, godkänna l. godtaga ngt l. ngn, hålla ngt l. ngn för godt resp. god, dels i uttr. gå för (fullt och) gillt, godtagas, hållas för (full)god. Om i wti synnet (dvs. sinnet) hafwe Oss nogen Annen (konung) ofwer sætia Acte wij .. icke bæra honom wp för gilth. GR 1: 161 (1523). De (dvs. klippingsmynten) ginge för fullt och gillt. ÅngermDomb. 7/12 1636, fol. 123. Brauner Bosk. 109 (1756).
c) (i Norrland, fullt br.) om ekorre, stundom om räv: som har fullhårigt (urspr. o. eg.: ss. skatteskinn fullgodt) skinn. FoFl. 1909, s. 97. Modin GTåsjö 206 (1916).
d) (fullt br.) i uttr. (gå sin) gilla gång, (gå sin) vederbörlig(a) l. normal(a) l. jämn(a) o. stadig(a) gång. Dalin Vitt. I. 3: 85 (1742). Arbetet på gården gick sin gilla gång. Rönnberg Bredbolstad 57 (1907). Tingens vanliga, gilla gång. Selander Keller Seldw. 1: 221 (1913). jfr (†): Gulle-Nyckeln gillan gång, / Går åt Låås ock Dörar alla (dvs. guldnyckeln öppnar alla lås o. dörrar). Columbus BiblW L 1 a (1676).
e) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid lek l. spel, ss. predikatsfyllnad till (underförstått) vara: som gillas (se d. o. 1 e) l. står fast. Hedenstierna Komm. 206 (1891). Tredje gången (l. resan) gillt! .. (dvs.) två gånger får man göra om ett försök men tredje gången gillas det. Östergren (1924).
f) (†) övergående i bet.: uppskattad, värderad, tungt vägande. I Herrahoff stodhe alt bättre til, / Om Peningen ey ther wore så gill. Fosz 586 (1621).
3) (†) stolt, övermodig. Sedan wore Lexandz karar så gille, att the förskickade sijn senningebodh till alla socknar och landzendar ther nest omkring. Svart G1 156 (1561). Af vinet något hvar tahlförig blef och giller, / Kom dristigt för en dag med sine gahlne griller. Düben Boileau Sat. 19 (1722).
Spalt G 397 band 10, 1928