| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HASTIG has3tig2, adj. -are ((†) superl. -st Linc. Ppp 5 b (1640), Börk Darius 354 (1688)). adv. = (†, VarRerV 9 (1538), Fosz 36 (1621)), -T (G1R 1: 212 (1524) osv.).
1) som sker l. göres l. värkar o. d. fort (på kort tid l. i snabb takt), snabb, skyndsam; ss. adv.: snabbt, skyndsamt, fort, raskt; jfr HAST 1, HASTA 1 b. (Lat.) Balbus (sv.) then som så hastig talar at han icke förer ordhen rett fram. VarRerV 9 (1538). En hastig öfversigt af det vi med någon visshet veta, är allt hvad rummet tillåter och ändamålet kräfver. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 5 (1801); jfr d. Det gick (på K. XII:s tid) icke hastigt, såsom det nu går, att skicka underrättelser genom länderna och öfver vattnen. Svedelius i 2SAH 54: 253 (1878). En förvånande hastig och styf examen. Fröding Brev 58 (1886). Hastig eld (snabbeld). Tingsten FormTakt. 13 (1889). Dödlighetens hastiga aftagande ända till ungefär 12:te à 14:de lefnadsåret. EkonS 2: 33 (1894). Bergman JoH 33 (1926). — särsk.
a) som icke räcker länge, kortvarig, kort; förr äv.: tillfällig, flyktig; förgänglig. Jag gjorde en hastig visit hos honom, innan jag for. Han kastade en hastig blick på henne och försvann. G1R 28: 9 (1558). Hastigh är här (dvs. på jorden) Pracht och Pråål, / Ewigh blijr thär (dvs. efter döden) wee och Skråål. Wivallius Dikt. 114 (1641). Från detta land (dvs. Holland) .. gjorde han (dvs. Samuel Columbus) till England en utflygt, som dock tyckes varit ganska hastig. Atterbom Minnest. 1: 281 (1848). Man tog afsked från en del af de hastiga, men behagliga bekantskaperna. Hedlund Schweiz 69 (1866). (Drottning) Kristinas ostyriga lynne återvände (under samtalet) för en hastig minut. Topelius Planet. 2: 218 (1889). — särsk.
α) (†) om språkljud: kort. I .. (substantivet ”kort”) är o långt och i .. (”ond”) hastigt. Laurel Räfst 16 (1756). Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 21 (1801).
β) (†) mil. i överförd anv., i uttr. hastigt krut, krut som förbrinner relativt snabbt o. med rask gasutveckling, ”livligt” krut. Hazelius Artill. 31 (1856). Det hastigare krutet (hade) .. bort i profmörsaren gifva längre skottvidder än de långsammare. Fries Krutl. 144 (1869).
b) som sker l. inträder efter kort tid l. omedelbart, snar, omedelbar; ss. adv.: fort, omedelbart, genast, strax; numera nästan bl. (mindre br.) i affärsspråk. Mat. 26: 49 (NT 1526). Om nogon bliffuer skuten for Fienderne och icke hastigt dör, ath hans szoldt motte thå bliffua full. G1R 10: 111 (1535). Simon .. befalte at man mwranar j Ierusalem hastigt fulkompna skulle. 1Mack. 13: 10 (Bib. 1541; Apokr. 1921: med all hast). Then hastelige frå nidrigt stånd bliffuer vphögd, han .. Förer sigh sielff .. vti hastigt förderff. Svart G1 138 (1561). Medh thet första, .. på thet hastigsta. Linc. (1640; under quam-primum). Jag fant, det en hastig åtgärd var af nöden. Ullman GrefvHänd. 119 (1782). Motorbåt (ruffad) .. säljes billigt vid hastig affär. GHT 1926, nr 93 A, s. 19. — särsk.
α) (†) i uttr. icke l. knappt o. d. så hastigt o. d., icke osv. så snart, inte så brådt. G1R 1: 212 (1524). Till Stockholm reser jag nog icke så hastigt. Tegnér (WB) 3: 356 (1818).
c) som sker l. inträffar oväntat o. oförmodat snabbt; förr äv.: plötslig; ss. adv.: oförmodat snabbt; förr äv.: plötsligt; numera nästan bl. i uttr. hastig död, dö hastigt o. d. Wort hastugt en dön vthaff himmelen såsom it mectogt stoort wädher kommit hadhe. Apg. 2: 2 (NT 1526). Een hastigh och oförseedd fruchtan kom vppå them. Vish. 17: 15 (Bib. 1541). Hastig rijkedom giör mannen misztänckt. Törning 65 (1677). Fru Sigrid Oxenstiernas Hastige och oförmodelige Frånfälle. Brenner Dikt. 1: 94 (1688, 1713). Fredrik Wrangel .. afled helt hastigt af samma sjukdom (dvs. kolera). De Geer Minn. 1: 183 (1892). — jfr BRÅD-HASTIGT.
d) (numera föga br.; se dock slutet) med bibegrepp av att ngt (särsk. på grund av brådska) göres utan allvarliga förberedelser l. utan grundlighet l. omtanke; i hast tillkommen, alltför hastig, slarvig; stundom närmande sig bet.: tillfällig; särsk. om ord, yttrande, handling o. d.: oöverlagd, överilad, förhastad. Fosz 273 (1621). Echtenskap skal man icke hastigt binda i ölsmål och afftonsnack. KOF II. 2: 139 (c. 1655). Den vårdslöshet (i uttalet), som i hastiga uttryck under dagligt umgänges tal förekommer. Sahlstedt Föret. 2 (1773). Dessa hastiga och icke öfverlagda foster af tillfället och ögonblicket. Rosenstein 2: 112 (1819; om tillfällighetstal). Ett hastigt ord är en vind: låt det förflyga som andra vindar. Tegnér (WB) 6: 301 (1830). De fältbefästningar, som på kort tid, vanligen strax före eller under en strid, utföras af trupperna själfva .., kallas hastiga fältbefästningar. Tingsten o. Hasselrot 74 (1902). (†) Jag beder om förlåtellse, at jagh så hastigt skrifuer. OxBr. 11: 39 (1622). — särsk. (vard., fullt br.) i uttr. hastigt och lustigt (jfr 2 b), i en handvändning, ”i ett nafs”; utan vidare omständigheter. Jag skal säga Er, hvad man skal hafva utaf den Pilten (dvs. den rike, unge mannen), skal knipas hastigt och lustigt, och på sit egit vis. Björn FörfYngl. 25 (1792). De angelägnaste sakerna blefvo i drottningens (dvs. Kristinas) smårum och några af gunstlingarnas närvaro hastigt och lustigt afgjorda. Fryxell Ber. 9: 226 (1841). Söderhjelm Uppr. 37 (1918).
e) ss. adv., i uttr. som hastigast, snabbt o. flyktigt, i förbigående, i förbifarten; förr äv.: mycket snabbt. Så skyndar siälfwer du uppå, iag ska’ gå bort! / Så will ett Fara-wäl som hastigst oss åtskillia! Börk Darius 354 (1688). Jag seer väl, .. at I ären Adoam; Jag fick jämväl då allenast som hastigast see eder. Ehrenadler Tel. 290 (”250”) (1723). Hon .. synade som hastigast, vad hon skrivit, innan hon lade in boken. Sjödin StHjärt. 47 (1911).
a) som rör sig l. kan röra sig snabbt; numera bl. (föga br.) om livlöst föremål; förr äv. om person l. levande varelse överhuvud. (Olof Tryggvason) war wijgare och hastigare än andra Männ. Reenhielm OTryggv. 164 (1691; isl. orig.: skiótari). Donau är i Ungern stilla, men vid Belgrad hastig. Bergman Jordkl. 1: 384 (1773). Dessa oändligt hastiga kräk (dvs. ödlorna). Unge Dal. 256 (1831). Dig skola om kort de hastiga hundar du uppfödt / fräta bland svinen. Johansson HomOd. 21: 363 (1845). Ryska flottans hastigaste fartyg. GHT 1904, nr 275 B, s. 1. (†) Som itt hastigt hiwl omgår. Fosz 319 (1621). — särsk. (†) om person, övergående i bet.: som skyndar sig för mycket, brådskande; jfr 3. (Omtalade) twå hieltar (hade varit) så hastighe .. i ofwan bemelte aftugh, at the hade glömt 6 fanor Cosacker på thenna sidan Ewesten. Gusstaf II Adolf 498 (1625). jfr: På wägen i Hemresan (från brunnskuren) måste man icke wara förhastig. Hiärne Suurbr. 93 (1680).
b) om rörelse l. förflyttning: som försiggår i snabb takt; ss. adv.: snabbt; äv. (vard.) i förb. hastigt och lustigt (jfr 1 d slutet); äv. bildl. I hastig takt. OPetri Kr. 84 (c. 1540). Ett bewis eller Prof. At Lufften kan wara lik en Wår, om jorden löper hastigare om. Swedenborg RebNat. 3: 313 (1718). Manskapet med hästarna (var) uttröttadt af den långa och hastiga marchen. Nordberg C12 1: 537 (1740). Pulsen var hastig och hög. VeckoskrLäk. 3: 265 (1782). Hastigt och lustigt gick färden. Læstadius 1Journ. 336 (1831). jfr: Hon gjorde sina steg hastiga. Almqvist DrJ 449 (1834). — särsk. (vard.) bildl., i uttr. i en hastig vändning, snabbt. Samtiden 1873, s. 290. (Hon) höll .. noga öga med boden, så att icke någon kund skulle vända i dörren .. och i en hastig vändning komma undan. Geijerstam LycklMänn. 15 (1899).
3) (numera i sht i ålderdomligt spr.) om person: (alltför) rask, (alltför) ivrig l. snar (till ngt l. att göra ngt); överilad; jfr HAST 1, HASTA 1 b. 2Tim. 3: 4 (NT 1526; Bib. 1917: besinningslösa). Nær nogre vela begæra ath ingiffua nogen jomfrw vtj vadzstena closter ath han (dvs. HBrask) ther med icke ær förhastigh. G1R 4: 289 (1527). War icke hastigh til at trätta. Ordspr. 25: 8 (Bib. 1541). Den italienska publiken så lättretlig, så hastig att öppna sina sinnen för ögonblickets alla intryck. Cygnæus 6: 562 (1851). Hastig till vrede. Cavallin (1875). Du är så hastig, käre vän, och gör lätt öfverdrifter. Wieselgren Hvirfl. 1: 70 (1891). Ni är för hastig i ert omdöme. Auerbach (1909). — (†) Thet är ingen ting, som giör menniskiorna så hastiga och flitiga, som hemdgirighet. Spegel Pass. 36 (c. 1680).
4) (vard. o. i bygdemålsfärgat spr.; mindre br.) om person l. sinnelag: som lätt o. ofta blir vred; häftig, hetsig; jfr HAST 4. Schroderus Liv. 331 (1626). De, som ha lungsoten, äro hastiga och tåla ej ett ord. Linné Diet. 2: 235 (c. 1750). (B. var) kort om hufvudet, hastig och ond, då han blef ofredad. Warholm Herdam. 2: 409 (1871). (Skepparen) var hastig av sig … I en handvändning slog han ovettingen i järn. Högberg Frib. 209 (1910). — särsk. (†) närmande sig l. övergående i bet.: vred, förbittrad. Gubben blef hastig och ond. Tersmeden Mem. 3: 226 (1744). PolitVis. 90 (c. 1780).
5) (föga br.; se dock slutet) om sinnesrörelse, särsk. vrede: häftig o. plötslig (jfr 1 c), hastigt uppbrusande; jfr HAST 4. Stundom winner Tohlamod, / Och förhastig Wrede tappar. Columbus BiblW L 1 b (1676). (Kvinnor) som af ringa ting äro benägna til hastige sinnes rörelser. PH 6: 3861 (1755). Hastig vrede är begynnelse till mycket ondt. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.; jfr äv. mnt. hastmot] (fullt br.) jur. i uttr. (begå ett brott o. d.) i l. av hastigt mod, förr äv. i ett hastigt mod l. av hastig iver, (begå ett brott o. d.) i plötslig uppbrusning utan överlagt uppsåt. BtFinlH 2: 51 (1546). AAAngermannus VtlDan. 255 (1592). I hastigo mode. EkenäsDomb. 1: 168 (1652). Kallar någon annan oqwädins ord af hastigh ijfwer, .. thå (osv.). Stiernman Com. 3: 857 (1671). Hvar som, i uppsåt att döda, men af hastigt mod, beröfvar annan lifvet, dömes, för dråp, till straffarbete. SFS 1864, nr 11, s. 44. 2NF 36: 297 (1924).
6) (†) om sak: som kräver skyndsamhet, brådskande; jfr HAST 2, HASTA 3. Konungens ärende war hastigt. 1Sam. 21: 8 (Bib. 1541). PH 6: 4431 (1756). — särsk. [jfr t. es eilig haben] i uttr. hava hastigt, hava brådt(om); jfr BRÅD, adj. 4 a. Adjö, Jagh har något hastigt. Ekeblad Bref 1: 174 (1652; rättat efter hskr.).
7) (föga br.) om sluttning: stupande, tvärbrant; jfr HAST 1 d. Hastig, stark sluttning. Weste 2: 749 (1807). Slutta hastigt. Därs. Dalin (1852). Schulthess 1313 (1885; angivet ss. mindre br.).
B (mindre br.): (1 d) HASTIGT-BETÄNKT, p. adj. (†) om skrift o. d.: som avfattats hastigt o. med bristande grundlighet o. omsorg; jfr BETÄNKA I 8. Otwiflachtigt förhoppandes, at thetta hastigtbetänckta arbete, blifwer .. täckeliga och medh ynnest vptaget. Phrygius MRosengren A 4 b (1608). —
(2) -GÅENDE, p. adj. (hastig- 1926. hastigt- 1912 osv.) tekn. om maskin: snabbgående; stundom i uttr. hastigtgående motorer, med relativt stort varvantal. 2NF 17 109 (1912). —
Spalt H 511 band 11, 1930