| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HINDER hin4der, n.; best. hindret (AOxenstierna 1: 483 (1633) osv.) ((†) hindert SvMerc. 1762, s. 523, SvLittFT 1838, sp. 227); pl. =; pl. best. hindren (Sahlstedt (1773) osv.) l. hinderna (Boëthius Sedel. 54 (1807) osv.) ((†) hindern Oscar I Straff 40 (1840)).
a) till HINDRA 1 a, i uttr. göra hinder på ngn, kvarhålla ngn, hindra ngn (att resa). UrkFinlÖ I. 3: 82 (1597).
2) till HINDRA 2: handlingen l. förhållandet att ngn l. ngt hindrar ngn l. ngt; vanl. övergående i bet.: ngt (ngn) som hindrar l. står i vägen för ngn l. ngt; jfr 3 c. Vara (bliva o. d.) ett hinder för ngn l. ngt, äv. (numera föga br.) vara o. d. ngn ett hinder. Vara till hinder l. till hinders för ngn l. ngt, äv. vara ngn till hinder(s). Vålla, förr äv. göra ngn hinder. Det möter intet hinder från min sida. 1Kor. 9: 12 (NT 1526: hindrer, tryckfel för hinder). Både mig och eder hafver jag varit til hinders. Lagerström Bunyan 2: 10 (1727). ”Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder.” Runeberg 2: 112 (1848; yttrat av läkaren till v. Döbeln som ville stiga upp från sjuklägret). Utan hinder deraf, att han de stadgade lärdomsprofven ej undergått. SamlFörfElLärov. 21 (1859). Schück i 3SAH 27: 34 (1915). (†) Ordhet ..: Wexer och foröker Idher etc., .. (måste) wtan all creaturs hinder haffua och beholla sin framgångh. LPetri Œc. 13 (1559). — jfr CENSUR-, DRIFT-, IS-, TRAFIK-, TÅG-HINDER m. fl. — särsk.
a) jur. omständighet(er) som enligt lag hindra(r) ngn att företaga viss (rättslig) åtgärd, att uppträda i viss funktion o. d.; i sht ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för dessa; förr äv. allmännare. Huar icke annen brist finnes med .. her Gunne än at han thet finger mist haffuer är thet intit sådana hinder epter gudz lagh ther man honum sitt prestaembete fore fortagha kan. G1R 7: 209 (1530). Kallenberg CivPr. 1: 506 (1922). — jfr FÖRVANTSKAPS-, ÄKTENSKAPS-HINDER m. fl.
b) (numera mindre br.) till HINDRA 2 g: förhinder, förfall. Wollimhaus Ind. (1652). Inträffar för landstingsman sådant hinder, att han ej kan vid landstinget sig inställa. SFS 1905, nr 17, s. 5. (†) Effter H: LandtMarskalken hadhe hinder på Slottet, ty sadhes .. Adelen till, att the wille komma opp annan dagen. RARP 4: 192 (1649). — jfr ÄMBETS-HINDER m. fl.
c) (†) till HINDRA 2 k: besvär, olägenhet; intrång, förfång; avbräck, skada. Ebr. 12: 15 (NT 1526). Thet är osz en tunga och hinder .. så offta klädha aff och på. Schroderus Comenius 510 (1639; t.: Hindernüs). Myror äro mycket betydande till bijens hinder och fördärf. Linnæus Bijskjöts. 75 (1768).
3) till HINDRA 2, konkret: föremål som hindrar ngn l. ngt att göra ngt (i sht att komma fram o. d.), som är l. ligger i vägen för ngn l. ngt. Vthaff Rödhahaffuet bleff en wägh vthan hinder. Vish. 19: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: en öppen väg). (Lejonet) slog ned hindret med tassen. Hallström Than. 35 (1900). — särsk.
a) mil. föremål l. (visst slags) terräng som hindrar enskild krigsmans l. trupps framryckning; särsk. bef. om stormhinder; vanl. i denna ssg. KrigVAH 1806, s. 207. ExFältartill. 1893, 1: 138. — jfr FRONT-, STORM-, TAGGTRÅDS-HINDER m. fl.
b) idrott., i sht ridk. (särskilt anordnat) föremål (horisontell stång, häck, mur l. dyl.) l. (särskilt iordningställd) bildning i terrängen (grav l. dyl.) som häst under ridning bringas att hoppa över; äv. om liknande anordningar vid fot- o. skidlöpning. Fast, löst hinder. Enkelt, sammansatt, kombinerat hinder. Taga, rida över l. (vard.) sätta över ett hinder (ridk.). Låta sin häst hoppa öfver hinder. Leyon Ridk. 45 (1844). RidI 1914, s. 127. Frostell IdrB 95 (1914). — jfr BREDD-, DUBBEL-, HÖJD-, LYDNADS-, LÄNGD-, PLANK-, PRISHOPPNINGS-, REKRYT-, REMONT-, ÖVNINGS-HINDER m. fl.
c) bildl., anslutande sig till 2; särsk. i vissa uttr., t. ex.: lägga hinder i vägen (för ngt), äv. (numera föga br.) lägga hinder för (ngt), resa hinder (emot ngt o. d.), förr äv. kasta (ngn) hinder i vägen, (söka) hindra (ngt l. ngn). Dieffuulen är Mestare nogh til at kasta oss hinder j wäghen, at wij icke skole komma til Gudz werck. LPetri 2Post. 42 a (1555). Eho som lägger hinder i wägen för .. (Stanislaus’ kröning), han är en owän af det Polniska namnet. Hermelin PolskAdelsmBr. C 2 a (1705). Hedin TalUngdemokr. 23 (1914).
4) (†) till HINDRA 3: (framställande av) klander, (väckande av) tvist; särsk. i uttr. göra ngn hinder på ngt, väcka tvist med ngn om (äganderätten till) ngt, söka förhålla l. frånhända ngn ngt. JönkTb. 117 (1528). Vij haffve icke .. befalet honom ath göre tigh hindher upo thet tigh tillhörer. G1R 24: 124 (1553). SkrGbgJub. 6: 193 (1590).
5) (†) dröjsmål, uppskov. Konung Götstaff skulle vtan alt hinder taga thz kriget före. Svart G1 81 (1561). PH 5: 3226 (1752).
(3 a) -BÄLTE. bef. benämning på (område med under ställnings- l. fästningskrig anlagda) i flera rader anordnade hinderlinjer. Lundell (1893). 2NF 27: 231 (1917). —
(2) -FAT. [senare leden efter t. gefäss, lat. vas, kärl, o. ytterst gr. σκεῦος, kärl, utrustning, tackling o. d.] (enst., †) om ngt slags drivankare. Apg. 27: 17 (NT 1526; ännu i Bib. 1703). —
(2, 3) -FRI. (mindre br.; se dock slutet). Lefrén Förel. 2: 216 (1817; till HINDER 3 a). Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.). särsk. (i fackspr., i sht järnv., fullt br.) om järnvägsspår, farled (genomfart) o. d.; om järnvägsspår äv.: (till viss, gm hinderpålar angiven längd) så beskaffad att vagnar därå kunna uppställas utan hinder för trafiken å därmed sammanlöpande spår. Ett 70 meters hinderfritt mötesspår. BtRiksdP 1898, 6Hufvudtit. s. 145. —
(3 b) -GÅRD, sbst.1 (sbst.2 se under HINDER- sp. 924). mil. vid beridet truppslags förläggningsplats anlagd inhägnad bana för hästars inövande i frihet i hoppning; äv. om med olika slags hinder inrättad bana för infanteris övning i att taga sig fram i sht i terrängen. SDS 1900, nr 293, s. 2. RidI 1914, s. 128. —
(2) -KEDJA, r. l. f. (†) hämkedja (å åkdon); jfr BRINK-HAKE. Comenius OrbPict. 175 (1683). ÖoL (1852). —
(2) -KNUT. (†) eg.: knut som är till hinder; bildl. om hindrande omständighet, hinder (för ngt); jfr HINDRINGS-KNUT. Dock var en hinderknut på vigselbandet knuten; / .. / Polemon Hedning var, och jag af Judisk tro. Kolmodin QvSp. 2: 569 (1750). —
(3 a) -LINJE. mil., i sht bef. linje av stormhinder; jfr -BÄLTE. SD(L) 1897, nr 547, s. 3. Hedin Bagdad 264 (1917). —
(3 b) -LÖPNING. idrott. hastighetstävling å bana med hinder; vanl. i fråga om kapplöpning till häst; äv. i fråga om fot- o. skidlöpning. TIdr. 1881, s. 14. Därs. 1882, s. 61. 2NF 25: 988 (1917; om skidlöpning). —
-LÖS, -LÖSHET med ssgr, se B. —
(2) -PÅLE. järnv. TjReglSJ 1877, s. 74. Hinderpåle, utsättes emellan två sammanlöpande spår, på den plats, intill hvilken vagnar kunna å ettdera spåret uppställas utan hinder för trafiken å det andra spåret. SJ 2: 485 (1906). —
1) visst slags inrättning för bromsande av vagn i sluttning utför; ”hämsko”, ”hjulsko”. VetAH 1776, s. 305.
2) hinder (se d. o. 2); olägenheter, besvärligheter. Wintren fick rätt nu sitt wåta afskiedzpasz, / Och alt sitt hindertyg thet tog han på sitt lasz. Runius Dud. 2: 1 (c. 1703). Ekblad 274 (1764).
B: HINDERS-LÖS. (hinder- 1683—1927 (angivet ss. sällsynt). hinders- 1800 osv.) (numera knappast br.; se dock a o. d) till 2: som icke hindras (av ngt l. ngn), utan hinder (av ngt l. ngn), obehindrad; stundom: hejdlös. TRudeen Vitt. 272 (1683). Otamda begärelsers hinderlösa framfart. Wallin Rel. 3: 202 (1826, 1831). Björkman (1889). särsk.
a) jur. till 2 a: fri från rättsligt hinder, i sht äktenskapshinder; numera nästan bl. i avledn. HINDERS-LÖSHET (se d. o.). VDAkt. 1783, nr 25. Östergren (1927). (†) Ber:de Soldat .. är .. frij och hinderlös af ächtenskaps löffte och trolofning. VDAkt. 1736, nr 11.
c) (†) ss. adv.: obetingat, utan förbehåll. LykkoPris B 3 a (1689). Ty må jag hinderlöst för werlden här bekiänna (att osv.). Brenner Dikt. 2: 103 (1696).
d) (numera bl. i Finl.) i fråga om fotgängares o. åkandes passerande av varandra på en väg. Resol. 29/10 1725, s. 3. När de, som färdas i stad eller på landet, mötas, vike var åt höger, så att de kunna hinderlöst förbi varandra komma. FFS 1919, nr 24, s. 2. —
-LÖSHET~20, äv. ~02. (hinder- 1736—1921. hinders- 1755 osv.) (†; se dock slutet) sbst. till -LÖS. Lefrén Förel. 3: 68 (1817). Samtiden 1873, s. 251. särsk. (fullt br.) jur. till -LÖS a: frihet från rättsligt hinder, numera i sht äktenskapshinder o. hinder för utgivande av periodisk skrift. SynodA 1: 418 (1755). Betyg om hinderslöshet för äktenskap. SFS 1910, nr 144, s. 22. (†) Hinderlöshet ifrån annat äktenskap. VDAkt. 1736, nr 385.
Ssgr (till -LÖSHET slutet; i sht jur.): hinderslöshets-betyg. av pastorsämbete utfärdat intyg att en person är ledig till äktenskaps ingående (i annan församling); ss. officiell benämning fr. o. m. 1916 ersatt av: äktenskapsbetyg. AB 1845, nr 53, s. 3.
-bevis. 1) (†) hinderslöshetsbetyg. Cavallin Herdam. 1: 306 (1854; i fråga om förh. 1687). BtRiksdP 1892, I. 1: nr 65, s. 2. 2) av justitiedepartementet utfärdat tillstånd att utgiva periodisk skrift, utgivningsbevis; jfr ANMÄLNINGS-, BEHÖRIGHETS-BEVIS. 1NJA 1921, s. 114. —
(2, 2 a o. b) -MÅL. (†) hinder, förhinder. VDAkt. 1676, nr 179. Dalin (1852; med hänv. till förhinder). Cannelin (1921).
Spalt H 920 band 11, 1931