| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖRSAM hö3r~sam2 l. hœ3r~, adj. samme, -samma; -sammare
(numera i sht i vitter l. arkaiserande stil) lydig, lydaktig. Syr. 3: 6 (1536). Jach (Johan, skall) altid som enn trogenn och hörsam sonn mig emotth E. K. Ma:tt förholle. G1R 27: 253 (1557). (En soldat skall) wara lydigh och hörsam emoot alla sine föresatte Officerare. Söderman ExBook 179 (1679). Varen edra lärare hörsamma, och böjen eder för dem. Ebr. 13: 17 (Bib. 1917). — jfr O-, TJÄNST-, ÖDMJUK-HÖRSAM. — särsk.
a) (†) i attributiv ställning i fråga om handling o. d.: som sker på ett sätt som vittnar om lydnad, lydaktig; som kräver lydnad, lydnads-. (Alla skola hålla vår sista vilja) så troligen .., såsom theres hörsamme plicht .. thet fordrer och kräfver. G1R 29: 538 (1560). Hwar och en borde wara sielfmant, at ställa sig .. Gudz .. Bud til hörsam Rättelse och efterfölgd. StadgEed. 1687, Ingress. ASScF 3: 692 (1707).
b) (numera knappast br.) ss. starkt uttryck för hövlighet, i sht i brev: ödmjuk; vördsam; ofta i superl. Eders Hög-Greflige Excellens Ödmiukeste och hörsamste Tiänare. Columbus BiblW a 4 b (1674). Secret. Wilde .. bad om sin hörsamste helsning. BenzelBr. 29 (1729). Riksens Råds hörsamma Memorial af den 3 i denna månad. PH 6: 4443 (1756). Quennerstedt Torneå 1: 121 (cit. fr. c. 1808). Auerbach (1909).
c) (†) i uttr. hörsamma l. hörsammaste tjänare, ss. tilltal (urspr. i brev, jfr b): ödmjuka tjänare! ”mjuka tjänare!”; äv. ironiskt i fråga om ngt som man vill tillbakavisa o. d. Hörsame tienare; du känner ännu intet Herr Harpagon. Lagerström Gir. 43 (1731). Hörsamste tjenare, min gunstiga mamsell! Kexél 1: 58 (1776). ”Hörsammaste tjenare!” afbröt honom notarien. Blanche Tafl. 3: 290 (1849, 1857). Dalin (1852).
1) (numera i sht i högre stil o. i kanslistil) lydighet, lydnad. Then hörsamhet som stadhen .. wår befalningxman på slottit .. plictugh är. G1R 6: 253 (1529). Alle de, som Oss och Våre Efterträdare, samt Riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äro. RO 1810, s. F 2 a. Fordra hörsamhet i tjensten. SFS 1901, nr 48, s. 12. Lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. 1Sam. 15: 22 (Bib. 1917). — särsk.
a) (†) med genitivattribut betecknande det som åtlydes. RARP 4: 628 (1651). Drijfwa .. til thetta Bodz (dvs. fjärde budets) Hörsamheet. Rudbeckius Luther Cat. 68 (1667).
b) (†) till b: ödmjukhet, vördsamhet. Så utbeder jag mig i hörsamhet få munteligen .. andraga de omständigheter (osv.). Crusenstolpe 1720 360 (i handl. fr. 1765).
c) i uttr. under ngn hörsamhet, under ngns herravälde l. överhöghet. Konungen i Polenn .. vill .. dem under sin hörsamheett tvinga. OxBr. 5: 18 (1612). Brask Pufendorf Hist. 372 (1680).
2) (†) förhållandet att ngn åtlydes; respekt, myndighet; i uttr. hava (stor, liten) hörsamhet (med l. hos ngn) o. d., åtnjuta (stor, liten) respekt (hos ngn), äv. hava hörsamhet med sig, hava respekt med sig. Then Engelbrecht Larsson som ther wppe haffuer befalningen, är en blyg Kaarll, och haffuer jngen stor hörszamheth ther iblandh thenn allmogen. G1R 19: 226 (1548). Därs. 26: 46 (1556). HB 1: 243 (1589). KalmPriv. 20/4 1620, s. 7.
3) (†) gehör (se GEHÖR, sbst.1 4), beaktande; med anslutning till HÖRA 3 i uttr. giva ngn hörsamhet, låna ngn sitt öra, skänka uppmärksamhet åt ngn l. ngns ord. Förstar .. är hwar och en Menniskia .. hörsamheet .. skylligh at gifwa. Fosz 149 (1621; nt.: gehorsam). —
HÖRSAMLIG, adj.; adv. -a (†, LPetri Œc. 69 (1559), SColumbus Vitt. 130 (1669)), -en (-sam- 1521 osv. -samme- 1621—1893. -ligit, n. 1668) [jfr d. hørsommelig, ävensom t. gehorsamlich] (i sht i kanslistil) lydig; numera bl. (äv. förr i övervägande grad) ss. adv.: lydigt, lydaktigt. (De ville) Honom .. såsom sin Konung, hylla, swäria, och hörsamligen vnder honom lefwa. G1R 1: 21 (1521). Wi haffve .. Sveriges laagh för oss, der wele wi och hörsamligen rette oss effter. VgFmT II. 6—7: 119 (1587). Hafuer iagh migh altidh .. ombeflijtat desse höga Collegiers befallningar att giöra hörsambligit nöije. HSH 31: 284 (1668). Det alla, som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. SFS 1920, s. 204. särsk. (†) till HÖRSAM b, ss. adv.: ödmjukligen, vördsamt. Varder the respective Herrar och Dames hörsamligst anmodade, sig bittidare en eljest at infinna. (Lundin o.) Strindberg GSthm 15 (i handl. fr. c. 1735). Hjelt Medicinalv. 2: 496 (i handl. fr. 1779). Min Fru! .. Jag tackar hörsammeligen. Börjesson Brödr. 48 (1861). —
HÖRSAMMA, v. (i skriftspr.) lyda, åtlyda, efterkomma; i sht med avs. på kallelse o. d. Kallelsen till mötet hade hörsammats av ungefär femtio personer. Biurman Brefst. 42 (1729). Kolmodin Liv. 1: 342 (1831). Hörsammas ej anmaning att afgifva deklaration .. vare (osv.). SFS 1910, nr 117, s. 10. Den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet. Joh. 3: 36 (Bib. 1917). En sådan längtan, att den medförde döden, om den inte hörsammades. Lagerlöf Top. 175 (1920).
Ssgr: hörsam-skyldigt, adv. (†) med skyldig lydnad l. ödmjukhet. VDAkt. 1674, nr 74. (Han) betygade sig den rättwisa Dom hörsamskyldigst undergå wilia. Dryselius Måne 289 (1694). VDAkt. 1725, nr 248.
Spalt H 2393 band 12, 1932