Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IKA, v.; ipf. -te.
Etymologi
[sammanhörande med sv. dial. ik(j)en (se IDKEN)]
(†) vara i ständig (ivrig) värksamhet, sträva, ”stå i”; jfr FIKA, v. 2. Mig ijkte, fijkte foot ok hand / jag öste, höste, kastad Ankar. Columbus Ordesk. 43 (1678; uppl. 1908).

 

Spalt I 153 band 12, 1933

Webbansvarig