Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INITIATION in1itsiatʃω4n l. 010—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr. t., eng., fr. initiation; av lat. initiatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till initiare (se INITIERA)]
(invigning för) upptagande l. införande i slutet (religiöst) samfund l. i klass l. krets o. d.; äv.: invigning till l. i ämbete; numera bl. rel.-hist. o. folklor. o. företrädesvis i ssgr. LittT 1796, s. 508. De så kallade depositionerna, som så länge brukades såsom en initiation till studentlifvet. Geijer I. 4: 307 (1838). 2NF (1909).
Ssgr (rel.-hist. o. folklor.): INITIATIONS-AKT. jfr -RIT; äv. (mera tillf.) i överförd anv., om akt varigm ngn upptages ss. (myndig) medlem av den kristna församlingen. Agardh BlSkr. 1: 264 (c. 1855). Initiationsakter .. såsom dopet, konfirmationen (osv.). NF 7: 765 (1883).
-CEREMONI. jfr -RIT. Iduna 7: 74 (1817). Initiationsceremonierna hos primitiva folk. NoK 27: 117 (1923).
-RIT. i fråga om förh. hos vissa primitiva folk: magiskreligiös handling (rit) vid en persons upptagande i en viss värdighet l. ålders- l. samhällsklass o. d.; ofta i inskränktare anv.: manbarhetsrit. PopEtnolSkr. 8: 58 (1912). Klein Frazer 806 (1925).

 

Spalt I 545 band 12, 1933

Webbansvarig