Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JÄDRAN jä3dran2, äv. jæ3-, l. JÄDRINGEN jä3d-riŋen2, äv. jæ3-, sbst. m. best. o. interj.
(starkt vard.) användt ss. l. i lindrigare svordom l. kraftuttryck; jfr DJÄVUL B anm. 4:o. Molin ÅdalP 121 (c. 1895). Det va’ jädran va’ han är liten. Hemmer Kokko 93 (1920). Jädran anagga. Bergman Fjäd. 88 (1922). För två månader sen, sa han, satt det jädringen antura en kejsare där. Sjöberg Kvart. 702 (1924).
Spalt J 317 band 13, 1934