Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAKEL ka4kel, sbst.2, i bet. 1 m. (Brasck Apg. I 1 a (1648), Hildebrand MagNat. 209 (1654)), i bet. 2 n. (Lind (1749) osv.), äv. (numera bl. i koll. bet.) r. l. m. (SthmStadsord. 1: 119 (1654; om enstaka kakel), BoupptVäxjö 1877 (koll.), Essén Än 25 (1921; koll.)); best. kaklet (Sahlstedt (1773) osv.), ss. r. l. m. kakeln (Lundh Bleik 62 (1911)) ((†) kacklen Wallius MChristophersdr A 8 b (1620)); pl. =, ngn gg kakler (WoJ (1891)); pl. best. kaklen (Lind (1749) osv.) resp. kaklerna.
Ordformer
(kackel 1622—1761. kakel 1651 osv. kakell 1648. Se vidare KAKELUGN)
Etymologi
[liksom d. kakkel av mnt. l. holl. kachel l. (ett icke uppvisat) kakel (jfr ä. holl. kaeckel), av mht. kachele, kachel (varav t. kachel), urspr. benämning på ett slags mer l. mindre cylindriska l. skålformiga lerkärl, som bl. a. insattes i eldstädernas väggar (med antingen mynningen l. bottnen utåt) för att underlätta o. öka värmespridningen, av fht. kachala, lergryta, sannol. av ett icke uppvisat mlat. cacalus (jfr it. dial. caccalo), diminutivbildning till mlat. caccus, gryta, lerfat (varav port. caco, lerkärl); troligen besläktat med lat. cac(c)abus, lerkärl, av gr. κάκ(κ)αβος, av ovisst urspr. — Jfr KAKELUGN]
1) (†) lerkärl, kruka. Ett Blykärill, giort såsom ett halfft Kloot och iholigt såsom en Kakel. Hildebrand MagNat. 209 (1654). — särsk. [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. dan. dial. samt t. dial.] bildl. ss. okvädinsord: högfärdig, ”uppblåst” person. Then girige Buken, then Kacklen, then Stormhatten (osv.). Wallius MChristophersdr A 8 b (1620). Ther skal han androm til itt Spechtakel, / Hängia then Christne högfärdige Kakell. Brasck Apg. I 1 a (1648).
2) (plan l. böjd, slät l. ornerad, vit l. färgad, vanl. på ena sidan glaserad) platta av bränt lergods, avsedd att användas vid beklädnad av kakelugnar, spisar, väggar (i sht i badrum, kök, vissa slags butiker, förstugor o. d.), golv m. m.; äv. koll. o. ss. ämnesnamn. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 60 (i handl. fr. 1622). Stora kaklugnar af vackert kakel. AHülphers (1760) i BtVLand 2: 78. SAmbrosiani i Fatab. 1908, s. 162. Den .. blåblommiga kakeln på väggarna. Lundh Bleik 62 (1911). Kakel och kakelugnar. Fischer (1922; boktitel). Sextonhundratalets större ugnar äro uppbyggda i flera avsatser med små kvadratiska kakel om 18 cm:s sida. Fredr1Tid 12 (1924). — jfr BLAD-, FASAD-, HÖRN-, KRÖN-, LIST-, RELIEF-, SIMS-, SKÄNK-, UGNS-KAKEL m. fl. — särsk. (†) i uttr. enkelt kakel, plant (l. svagt rundat) kakel (jfr BLAD-KAKEL); dubbelt kakel, vinkelformigt kakel, hörnkakel. SthmStadsord. 1: 119 (1654). BoupptSthm 1671, s. 45 (1668).
Ssgr (till 2): KAKEL-ARBETARE~0200. arbetare som sysslar med tillvärkning av kakel. EkonS 2: 40 (1894). —
-BEKLÄDD, p. adj. Sthm 1: 527 (1897). Kakelbeklätt kök. SvD(A) 1929, nr 184, s. 13. —
-BRÄNNARE. (i sht i fackspr.) person som har till yrke att bränna kakel. TaxKalUpps. 1928, s. 158. —
-FABRIK. Thomée IllSv. 279 (1866). —
-FABRIKANT. AdrKalSthm 1890, s. 376. RTKatal. 1927, IV. 1: 1209. —
-FABRIKÖR. Upsala(A) 1919, nr 12, s. 1. —
-FORM; pl. i bet. I -er, i bet. II -ar.
I. form l. slag av kakel. De tre olika kakelformer, bladkakel, hörnkakel och simskakel, som finnas i ugnens trenne afsatser. Fatab. 1907, s. 5.
II. (i fackspr.) form (se d. o. II) avsedd att användas vid tillvärkning av kakel. Heinrich (1814). —
-FORMARE. (i sht i fackspr.) person som har till yrke att forma kakel. Lundell (1893). PT 1899, nr 266 A, s. 3. —
-GLASYR. glasyr på kakel. Bromell Berg. 62 (1730). —
-INDUSTRI. —
-KAKELUGN~102, äv. ~200. (föga br.) = KAKELUGN 1. Rothof 552 (1762). Landsm. V. 7: 7 (1891). —
-KLÄDD, p. adj. jfr -BEKLÄDD. SD(L) 1902, nr 565, s. 1. —
-KNIV. (i fackspr.) kniv som vid pressning av kakel användes till profilering av kaklen. KatalIndUtstSthm 1897, s. 82. SFS 1919, s. 1919. —
-LERA. (i fackspr.) lera som användes l. är lämplig att använda för tillvärkning av kakel. Ström HbSkogsh. 154 (1830). PT 1906, nr 119 B, s. 2. —
-MAKARE. person som har till yrke att tillvärka kakel. Bromell Berg. 5 (1730). PT 1906, nr 91 A, s. 4. —
-MAKERI10104, stundom 30~102. kakelmakarens konst l. yrke. SvKulturb. 1—2: 122 (1929). —
-MANTEL. (i fackspr.) beklädnad av kakel (på eldstad o. d.). ST 1897, nr 2289, s. 2. —
-MÅLARE. (i sht i fackspr.) person som har till yrke att (före bränningen) måla ornament o. d. på kakel. SD 1896, nr 118, s. 8. SvKulturb. 1—2: 126 (1929). —
-MÅLERSKA. (i sht i fackspr.) jfr -MÅLARE. ST 1891, nr 1680 B, s. 2. —
-PANNA. (†) = -PLATTA. Dalin (1852). —
-PLATTA, r. l. f. jfr KAKEL, sbst.2 2. Fatab. 1907, s. 4. Väggarnas blåblommiga kakelplattor. Lundh Bleik 45 (1911). —
-PRESS. (i fackspr.) press för formning av kakel. Patent nr 22604, s. 1 (1907). —
-SPIS.
1) (mindre br.) mindre kakelugn. TT 1871, s. 170. KemT 1906, s. 148.
2) i kakel inmurad spis. I samtliga kök finnas kakelspisar samt vattenledningar. PT 1908, nr 207 A, s. 4. —
-STEN. = -PLATTA. VetAH 1739, s. 73. Heinrich (1814). —
-SÄTTARE. (i sht i fackspr.) person som har till yrke att uppsätta (o. reparera) kakelugnar o. d.; jfr KAKELUGNS-SÄTTARE. Upsala(A) 1929, nr 251, s. 2. —
-TEGEL. (i fackspr.) jfr KAKEL, sbst.2 2. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 52. —
-UGN, se d. o. —
-VÄGG. kakelklädd vägg. Östergren (1929).
Avledn.: KAKLAD, p. adj. (mindre br.) till 2: kakelklädd. Kaklade badrum. Hultenberg Lewis AnnV 496 (1933).

 

Spalt K 70 band 13, 1935

Webbansvarig