| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALL kal4, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
1) (numera bl. tillf., i vitter stil) motsv. KALLA, v. I 1: kallande, rop. War ther (under striden) mycket rop och kall, at huar äggiade annan. Verelius Gothr. 153 (1664; isl. orig.: kall). Ute från slätten hörde jag endast någon moderbocks klagande kall på sin unge. Anderson Hötorgsgr. 151 (1923).
2) (†) motsv. KALLA, v. I 2: inkallelse (till möte o. d.). Ständernes här i Ortherne skedde kall till sidste Rijkzdagh. HSH 31: 370 (1662).
3) (†) motsv. KALLA, v. I 3: kallelse (till ett ämbete o. d.); förordnande, utnämning. Alle trogne Biscoper, Kyrkeheerdar och Capellaner, som .. anamma aff Kyrkionne predikoämbetet genom ordentligit kall. PErici Musæus 2: 37 b (1582). Balck Musæus Q 1 b (1596).
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. eng., ävensom eng. calling, t. beruf, eng. o. fr. vocation o. lat. vocatio] (vanl. med högtidlig l. vitter prägel) motsv. KALLA, v. I 3—4: uppgift l. värv vartill ngn är kallad (i sht vartill ngn kan anses l. tror sig kallad av en högre makt); livsuppgift, livsvärv, livsgärning, livsvärk; värksamhet, livsställning; yrke, ämbete l. tjänst (jfr d, e); numera företrädesvis om vissa levnadsbanor l. värksamhetsområden, ss. prästens l. läkarens, lärarens, domarens o. d., för vilka förutsättes en särskild kallelse (se d. o. 4 b) l. hängivenhet l. uppoffring o. d., i motsats till andra yrken l. näringsfång l. tjänster o. d.; äv. oeg. l. bildl. Ett viktigt, maktpåliggande, heligt kall. Det prästerliga kallet. Nitisk, försumlig i sitt kall. Väl förestå, sköta, vårda, fylla sitt kall. Värka, arbeta i sitt kall. Inträda i ett kall. Insätta ngn i hans kall. G1R 24: 485 (1554). Thett höghe kall, som är archebiscops embethe. RA I. 2: 251 (1568). Huus-Taflan, .. ther af hwar och en må hafwa een åminnelse och Förmaning, at achta och wårda hwad hans Kall kräfwer. Swebilius Cat. 1: b 3 a (1689; Cat. 1567: stand). Den makt .., / Som .. / Åt Konungar det kall utskiftat, / At råda öfver folk och land. Nordenflycht QT 1746—47, s. 89. Genom sin gudomliga Lära, heliga vandel, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd, fullbordade .. (Jesus) sitt höga kall. Lindblom Cat. 4 (1811). Christen! fyll ditt kall och hoppas! Ps. 1819, 30: 7. Lärarens kall är .. mödosamt. Tegnér (WB) 4: 118 (1824). Just vid denna tid .. uppväxte .. inom publiciteten ett nytt släkte af yngre krafter, som tog sitt kall på allvar. Forssell i 3SAH 3: 435 (1888). (Sjuksköterskorna) skulle ta sin uppgift icke som ett yrke .. utan som uppfyllandet av ett högt kall. DN(A) 1934, nr 26, s. 12. — jfr APOSTLA-, BARNA-, DIKTAR(E), DOMAR(E)-, FÖRMYNDAR(E)-, HÖVDINGE-, KONSTNÄRS-, KVINNO-, LEVNADS-, LIVS-, LÄRAR(E)-, MISSIONÄRS-, MODERS-, MUNK-, OFFER-, PROFET-, PRÄST-, TIDNINGSMANNA-, UPPFOSTRAR(E)-, VÅRDAR(E)-KALL m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. med bet.: sköta l. fylla ett (l. sitt) kall o. d.; jfr b slutet. At wij .. måge så vthrätta wårt kall och ämbete, .. såsom the helighe Änglar .. vthrätte, theres ämbete. Carl IX Cat. Q 1 a (1604); jfr e. Åhörarna (skola) så stella sigh emot sina Lärare, at the må göra sit kall medh frögd och icke medh suckan. KOF II. 1: 317 (1659). Dhen som haar ett kall, han måste och medh flijt drifwat. Grubb 896 (1665). Angripa sitt kall. Widegren (1788).
b) (numera i sht i vitter stil) mera utpräglat övergående i bet.: uppdrag, uppgift, funktion; i dessa bet. förr äv. oeg. l. bildl. med sakligt subjekt; förr äv. övergående i bet.: åliggande, plikt, skyldighet, stundom: bestämmelse. At politicj betenkia sitt kal, at bruke lag och icke slag för lagh emot sitt embete. SynodA 2: 15 (1584). De (dvs. en vildkatt o. två rävar) sade, det var deras kall, / At altid någon grymhet öfva. Dalin Vitt. II. 6: 153 (1752). Lidande är Mänskans kall. Eurén Kotzebue Orth. 1: 1 (1793). Filosofiens kall är att undervisa oss om det helas yttersta bestämmelse. Leopold 4: 256 (c. 1820). (Krigarens) ärofulla kall att värna ett älskadt fosterland. Oscar II IV. 1: 4 (1855, 1890). Levertin Dikt. 81 (1901). Östergren (1929). — särsk. i numera obr. uttr.; jfr a. Mijne Been .. kunne .. icke göra sitt kal och bära Kroppen. Leuchowius OPedersson B 4 a (1621). Jag vet väl at det nu mera är Consistorium i Upsala som egentligen sitter i kall (dvs. som det åligger) at urskilja öfver detta ämne. Leopold (SVS) II. 1: 153 (1783). Han gjorde sitt kall som menniska. Nordforss (1805).
c) (†) övergående i bet.: maktutövning, makt; auktoritet. Doch bör alt skee medh lagh och skäl, / I all Öfwerheetz kalle. Fosz 147 (1621). Schroderus Os. 1: 556 (1635).
d) (†) mera utpräglat övergående i bet.: (visst) yrke l. näringsfång. Dee aff borgerskapedt, som än nu eij hadhe sigh antekna låtitt till nogodt wist kall. BtÅboH I. 13: 221 (1638). (Sv.) Han har 15. kall och 20. olyckor, (t.) es heiszt mit ihm, achtzehen Handwercke und neunzehen Unglück. Lind (1749).
e) (numera föga br. utom i β) med mera utpräglad bet.: ämbete, tjänst, befattning, syssla, anställning; förr ofta i förb. kall och ämbete. HH XIII. 1: 39 (1562). (Esra) besatte allehande Kall medh Ämbetsmän. Lælius Bünting Res. 1: 211 (1588). Jw högre kall jw större fall. Balck Es. P 5 b (1603). Wrangell .. hvilken genneraltygemästers kall giernna hadhe. OxBr. 8: 404 (1643). Å kall och Embetes wegnar. VDAkt. 1663, nr 441; jfr α. Bekläda ett offentligt kall. Tegnér (WB) 3: 201 (1819). Då man afträder från ett kall, som man i längre tid innehaft. Därs. 4: 110 (1824). Atterbom Minnest. 2: 144 (1853). Schulthess (1885). — jfr ABBOTS-, BISKOPS-, DOMPROST-, FOLKSKOLLÄRAR(E)-, PROFESSORS-, SKEPPARE-, ÄMBETS-KALL m. fl. — särsk.
α) i uttr. draga ett kall, innehava ett ämbete l. en tjänst; jfr DRAGA, v. II 4; numera bl. (dels, numera knappast br., jur., dels skämts. l. ironiskt) i p. pr. med pass. bet., i uttr. å dragande kall (och ämbetets vägnar), å ämbetets vägnar. Personer som .. draga stort kall och embete. KOF 1: 415 (c. 1618). WoH 79 (1904). Det var häromdagen, som vi å dragande kall och ämbetets vägnar begärde ett samtal med vår detektivchef. VL 1907, nr 226 A, s. 5. Å dragande kall Cannelin (1921). — jfr (†): På sit höghdragande kal och ämbetes wägna. BraheBrevväxl. II. 1: 163 (1660).
β) (mindre br.) prästämbete, prästkall; i sht: kyrkoherdeämbete, kyrkoherdebefattning; jfr GÄLL, sbst.4 a. Framdeles när något vacant kall blifva kunde. RARP 9: 382 (1664). När .. (herr Staffan) kom til kallet eller Pastoratet (som man nu säger) vet man intet. Œdman Bahusl. 97 (1746). Om (val-)nämnden ej kunde finna lämpliga .. (provpredikanter), skulle hvilken präst som helst i stiftet få predika för kallet. KyrkohÅ 1907, s. 225 (i fråga om äldre danska förh.). — jfr PRÄST-KALL.
γ) (†) konkret: prästgäll, pastorat, församling; jfr GÄLL, sbst.4 b. Dee kall och församblingar, hvar uti Adelen boor. RARP 9: 382 (1664). Cavallin Herdam. 5: 195 (1858). Björkman (1889).
f) (†) övergående i bet.: stånd, värdighet, ”dignitet”; äv. konkret, med koll. bet.: personer som höra till ett visst stånd. Thet Andeligha kallet skall icke infalla (dvs. inblanda sig) vthi werldzliga saker. KOF 1: 252 (1575). Ehvar .. (de kätterska) vore antingen i andeligit eller verdzligit kall. RA I. 3: 49 (1593). Anndre, som uthi dhenn dignitet och kall uthi städherne ähre, som (osv.). OxBr. 5: 271 (1624).
Spalt K 136 band 13, 1935