| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAPITULERA kap1itule4ra l. 01—, l. -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KAPITULATION.
1) (†) sluta överenskommelse (med ngn om ngt), överenskomma; äv. med obj.: träffa avtal om (ngt). Så laga, att der alle (bundsförvanter) falla oss ifrån, att vij då toge freden och capitulera honom det bästa man kan. RP 8: 711 (1641). Skall med honom capituleras, att han antager hela verket (dvs. krutvärket). Därs. 713. Vår Landshöfd. reser nu omkring för at capitulera med städerne om Bränvins-bränningen. Porthan BrefCalonius 395 (1797). Berzelius Res. 218 (1819). BL 13: 325 (1847).
2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) mil. om person: taga värvning; förr äv. i uttr. kapitulera med ngn, taga värvning i ngns krigsmakt. Han hade Capitulerat på några vissa åhr (som trumslagare vid gardet). VDAkt. 1749, nr 142. Öfverst-Lieutenanten (Fabritius) .. hade hemma i sitt fädernesland frivilligt capitulerat med Ryska Kronan. Kempe FabritiiL 92 (1762). Dalin (1852). 3NF (1929).
3) i sht mil. om (befälhavare resp. kommendant över) här(avdelning), krigsfartyg l. fästning o. d.: ingå överenskommelse om att giva sig på vissa villkor, dagtinga; numera i sht i fråga om fästning. OSPT 1686, nr 32, s. 3. Med sidsta posten inkommo tijender att Wismar .. på samma vilkor Capitulerat, som Stralsund. CGyllenborg (1716) i HSH 10: 304. Öfverlefvorna af Finska armeen .. hade kapitulerat vid Kalix den 25 Mars (1809). Geijer I. 8: 134 (1836). Grimberg SvFolk. 7: 662 (1921). — särsk. i oeg. l. bildl. anv.; ofta i uttr. kapitulera för ngt, falla till föga för ngt. Andersson (1845). Gentemot så mycken energi, uppblandad med en smula älskvärdhet, återstod intet annat än att kapitulera. Ahrenberg Männ. 2: 133 (1907). Lika fullt kapitulerade drätselkammaren för kommunisthotet. SvD(A) 1931, nr 137, s. 28.
Spalt K 461 band 13, 1935