Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAROTIN kar1otin l. -rå- l. -rω-, l. KAROTEN -te4n, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. skrivet car-. karoten 1907—1925. karotin (car-) 1835 osv. karottin 1887)
Etymologi
[jfr t. karotin, eng. carrotene, car(r)otin, fr. carotène, carottine; bildat till lat. carota, morot (se KAROTT, sbst.1)]
kem. benämning på ett omättat kolväte som utgör det gulröda färgämnet i morot m. fl. växter. Berlin Vextchem. 112 (1835). Karotinet övergår från växterna till de växtätande djuren, som i mån av behov omvandla det till A-vitamin. SvD(A) 1934, nr 208, s. 3. — jfr MOROT-KAROTIN.
Ssg: KAROTIN-HALTIG. kem. Morötter och andra starkt karotinhaltiga ämnen. SvD(A) 1934, nr 208, s. 10.

 

Spalt K 607 band 13, 1935

Webbansvarig