kase | SAOB

Publicerad 1935

KASE ka3se2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. KAS ka4s, sbst.4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar; l. KASA ka3sa2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KASS, sbst.2, o. KASSE, sbst.1

Ordformer

(förr äv. skrivet ca-. kaas 1683 (i bet. II 3 a). kaasz 1644 (: Rijsz Kaasz; i bet. I 4). kas i bet. I 1 1843—c. 1895, i bet. I 2 1886—1929, i bet. II 3 a 1683. kasa i bet. I 1 c. 1730 (: dynge-kasan), i bet. I 3 1730 (: kasan, sg. best.), i bet. II 1 1906, i bet. II 2 1745, i bet. II 3 1751—1868, i bet. III 1762 (: Kasor, pl.)—1873 (: kasor, pl.). kase (ca-) i bet. ’bärg’, ’ås’, ’torn’ (se anm. sp. 663) 1689, i bet. I 3—4 c. 1755—1929, i bet. II 3 c. 1870—1926. kasar (ca-), pl. i bet. I 1 1789—1925, i bet. I 3—4 1689—1929, i bet. III 1867—1873. kaser, pl. i bet. I 3 1644, i bet. III 1913 (: hyfvelkaser). kasen, sg. best. i bet. I 1 1751—1911 (: gödselkasen), i bet. I 3—4 1644—1929. kass 1753 (i bet. II 5). kasse i bet. II 3 b 1868, i bet. II 5 1753. kassar, pl. i bet. I 3 1681, i bet. II 4 1788. kassen, sg. best. c. 1750 (i bet. II 6). Anm. Formen kase är numera den mest använda i bet. I 3 (ordets huvudbet.) o. II 3. Formen kas är i bet. I 2 den enda brukliga o. torde i allm. föredragas i bet. I 1 o. III. I bet. III förekommer emellertid i viss utsträckning äv. formen kasa, som i bet. II 1 är den enda anträffade o. i bet. II 3 stundom växlar med kase)

Etymologi

[fsv. kasi, eg.: samling, hop, hög, anträffat bl. (i ordspr. thz synis wäl a kin hwar kasi masaar) om föda som håller på att tuggas (jfr Noreen VS 3: 162 (1914)), sv. dial. kas, kasa, kase, hop, hög, stack, liten torkad ruka m. m., motsv. d. dial. kas(s)e, hop, hög, nor. kos, kas, kase, kasa, hop, hög m. m., isl. kǫs, hop, hög; jfr fin. kasa, hop (lånat från de nord. spr.); av en ieur. rot. ges, bringa tillsammans, som föreligger i bl. a. KAST, sbst.1, KASTA, v. (möjl. äv. i KAR, sbst.1, KÄRIL), samt i lat. gerere, bära m. m. (jfr DIGERERA, GERUNDIUM, GEST m. fl.). — Jfr KASA, v.1]

I. hög av uppstaplade l. löst på varandra liggande föremål (l. mängder av ngt ämne) samt i anv. som närmast utgå från denna bet.

1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om dylik hög i allm. (utan tanke på att den hopförts för uppbränning l. för åstadkommande av ett bål). Ålderdoms minnen hafva .. funnits på en slätt, Kasamyran kallad, .. därest lemningar af spik-klubbor, spiut och andre gevär, legat i flere högar eller kasar, och hvaraf platsen säges fått namn. Hülphers Norrl. V. 1: 61 (1789). LoF 1873, s. 39. — särsk.

a) (i Norrbotten) var särskild av de högar vari kornkärvar samlas, innan de trädas på ”snesen”. Nordström LuleåKult. 194 (1925).

b) om gödselhög; äv. närmande sig l. övergående i bet.: gödsel. (I fähuset) äro gluggar eller hål huggne genom väggen åt kasen, hvarigenom dyngan utskaffes. Wasenius NorrlBoskSk. 75 (1751). Solbrunnen kas. Molin FrÅdal 30 (c. 1895). — jfr GÖDSEL-KAS(E).

2) i Dalarna brukligt vedmått om 6 × 4 × 2 1/2 till 3 fot = 60 resp. 72 kubikfot = 1,57 resp. 1,88 kubikmeter. Juhlin-Dannfelt 456 (1886). Cnattingius 189 (1894). BonnierKL Suppl. (1929).

3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; se dock slutet) om hög av brännbara ämnen (ved, ris, kvistar o. d.), hopförd för uppbränning l. för åstadkommande av ett bål; äv. om brinnande dylik hög. Kase .. (dvs.) En hop af förbränneliga saker. Schultze Ordb. 2231 (c. 1755). Udden, på hvilken nu den stora kasen (dvs. ”lustelden”) brann. Snellman Gift. 2—3: 117 (1842). (Skogvaktare bör tillse) att (vid skogsfällning) det finare riset .. samlas i smärre kasar till att torka och sedan vid tjenlig tid och väderlek brännas. SPF 1859, s. 530. Ute på trädan hade han redan en stor kase av trän och buskar och allt annat gammalt, som han rivit ut ur gården och som inte dugde något till. Larsson i by LantlH 115 (1925). — jfr PÅSK-, RIS-, VALBORGSMÄSS-KAS(E). — särsk. (förr) om var särskild av de på vissa bestämda ställen (bärg l. höjder) uppstaplade högar av ved l. ris (l. av sten med ved l. ris ovanpå), vilka man i ofredstider antände för att tillkännagiva fiendens närmande l. för att sammankalla folket på särskilda mötesplatser: vårdkase. Att han tillholler almogen, det de på alle händelsser, anthen när kaserne tändes ahn eller ringdes i klockor, kunne sambla sigh på visse platzer och möthas åth. RP 10: 440 (1644). Dhe stoora Casar aff Steen och Trä upresta på Bergen, således kallade att itända och gifwa tillkiänna när Fienden syntes nalckas Gräntzorna. Rudbeck Atl. 2: 555 (1689). Så fort skenet från en brinnande kase spred sig, skyndade man att också tända på den, som låg närmast, och så kunde eldarna inom kort flamma hela nejden runt. Sandström NatArb. 2: 99 (1910). jfr BRAND-, ELD-, VÅRD-KAS(E).

4) (förr) om vårdkase vid kusten med särskild tanke på att den om dagen kunde tjänstgöra ss. sjömärke; av en hög av ved l. ris o. d. bestående sjömärke. Harszö berg, ther Kasen står vppå. Månsson Siöb. 63 (1644). Kongl. befallning til vederbörande .. om kasars inrättande vid Arr-holmarna och Måsten. PH 1: 453 (1723). Till ledning för seglaren tjena och de s. k. sjömärkena (känningsbåkar, spirbåkar, stångmärken, kasar och kummel m. m.). Nyström Telegr. 13 (1869). Lindroth BohHärNamn 83 (1918). — jfr RIS-KAS(E).

II. gyttring av med varandra mer l. mindre fast förbundna föremål o. i anv. som närmast utgå från denna bet.

1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) risruska (använd ss. märke vid ”backfiske”). En käpp med en flagga och en risruska, ”kasa”, i toppen. TurÅ 1906, s. 28.

2) (†) benämning på olika blomställningar med tätt sittande blommor; jfr KAS(E)-DUN, -GUBBE, -KOLV, -SPIROR, -SÖTA. 1 Hufwudbolster med blåt wahr .. 1 dito blaggarns wahr och Cass (dvs. dunmassan från kaveldun?) der uthj. BoupptSthm 1668, s. 14 (1667). Här (dvs. i Persnäs) letades (dvs. färgades) ullet med Kasa eller veppan af rör (dvs. vass, Phragmites communis Trin.). Linné Öl. 115 (1745). Anm. I ex. från 1667 är möjl. ’Cass der uthj’ felaktigt för: Cass dun uthj.

3) benämning på olika växter med tätblommiga blomställningar.

a) (†) växt av släktet Typha Lin., kaveldun, ”kasdun” (se d. o. 2). Comenius OrbPict. 39 (1683).

b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gräset Phragmites communis Trin. (Arundo phragmites Lin.), vass; jfr KÄRS. Linné Sk. 421 (1751; fr. Bohusl.). Fischerström 1: 191 (1779; fr. Smål.). Nyman VäxtNatH 2: 507 (1868). Bolin Åkerogräs. 83 (1926).

c) bot. gräset Fluminia arundinacea (Liljebl.) Fr.; äv.: grässläktet Fluminia Fr. Fries Ordb. (c. 1870). NormFört. 36 (1894). Auerbach (1909).

4) (†) metall. var särskild av de hopsintrade klumpar av kopparmalm som vid kall- l. vändrostning bildas på grund av alltför hög temperatur: rusa. Rinman (1788; se under KAS-BRÄND).

5) (†) om klunga vari bin äro samlade. Så länge Bien sitta tårra i sin klase eller kasse, frysa de aldrig ihiäl. Koch Biskiöts. 3 (1753). Därs. 45.

6) (†) silkeskokong. Linné Diet. 2: 68 (c. 1750).

III. [jfr nor. kas, avfall vid timmerhuggning, spån; utvecklat ur I] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spån som uppstår vid hyvling l. huggning osv. av trä; i sht i pl. Spånor, Stickor, Kasor af alla slags trän äro tjänliga på åkrar och plantager til gödsel. Rothof 485 (1762). Denna metod (för tillvärkning av trämassa) består deruti, att man .. hyflar .. (träet) till kasor och sedan underkastar det en längre kokning. UB 1: 459 (1873). JernkA 1873, s. 275. — jfr HYVEL-KASA.

Anm. till KASE. Rudbeck Atl. 3: 214 (1698) uppgiver för ordet äv. bet. ’bärg’, ’torn’, ’ås’.

Ssgr: A: (II 4) KAS-BRÄND, p. adj. (†) metall. rusbränd. Kasbrändt säges det kall- eller vändrostverk vara, som är hårdt brändt och legat midtuti rosten, så at det sammanlupit til stora rusor, eller kassar. Rinman (1788). —

(I 3 slutet) -BÄRG. (förr) bärg varpå en vårdkase var upprest. Mörne Strandb. 1: 40 (1915). SvKulturb. 5—6: 238 (1930). —

-DUN, se d. o. —

(II 2) -GUBBE, r. l. m. (kase- 1864) [sv. dial. (Uppl.) kasgubbe] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på blomkolven hos växterna Typha angustifolia o. latifolia Lin.; äv. om dessa växter. Fries BotUtfl. 3: 235 (1864). —

-HUGG, sbst.2, -LAND, se KASA, v.1 ssgr. —

(II 2) -SÖTA, r. l. f. [sv. dial. kassöta] bot. växt av släktet Spiræa Lin. (med i klaslika knippen l. spiror tätt samlade blommor); särsk. om arten Spiræa ulmaria Lin. (med vita, starkt honungsluktande blommor), älggräs, mjödört; jfr KAR-SÖTA, -ÖRT. Linné Fl. nr 405 (1745; fr. Östergötl.). Lindman NordFl. 3: 219 (1903). —

(II 4) -VÄRK, n. (†) metall. malm som vid rostning blivit rusbränd (”kasbränd”). Rinman (1788; med hänv. till kasbrändt).

B: KASE-DUN, se KASDUN. —

-GUBBE, se A. —

(II 2) -KOLV. bot. växten Typha latifolia Lin., kaveldun, kasdun (se d. o. 2); jfr KAS-GUBBE. NormFört. 33 (1894). Lyttkens Växtn. 1401 (1913). —

(II 2) -SPIROR, pl. (-spirer 1798. -spiror 1806—1852) (†) växten Spiræa ulmaria Lin., älggräs, kassöta. Liljeblad Fl. 198 (1798). ÖoL (1852; med hänv. till elggräs). —

-VIA, se d. o.

Spalt K 660 band 13, 1935

Webbansvarig