| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KIMMA ɟim3a2, stundom kim3a2 (χim·a‛ LoW (1889); hårdt k TurÅ 1904, s. 88; tj- Östergren (1930)), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, KIMNING.
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) slå korta slag med kläppen (l. en hammare l. en sten) på en kyrkklocka; klämta (se KLÄMTA, v.1 1); förr äv. (i fråga om magisterpromotion i Lund): bringa en kyrkklocka att ljuda gm att föra kläppen rundt kanten; ofta med av prep. på inledd bestämning angivande kyrkklocka; äv. opers. i pass.: man ”kimmar”. Klockaren hafwer itt reep vthi kläppen, och kimbar ther med allenast på then ena bredden. Petreius Beskr. 6: 7 (1615). När thet kimmas, ramlas och Oordentel. klappas på them (dvs. kyrkklockorna). Broman Glys. 2: 37 (c. 1720). Fallén Biogr. 29 (c. 1820; i fråga om ”kimning” vid magisterpromotion i Lund). TurÅ 1904, s. 88. SvNat. 1934, s. 95.
2) (i poesi o. vitter stil) om kyrkklocka: klämta (se KLÄMTA, v.1 2); äv. med innehållsobj.; äv. i utvidgad anv., om bjällra o. d.: pingla, skallra; äv. opers.: det klämtar. Från fältet kimma koskällorna. Heidenstam Col 182 (1888). Det kimmade i Siljans nejd. Karlfeldt FlPom. 123 (1906). Klockorna dängde och slogo. Ringde några minuter och kimmade sedan lika många. Larsson i by Logen 5455 302 (1916).
Spalt K 941 band 14, 1935