Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
mus.
1) benämning på ett rörformigt blåsinstrument av trä med tonhål (delvis med klaffar) o. med näbbformat munstycke, försett med rörblad som vid blåsningen bringas att vibrera. Militairiska Sorgmarcher för Clarinetter. SP 1792, nr 106, s. 4. Klarinetten uppfanns 1696 af I. Denner i Nürnberg. Boivie NordMMusik. 4 (1911). — jfr A-, ALT-, B-, BARYTON-, BAS-, C-, D-, E-, ESS-, F-, KRIGS-KLARINETT m. fl. — särsk. i överförd anv., om musiker som i en ensemble l. orkester trakterar klarinetten. Strindberg Fagerv. 84 (1902). Essén Bluff. 89 (1908).
2) i fråga om orgel, benämning på ett åtta fots rörvärk med klarinettartad ton. 2NF (1910). Hennerberg (o. Norlind) 1: 118 (1912). SvUppslB (1933).
-BLÅSARE. (klarinett- 1771 osv. klarinetts- 1808—1930) Clarinette-Blåsaren vid Kongl. Lif-Gardet Johan Öhman. DA 1771, nr 19, s. 4. FoF 1914, s. 32. —
-RÖR. —
-SPEL. —
B (föga br.): KLARINETTS-BLÅSARE, se A.
Spalt K 1132 band 14, 1936