Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KORNETT kornät4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cor-. -net 1735—1864. -nett 1643 (: cornetter, pl.) osv. Skrivningen -net torde i allm. åsyfta ett uttal med lång vokal)
Etymologi
[jfr t. kornett, eng. cornet; av fr. cornet l. it. cornetto, diminutivbildning till fr. corne, resp. it. corno, ytterst av lat. cornu (se HORN). — Jfr KORNETT, sbst.2]
1) i sht mus. om vissa horn (se d. o. 5); dels [jfr fr. cornet à bouquin i motsv. anv.] om ett förr (i sht 1500—1800) användt, av trä förfärdigat, böjt l. rakt instrument med fingerhål o. kittelformigt munstycke, ”zinka”, dels [jfr fr. cornet à piston(s) i motsv. anv.; instrumentet har uppkommit gm överförande av ventilmekanismen på det gamla franska posthornet] om ett slags trumpet (det minsta o. högst stämda av de nuvarande metallinstrumenten). Stiernhielm Fägn. 109 (1643, 1668). Lätt trumpeter / och Corneter / gifwa skall. Visb. 3: 568 (c. 1650). Höijer MusLex. 90 (1864). Jeanson (o. Rabe) 2: 216 (1931). jfr B-, C-, ESS-KORNETT m. fl.
2) mus. viss blandad (vanl. 3- till 5-korig) orgelstämma. Brunius Metr. 234 (1836). Hennerberg (o. Norlind) 1: 119 (1912).
3) [jfr fr. cornet à dés i motsv. anv.] (†) bägare (av horn l. läder) vari tärningar placeras o. omskakas, innan de kastas. Düben Boileau Sat. 66 (1722). MoB 5: 213 (1784).
Ssg (till 1; i sht mus.): KORNETT-BLÅSARE.
Avledn. (till 1; i sht mus.): KORNETTIST, m.||ig. [jfr t. kornettist, eng. cornetist, fr. cornettiste] (föga br.) kornettblåsare. Andersson 70 (1845). LoW (1911).

 

Spalt K 2449 band 14, 1937

Webbansvarig