| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULLRA, v.1 -ade. vbalsbst. -ING.
(†)
1) intr. o. refl.: bliva l. vara kullrig; särsk. dels i p. pf. i adjektivisk anv.: kullrig, konvex, dels ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: kullrighet, konvexitet, kullrig l. konvex yta l. del (av ngt). (Utsikten) skygges af bärgets kullring och sidor. Linné Vg. 91 (1747). Transtrandsfjellen utgöra långsträckta, kullrade ryggar. Hisinger Ant. 1: 10 (1819). Linsformiga stenblock med slät och jemn kullring. 2VittAH 14: 10 (1828, 1838). Med åren kullrar sig ytan af trädstammen. JernkA 1851, s. 321. Hildebrand FörhistF 103 (1874).
2) tr.: göra kullrig l. konvex, åstadkomma buktig(a) upphöjning(ar) l. rygg(ar) på (ngt); särsk. med avs. på åker. Swedenborg RebNat. 1: 27 (1719). Åkren kullrades mera til Rågsädet, at vatnet om vintertiden mer måtte aflöpa. Linné Sk. 250 (1751). Hedborn 1: 172 (c. 1830).
Spalt K 3153 band 15, 1938