| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÅL kå4l, sbst.2, r. l. m. (l. f.); best. -en, äv. -n; pl. (†) = (Luk. 11: 42 (NT 1526), Visb. 3: 519 (c. 1700), Livin Kyrk. 99 (1781)), -ar (Hyltén-Cavallius Vär. 2: 101 (1868)), -er (Haartman Sjukd. 177 (1759: Grön-kåhler)).
1) (sammanfattande benämning på de ss. köksväxter odlade varieteterna av) örten Brassica oleracea Lin. (äv., i sht bot., kallad allmän l. odlad l. vanlig kål); äv. (i sht kok.) med särskild tanke på den ätbara delen (”huvudet”) av ifrågavarande ört(er); äv. bot. ss. benämning på släktet Brassica Lin.; äv. (numera bl. i ssgr) i utvidgad anv., om köksväxter i allm.; ofta koll. J gören tiyonde aff mynto och rwto och allahanda kåål. Luk. 11: 42 (NT 1526; Luther: kol; Vulg.: olus; gr.: λάχανον; Bib. 1917: kryddväxter). (Lat.) Brassica .. (sv.) kåål. VarRerV 57 (1538). All slags Kål är födande och blodrenande. Liljeblad Fl. 242 (1792). Lilja FlOdlVext. 97 (1839; om släktet Brassica Lin.). Allmänna Kålen (Brassica oleracea). Torén Rebau o. Hochstetter 182 (1851). Vid inköp af kål bör man söka få möjligast fasta, tunga hufvuden. Walin Födoämn. 125 (1906). — jfr BLAD-, BLOM-, BLÅ-, BRUN-, BRYSSEL-, BRÅD-, FJÄDER-, FODER-, GRÖN-, HUVUD-, KNUT-, KO-, KRUS-, ROSEN-, RÖD-, SAVOJ-, SPETS-, VIT-KÅL. — särsk.
a) i vissa uttr. ss. benämning på vissa varieteter av Brassica oleracea Lin.
α) (†) gemen, krusad, krusig l. röd kål, om (olika typer av) varieteten Brassica oleracea acephala De., blåkål, kruskål. Månsson Ört. 192 (1628: then rödhe och krusade). IErici Colerus 1: 208 (c. 1645: Rödh). Lindestolpe FlWiksb. 6 (1716: Gemeen). Müller FruktTräd. 212 (1850: Krusig).
β) kinesisk kål, om arten Brassica oleracea chinensis Lin. Wikström ÅrsbVetA 1839, s. 157. jfr Osbeck Resa 195 (1751, 1757).
b) i uttr. vild kål, dels om örten Brassica campestris Lin., åkerkål, dels (förr) om örten Lampsana communis Lin., harkål. Tillandz C 4 b (1683; om harkål). Torén Rebau o. Hochstetter 121 (1851; om åkerkål).
c) om växter som äro (nära) besläktade med l. som till utseende l. användning i ngt avseende (anses) likna kål; bl. i ssgr. — jfr BET-, DJUR-, DUV-, FRU-, GET-, HAR-, HASSEL-, HAVS-, HERRE-, HUND-, HÄSSLE-, HÖNSE-, PRÄST-, RAPS-, ROT-, STRAND-, ÅKER-KÅL.
d) [jfr d. give sig til at plante kaal o. d., fr. aller planter ses choux; uttr. utgår ytterst från ett yttrande som tillskrives den romerske kejsaren Diocletianus, som efter 20 års regering drog sig tillbaka för att odla kål på sin landtgård] i det bildl. uttr. odla l. plantera sin kål, i sht om statsmän o. d.: (draga sig tillbaka från sitt värv o.) ägna sig åt sina privata intressen. Pauli Paris 233 (1915). Den, som i lugn och ro odlar sin kål och låter politiken fara. SDS 1925, nr 266, s. 4. Gyllander Jönsson 22 (1925).
2) (i sht förr) om maträtt (surkål, kålsoppa) beredd av (finhackad) (vit)kål (l. annan liknande växt; jfr 1 c). Bättre är en rett kåål medh kerlek, än en gödd oxe medh haat. Ordspr. 15: 17 (Bib. 1541). Kåhl aff Målla, Binetz, Syra, etc. Palmchron SundhSp. 400 (1642). Först om våren brukas til kål små nässlor och annat grönt. Warg 343 (1755). En tallrik kål. Weste FörslSAOB (1823). Norlind AllmogL 404 (1912). — jfr MJÖLK-, NÄSSEL-, SUR-, ÄRT-KÅL. — särsk.
a) i ordspråk; jfr g. Mykit behöffues til en godh kåål. SvOrds. B 6 b (1604). Man får intet räkna hwad en god Kåål kostar. Grubb 506 (1665). Lika bröder skola lika kål supa. Rhodin Ordspr. 87 (1807). Mjölgröt och kål är bondens läkedom. SvOrdspråksb. 64 (1865).
b) i namn på rätter av kål, ss. kokt, stuvad kål; förr äv. i uttr. salt l. syltad kål, om kål som inlagts för konservering (i tunna l. dyl.), surkål. Sylttatt kååll. TullbSthm 8/11 1543. Salt kååhl. OxBr. 11: 801 (1640). Potage på Kål med Miölck. Egerin Kokb. 34 (1733). Stufvad kål. Weste FörslSAOB (1823).
e) i uttr. supa kål, se SUPA.
f) i vissa bildl. uttr. som eg. avse det förhållande att (vit)kål vid anrättning till surkål l. kålsoppa l. stuvning l. dyl. brukar finhackas; jfr g.
α) (†) i uttr. hacka (ngn) små som kål o. d., göra ”kål” på (ngn). Iagh (skall) slå honum så små som kåål. VRP 1647, s. 250. Beronius Reb. E 3 a (1674). Livin Kyrk. 99 (1781).
β) [se Tegnér StrUpps. 7 ff. (1887), ävensom KALOPS 1 slutet] (vard.) i uttr. göra, äv. få l. ta(ga) kål på (ngn l. ngt), förr äv. hacka kål av (ngn l. ngt), tillintetgöra, förstöra, göra slut på (ngn l. ngt); ta livet av (ngn); äv.: få bukt med, ”rå på”; nedslå; äv. bildl. (Goliat) hotade .. (David), at han skulle rätt giöra kåhl på honom. Rudbeckius KonReg. 423 (1619). Annerstedt UUH II. 1: 103 (cit. fr. 1663: få). (Zaporogerna äro) karlar att .. hacka kåhl af dem (dvs. fienderna). KKD 6: 173 (1709). Att det .. såg ut som om torkan .. skulle ta kål på jordgubbarna. SvD(A) 1934, nr 196, s. 4.
g) (numera föga br.) i vissa mer l. mindre bildl. l. ordspråksliknande uttr.; jfr a, f.
α) i uttr. fet, mager kål, eg. med syftning på kål(soppa) som tillsatts med mycket resp. litet smör, fläsk l. dyl. Söffrin (Norby) .. drogh sielff vp till Muschou till Storeförstan. Ther bleff icke heller hans kåål så feet som han mente (dvs. han uppnådde icke önskat resultat). Svart G1 84 (1561). Laater man, magran Kåål. Grubb 447 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i sammanställningar med fläsk l. dyl., som anspela på att kålen (kålsoppan) är mindre eftertraktad l. billigare än fläsket osv. Att man haffver bätre rådh till kål en flesk. G1R 27: 58 (1557). Han är wärd köth som kålen äther. SvOrds. A 8 b (1604). Kolmodin QvSp. 2: 61 (1750). Rhodin Ordspr. 16 (1807).
γ) i uttr. spotta i kålen (och senare äta upp den l. dyl.), för att beteckna att ngn får hålla till godo med ngt som han tidigare föraktat o. klandrat. Man spottar offta i Kålen, och swper honom sielff vth. Grubb 511 (1665). Lucidor (SVS) 438 (1674). Högberg Storf. 130 (1915).
δ) i det bildl. uttr. supa, ngn gg äv. dela kålen med ngn, vara ngns jämlike l. kamrat; jfr KÅL-SUPARE. Skalckar och boffuar .., medh hwilken hennes framledne man icke wille (som man gemeent pläghar tala) .. supa kålen medh. Phrygius 1Likpr. B 3 b (1610). Bååth Grette 233 (1901: delar).
ε) (†) i det bildl. uttr. få sin kål kokad, få sina gärningars lön(?). Och skal du veta (skriver hertig Karl till konung Sigismunds anförare i Finland, Arvid Stålarm), at så snart vi hafva fölgt den andra hopen af dit parti til herberge, så skal du ock intet blifva förgäten, utan få din kål kokad. SvAnecd. 3: 4 (1599).
3) [eg. utvidgad anv. av 1] (i vissa trakter) om stam o. blad på rotfruktsstånd, potatisplanta o. d., blast. GullbgDomb. 14/2 1626 (av rovor). Kålen af Potäter, Morötter, Palsternackor (samlas till kreatursfoder). VexjöBl. 1813, nr 27, s. 2. VL 1894, nr 208, s. 4. Klint (1906).
4) (numera bl. mera tillf., ss. ellips för PALM-KÅL) om de ätliga toppskotten av vissa palmer, palmkål. Fréville Söderh. 2: 247 (1776). Bremer NVerld. 3: 186 (1854). — jfr PALM-KÅL.
-ASK, r. l. f. bot. askarten Fraxinus excelsior Lin. var. atrovirens (crispa), vars tätt sammangyttrade bladvärk påminner om vissa kålsorters. HbTrädg. 5: 58 (1874). —
-BLADLUS~02, äv. ~20. zool. bladlusen Brevicoryne Brassicæ Lin., som lever på kål (o. andra korsblommiga växter). Dahlbom Insekt. 139 (1837). —
(1 c) -BOÖRT. (†) bot. örten Senecio crucifolius Lin., finbladig stånds. Liljeblad Fl. 287 (1792). —
(2) -FAT, sbst.1 (numera bl. tillf.) fat (skål, tallrik) med kål- (soppa) i. Chronander Bel. I 3 a (1649). Björkman (1889). särsk. (†) i vissa uttr. α) bära kålfat för ngn, undfägna ngn. Messenius Swanhuita 25 (1628). β) få kålfat utom disk l. dörren, eg.: få ett fat med kål(soppa) utanför (på annan plats än det gemensamma mat)bordet resp. utanför dörren, dvs. icke få deltaga i måltiden, bli avvisad l. bortkörd; anträffat bl. i bet.: ”få korgen”. Messenius Sign. 51 (1612). Dens. Blanck. 58 (1614). Grubb 205 (1665). —
(1 c) -FIBLA, äv. -FIBBLA. bot. örten Sonchus oleraceus Lin., vars späda blad användas till grönkål. Nyman VäxtNatH 1: 51 (1867). —
-FJÄRIL. zool. fjärilen Pieris brassicæ Lin., som lägger sina ägg på kålblad; förr äv. om andra liknande fjärilar; i pl. äv. om släktet Pieris Lin. Broman Glys. 3: 529 (c. 1740). VetAH 1796, s. 265.
Ssg (zool.): kålfjäril(s)-släkte(t). —
-FLUGA. zool. flugan Hylemyia brassicæ Bouché, som lägger sina ägg på rötterna av kålväxter. 1Brehm III. 2: 123 (1876). —
-FLY, n. zool. fjärilen Barathra (Mamestra) brassicæ Lin., vars larver angripa bl. a. vissa kålarter. Dahlbom Insekt. 195 (1837). —
-FRÖ, n. [fsv. kalfrö, i bet. 1]
2) bot. svampen Sclerotinia Libertiana Fuck., som liknar kålfrön (i bet. 1). Wahlenberg FlSv. 996 (1826). jfr VetAH 1765, s. 211. Ssg (jfr -FRÖ 2): kålfrösvamp. (†) = -frö 2. Fries Ordb. 64 (c. 1870). Klint (1906). —
(2) -GRYTA. [fsv. kalgryta] (numera bl. tillf.) gryta vari kål(soppa) kokas; gryta med kål(soppa) i. Eurén Kotzebue Orth. 2: 118 (1794). —
-GRÖN, adj. (i sht i fackspr.) grön ss. kålblad. Kålgrönt taft. SthmModeJ 1851, s. 63. Hök MajGrann. 84 (1929). —
-GRÖT. (i sht förr) gröt kokad på vitkåls- l. rovblad. Alm(Sthm) 1793, s. 43. Keyland Allmogekost 1: 122 (1919; fr. Smål.). —
-GUBBE. (†) äldre man anställd för skötsel av kålgård(?); jfr -MAN. KlädkamRSthm 1572 A, s. 37 b. (En) Kåål Gubbe (får tilldelning, något mindre än en ”stugukona”). Därs. 1586 A, s. 59 b. Därs. 108 a. —
-GÅRD, se d. o. —
-HACKA, r. l. f. (i sht förr) redskap varmed kål hackas (för beredning till föda). BoupptSthm 6/5 1673. BoupptVäxjö 1889. —
-HAGE. (i sht förr) kålgård. G1R 12: 34 (1538). Fatab. 1932, s. 70 (i fråga om förh. vid 1800-talets början). —
-HARKRANK~02 l. ~20. zool. harkranken Tipula oleracea Lin., vars larver angripa bl. a. kålens rötter. 4Brehm 13: 465 (1930). —
-HUVUD. om de i form av ett huvud utbildade (ätliga) delarna av (vit)kål. Brynt, fyllt, färserat kålhuvud (kok.). OxBr. 11: 725 (1637). särsk.
b) (vard.) i bildl. anv., om dum person, dumhuvud. Petreius Beskr. 1: 21 (1614); bet. oviss. Bergman Patr. 94 (1928). jfr: Jag kan på detta sättet bli dum som et kålhufvud. Dalin Arg. 1: 99 (1733, 1754). —
-HYVEL. (i sht förr) hyvelliknande redskap varmed (vit)kål sönderskäres. BoupptSthm 1680, s. 77 b (1673). Östberg VBästMat 104 (1934). —
-JÄRN. (i sht förr) skaftat S-formigt redskap att hacka (vit)kål med; jfr -ÄSS. BoupptSthm 25/4 1646. HeimdFolkskr. 20: 9 (1894). —
-KAKA. (förr) kok. ett slags pannkaka som gräddades på kålrotsblad. Keyland Allmogekost 1: 31 (1919). —
(1 c) -KNOPP. bot. örten Sedum Telephium Lin., fetblad, käringkål, vars blad likna vissa kålarters. Liljeblad Fl. 156 (1792). Torén Rebau o. Hochstetter 96 (1851). —
-KRYDDA, r. l. f., l. -KRYDDE, n. (-krydda 1639 (: kåålkrydder, pl.)—1749. -krydde 1526—1755) [jfr t. kohlkraut] (†) grönsak(er), kryddväxt(er). Mat. 13: 32 (NT 1526). Schroderus Comenius 126 (1639; t. texten: Kohlkräuter). Lind 1: 572 (1749). —
-KVINNA. (†) kvinna anställd för skötsel av kålgård(?); jfr -MAN, KÅLGÅRD-KVINNA. AntT XVI. 1: 104 (1561). —
-LAPP, se d. o. —
(1 c) -LÖK. (mindre br.) bot. lökarten Allium fistulosum Lin., piplök, vars blad användas till grönkål (se d. o. 2). Franckenius Spec. D 4 b (1638). HbTrädg. 2: 60 (1872). —
-MAL. zool. malfjärilen Plutella maculipennis Curt., vars larver angripa kålplantor. Uppl. 1: 155 (1902). —
(1 c) -MALVA. bot. växten Malva crispa Lin., vars blad påminna om vissa kålsorters. HbTrädg. 2: 44 (1872). —
-MASK; pl. -ar. zool. om vissa insekters (i sht kålfjärilarnas) larver som leva på kålplantor. VarRerV 52 (1538). Juhlin-Dannfelt (1886). särsk.
a) (starkt vard.) användt ss. öknamn på invånare i Enköping; jfr -STJÄLK slutet. Geete Språkl. 94 (1898, 1924).
b) (föga br.) bildl., ss. skämtsam beteckning för person klädd i brokiga kläder (med syftning på kålmaskens klargröna färg). Stenhammar Riksd. 1: 46 (1834). jfr: Hans lakejer se ut som kålmaskar. Weste FörslSAOB (1823). —
(1?) -MONTE. [senare leden är möjl. felskrivning l. dyl. för -MANTE, vilket kunde vara identiskt med sv. dial. (Närke, Södermanl.) mante, liten pojke; jfr äv. östsv. dial. mantus, kaxe] (†) öknamn. Murenius AV 536 (1664). —
-MOS. (†) maträtt bestående (huvudsakligen) av kokt (vit)-kål. VarRerV 27 (1538). Zetzell PVetA 1764, s. 20. —
-MOTT. zool. mottfjärilen Mesographe (Pionea) forficalis Lin., vars larver äro skadedjur på kål. Rebau NatH 1: 621 (1879). —
(1 c) -NÄSSLA. (†) bot. ört av släktet Lamium Lin., vars (späda) blad kunna användas till grönkål. Rudbeck HortBot. 46 (1685). Bromelius Chl. 53 (1694). —
-PLANTA, r. l. f. i sht om exemplar av kålväxt som icke hunnit knyta sig. GripshR 1561, s. 8. Risingh LandB 54 (1671). —
(1 c) -PLISTER. bot. örten Lamium purpureum Lin., rödplister, vars blad kunna användas till grönkål; jfr -NÄSSLA. Lilja SkånFl. 414 (1870). —
-RABBI, se d. o. —
(1 c) -RANUNKEL. (†) bot. örten Ranunculus ficaria Lin., svalört. Weste FörslSAOB (1823). Björkman (1889). —
-RAPS. bot. örten Brassica napus Lin., särsk. om den odlade (oljerika) varieteten B. napus oleifera DC. Lundequist Landtbr. 447 (1845). —
-ROT, se d. o. —
-ROVA. (kål- 1843 osv. kåls- 1679) (†) bot. örten Brassica napus var. rapifera Metzg., kålrot. Bolinus Dagb. 67 (1679). Dalin (1852). —
-SAT. [av t. kohlsaat] (†) bot. = -RAPS. QLm. I. 1: 55 (1833; i övers. fr. t.). Klint (1906). jfr Linné Gothl. 240 (1745). —
(1 c) -SENAP. bot. örten Erucastrum Pollichii Schimp & Spenn.; äv. om (arter av) släktet Diplotaxis Dec. Gosselman BlekFl. 117 (1865). Hartman ExcFl. 101, 102 (1866). Nyman VäxtNatH 1: 306 (1867; om Erucastrum Pollichii). Fries Ordb. (c. 1870; om släktet Diplotaxis Dec.). jfr Fries BotUtfl. 3: 217 (1864). —
-SKINNBAGGE~020. (i icke fackligt spr.) skinnbaggen (stinkflyt) Euryderma oleracea Lin., rapssugare. Uppl. 1: 155 (1902). —
-SOPPA, r. l. f. kok. soppa på (vit)kål, vanl. med tillsats av fläsk l. dyl. NorrlS 1—6: 77 (c. 1770). —
-SPIRA, r. l. f. [jfr t. kohlsprossen, pl., brysselkål] (i fackspr., mindre br.) skott som växer upp från en kålstock, sedan huvudet avtagits; förr möjl. äv. om brysselkål. VRP 1680, s. 20. Möller (1790, 1807; i pl.; möjl. om brysselkål). Schulthess (1885). —
-STJÄLK. (i fackspr.) jfr -STOCK. IErici Colerus 1: 147 (c. 1645). Högstedt KokB 361 (1920). särsk. (starkt vard.) användt ss. öknamn på invånare i Karlstad; jfr -MASK a. Geete Språkl. 94 (1898, 1924). —
-STOCK. [fsv. kalstokker] (i fackspr.) om den tjocka stammen av en kålväxt; i sht om dylik stam som avbladats. At the intet annet haffue till födho än kålstocker och roffuer. Loenbom HArch. 6: 11 (1596). särsk. (i vissa trakter, vard.)
a) i jämförelser, med syftning på att kålstocken är lätt att hugga sönder l. brukar huggas sönder (till kreatursföda l. dyl.). (Hellre) läte (han) hugga sigh sönder, som een Kålståck (än osv.). UppsDP 26/11 1601. Weste FörslSAOB (1823).
-STRÅNK. [sv. dial. kålstrånk] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -STOCK. Swedberg Ordab. (1722). —
-STÖT. (förr) stötredskap varmed (vit)kål sönderstöttes. Dahlman Reddej. 191 (1743). BoupptVäxjö 1807. —
(jfr 2 g δ) -SUPARE. eg.: person som äter kålsoppa; anträffat bl. (vard.) i bildl. anv., i sådana uttr. som de äro lika goda kålsupare, förr äv. de äro lika kålsupare, de äro jämgoda l. likställda med varandra, de äro lika duktiga l. framstående, förr äv. i uttr. ngn är lika god kålsupare som en annan, ngn är jämgod osv. med en annan; ironiskt, med syftning på ngt ofördelaktigt i fråga om handling, karaktär o. d. HB 2: 344 (1599). Grubb 454 (1665). HSH 13: 288 (c. 1760). Zeipel Set. 3—4: 141 (1847). SvD(A) 1935, nr 174, s. 24. —
-SÅD. (i vissa trakter, i sht förr) kok. soppa på kål (l. kålrot). Aschaneus HwsRegl. 17 (1614). Levander LivÄlvdal. 37 (1914; i fråga om förh. före 1870-talet). —
-SÄLJARE. (†) grönsakshandlare. VarRerV 13 (1538). Schroderus Comenius 381 (1639; t. texten: Kohlgärtner). —
-SÄNG. (kål- 1547 osv. kåls- 1637) (mindre) trädgårdsland för odling av kål, förr äv. av köksväxter i allm. Johansson Noraskog 2: 222 (cit. fr. 1547). Schroderus Dict. 69 (c. 1635). Lagerlöf Holg. 2: 52 (1907). —
(1 c) -TISTEL. bot.
1) örten Cirsium oleraceum (Lin.) Scop., vars mellanblad kunna användas till grönkål. Hoffberg Växtr. 184 (1784). TurÅ 1929, s. 212.
-TORG. [efter t. krautmarkt, lat. (forum) olitorium, lachanopolium (gr. λαχανοπωλεῖον)] (†) grönsakstorg. VarRerV 37 (1538). Lind (1749; under kraut-marckt). —
(1, 2) -TUNNA, r. l. f. (i sht förr) tunna för förvaring av kål. Broocman Hush. 1: 45 (1736). BoupptVäxjö 1804. —
-TÄPPA, r. l. f. (kål- 1682 osv. kåle- 1683) (i sht förr) täppa för odling av kål (o. andra köksväxter). RARP 14: 37 (1682). SFS 1892, nr 113, s. 3. särsk. (mera tillf.) i uttr. leva som en get i en kåltäppa, hava överflöd på allting. Lindahl L’avoc. sav. 9 (1757). —
-VIVEL. zool. benämning på vissa arter av vivelsläktet Ceutorrhynchus vilka leva på kålväxter; särsk. i pl., om nämnda släkte. 1Brehm III. 2: 31 (1876). SvUppslB (1933; i pl., om släktet Ceutorrhynchus). —
-VÄXT. (i sht i fackspr.) växt hörande till släktet Brassica Lin.; äv. (i sht bot.) i utvidgad anv., i pl., om familjen Siliquosæ (till vilken bl. a. släktet Brassica hör). QLm. I. 1: 50 (1833). Björkman (1889; i pl. om familjen Siliquosæ). Sonesson HbTrädg. 95 (1926). —
-ÅMA, f. l. r. [sv. dial. kålåma] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kålmask. Broman Glys. 1: 446 (1733). Lind 2: 402 (1738, 1749). —
-ÄSS. [jfr d. kaales] (i södra Sv., i sht förr) med skaft försett S-formigt järn för hackning av (vit)kål. BoupptVäxjö 1739. ÅgerupArk. Bouppt. 1750. BoupptVäxjö 1900.
-TÄPPA, se A.
C (†): KÅLS-BLAD, -ROVA, -SÄNG, se A.
Spalt K 3574 band 15, 1939