Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LEKAN le3kan2, n. (Kolmodin QvSp. 1: 48 (1732: barna-lekan) osv.) ((†) f. Dähnert (1784)); best. -et; pl. =; l. (i bet. 2) LEKANDE le3kande2 l. LEKANE le3kane2, n.; best. -et; pl. =; förr äv. (i bet. 2) LEKAND, sbst.
Ordformer
(lekan 1637 osv. lekand c. 1730. lekande 1886 osv. lekane 1690 osv.)
Etymologi
[fsv. lekan, sv. dial. lekan, lekane; avledn. av LEKA, v.]
— Anm. Här icke behandlade anv. av LEKANDE återfinnas under LEKA, v.
1) (†) motsv. LEKA, v. 1: leksak; koll.: leksaker. Schroderus Lex. 37 (1637). Dähnert (1784). — jfr BARN-LEKAN.
2) (i vissa trakter) motsv. LEKA, v. 6 b, = LEKARE 2, särsk. 2 a. Rålamb 1: 88 (1690). Lekan på et gäddrag. Sahlstedt (1773). Tjuderlinor .. försedda med ett lekande af jern. Holmström Naturl. 3: 97 (1889). Berg Skansen Vagnh. 23 (1926). — jfr KVARN-, VÄDER-LEKAN.

 

Spalt L 512 band 15, 1939

Webbansvarig