| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MATERIA mate4ria, r. l. f. ((†) m. Fries NatHSv. 67 (i handl. fr. c. 1610)); best. -an (numera företrädesvis i bet. 2) l. -en; pl. -er (BOlavi 146 a (1578) osv.) ((†) -en Berchelt PestOrs. E 6 b (1589)); äv. MATERIE mate4rie, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) ss. generell beteckning för sådan värklighet som är av rumfyllande (fysisk, kroppslig) karaktär, o. i anv. som närmast ansluta sig till denna bet.
a) om dylik värklighet ss. sådan i motsats till annan värklighet (form, kraft, ande, själ, det översinnliga o. d.); i olika filosofiska system fattad på olika sätt; äv. (i l. med anslutning till antik filosofi) om det tomma rummet, ickevarat, det kvalitetslösa ämne som kan taga form av alla speciella ämnen, det yttersta grundämnet, ofta kallat ren materia l. den första materien [lat. materia prima]. Den döda materien. Form och materia. Then som säger at materien hafwer ingen form eller skepelse, han säger i thet samma thet, at materien både är, och är inthet. Sylvius Mornay 158 (1674). Om ljusets fosterland Du (dvs. korset) i materiens öcken / Ett himmelskt vittne är. Stagnelius (SVS) 2: 296 (1821). Här i denna verlden är allt klädt i materia; men olycklig är den, som tror att materien är något annat än klädnad. Agardh BlSkr. 2: 265 (1837). Andens herravälde öfver materien. Rydberg Sing. 13 (1857, 1865; uppl. 1876: det lekamliga). Genom blandning av idé och materia uppstår sinnevärlden (enl. Platon i dialogen Timaios). Larsson Platon 321 (1913).
b) om särskilda slag av fysisk värklighet; vanl. om det varav ngt består l. skall framställas: ämne, stoff, material (numera bl. av visst ämne l. ett antal ämnen); i sht förr äv.: (enskild) beståndsdel (i en blandning o. d.), ingrediens; äv. bildl. Flytande, fast, mjuk, hård materia. Aff allahanda kosteligh materia haffuer man tilrådhet (avgudabilderna). Bar. 6: 24 (Bib. 1541). Alun hafwer i sigh grooff Materie. Forsius Min. 27 (c. 1613). Gvdh skapade j första begynnelsen vtaff plat Intet, eller aff ingen materia, Himmel och iord. L. Paulinus Gothus ThesCat. 169 (1631). Rålamb 13: 142 (1690). Skärfvor af kosmisk materie. UVTF 10: 25 (1874). (Människan gör ofta sina symboler) av den bräckligaste materien. Grotenfelt NFosterl. 19 (1918). (†) Husen (i Strassburg) äro bögda medh uthhuggen slätter stein, såmbliga äro och bygde aff ringare materia. Bolinus Dagb. 37 (1668). — jfr ASTRAL-, GLAS-, KOMET-, PÄRL-, RUDI-, STEN-MATERIA m. fl. — särsk.
α) materiell beståndsdel i sakrament, element (se d. o. 3 b); äv. i bild. Schroderus Os. 2: 201 (1635). Bättringenes Sacraments Materia. Därs. III. 2: 13. Den jordiska eller synliga materien i Döpelsen är vattnet. Norbeck Theol. 95 (1840). Fehrman OrientK 97 (1920).
β) (i fackspr., †) i fråga om papperstillvärkning: söndersmulad l. söndermald lump(massa) ss. material för framställning av papper. Ambrosiani DokumPprsbr. 52 (i handl. fr. 1758). jfr PAPPERS-MATERIA.
γ) (förr) bärgv. packning av finfördelat björkkol (o. träaska l. kolstybb) mellan järnstängerna i en stålugn. Rinman (1789). SKL (1848).
δ) (förr) om vissa hypotetiska ämnen som antogos för förklaring av elektriciteten, magnetismen, ljuset o. värmet (elden); jfr ELD-ÄMNE 1, FLOGISTON. Magnetens materia strömmar fritt och obehindrat genom Guld. Triewald Förel. 1: 33 (1728, 1735). VetAH 1820, s. 203. jfr BRÄNN-, ELD-, LJUNGELDS-, LJUS-, VÄRME-, ÅSK-MATERIA m. fl.
ε) (förr) med. om ett enl. ä. uppfattning i människors l. djurs kroppar befintligt sjukdomsalstrande ämne. Then rödha Coleriske Materia. BOlavi 14 b (1578). Berchelt PestBeg. B 1 b (1588). (Med spansk fluga) draga sjukdomens materia til huden. Dubb ÅmVetAH 1796, s. 83. jfr FEBER-, MÄSSLINGS-, SJUKDOMS-, TUBERKEL-MATERIA m. fl.
2) (ngt ålderdomligt o. i folkligt spr.) tjock, seg, trögflytande, grumlig (o. stinkande) vätska (i levande varelsers kroppar); i sht om slem, var m. m. i sår, bölder o. d.; ”flegma” (se d. o. 1); förr äv. om galla o. d. Intet surt rapande vpstigher vthaff maghan eller swr materia kennes. BOlavi 104 a (1578). Rijf opp Skadan (på hästen) medh en hwasz Knijf, att Materian kan gå uth. Rålamb 13: 127 (1690). Selander C15Dag. 136 (1927). — jfr DRÖPPEL-, KOPP-MATERIA m. fl.
3) (†) fysiskt föremål, sak. Skall ingen ware effterlåtet, at sättia någon Kista eller annor lycht Materie inn opå Skepet, förr än thet bliffuer ransaket. Stiernman Com. 1: 280 (1577). BtHforsH 1: 226 (1637; om klump av obestämd sammansättning).
4) (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) ämne l. sak l. angelägenhet som behandlas l. skall behandlas i tal l. skrift; innehåll; sak varom det i visst fall är fråga. OPetri PEliæ a 2 b (1527). Nw wilie wij komma til woro materie i gen. Dens. Kr. 76 (c. 1540). (Schefferus) weet giffwa beskedh om alla bökers materier. Rudbeck Bref 157 (1677). (Vi) sutto .. och talade om djupa materier. Siwertz Lat. 134 (1924).
5) övergående i bet.: (utgiven) skrift, bok. Schroderus Sleid. Fört. 6 (1610). (Vallerius) hafver .. en mycket rar materia disputeradt ok sielf publice præsideradt de Certitudine Sensuum. Rudbeck Bref 203 (1684).
6) filos., log. o. psykol. innehållet i l. objektet för en tankeakt l. ett omdöme l. en handling l. åskådning o. d.; motsatt: form. (Kant) bestämde de egenteliga kännemärken på kunskapens form och materia. VStyckUplKantPhilos. 22 (1798). Vid allt tänkande måste man skilja mellan tänkandets materia, eller det, som utgör objekt för tanken, och tänkandets form, eller sättet hvarpå detta tänkes. Lindblom Log. 5 (1836). Rein Psyk. 2: 352 (1891; om beståndsdel i den yttre åskådningen).
7) (†) det som ger stoff l. anledning l. möjligheter till en viss värksamhet; anledning, orsak; upphov. Materia til Träta och Wederwilja. Schroderus Os. III. 2: 45 (1635). Scherping Cober 2: 340 (1737).
(1 b β) -KAST, r. l. m. (†) låda för förvaring av lumpmassan före dess beredning till pappersmassa. Ambrosiani DokumPprsbr. 164 (i handl. fr. 1758). —
(1 b β) -SKOVEL. (†) skovel för ösning av pappersmassa. Ambrosiani DokumPprsbr. 192 (i handl. fr. 1788). —
(1) -VÅG; pl. -or. fys. den svängningsrörelse l. det vågsystem som tillhör varje i rörelse varande materiepartikel. SvUppslB (1934). —
(1) -VÄRLD(EN). filos. den materiella l. sinnliga värkligheten; motsatt: idévärlden. Atterbom PhilH 227 (1835).
Spalt M 484 band 17, 1943