| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅLARE må3lare2, sbst.2, i bet. 1—4 m.||ig., i bet. 5 m. l. r., i bet. 6—8 r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) till MÅLA, v.2 1 o. 2: hantvärkare som utför målningsarbete. Mat[is] mal[er]e. SthmSkotteb. 3: 170 (1521; möjl. till 3). SkeppsgR 1543, s. 25 b. UNT(A) 1945, nr 105, s. 12. — särsk. i uttr. Per målare, skämtsamt om målare; numera bl. i vissa uttr. (se nedan). Du Ek, Per Målare, din sömn ger dig beröm. Bellman (BellmS) 4: 123 (1770); jfr 3. jfr: De medicamenter, som jag nu brukar, är en tärpentinolja och har mitt lår indrukit mehr olio och feet i denna krankheten, än Pär målare har drukit brännevijn i alla sina lifsdagar. Ekeblad Bref 1: 218 (1653; rättat efter hskr.). särsk. (numera bl. ngn gg i folkligt spr. i vissa trakter) i uttr. Per målares nattstuga, om ett skräpigt rum, skräpkammare; i sht i uttr. det ser ut som (i l. på) Per målares nattstuga. Rhodin Ordspr. 42 (1807). Målaren gnodde hela sommaren i kyrkan, som allt mer och mer började likna ”Per målares nattstuga”. Sällberg Långv. 46 (1894).
3) till MÅLA, v.2 3, i fråga om konstnärlig framställning i färg: konstnär, artist; jfr KONTERFEJARE, SKILDRARE. SalWijsh. 15: 4 (öv. 1536). Then leede Döden .. pläga Målarne förestella .. tilhopafogat aff ijdel been, för vthan hwd och kött. PJGothus Hunnius Oxenst. A 3 a (1600). Hahr ArkitH 443 (1902). Hallström Händ. 268 (1927). — jfr AKVARELL-, ARKITEKTUR-, BATALJ-, BOK-, BOND-, BREV-, DJUR-, EMALJ-, FIGUR-, FRESKO-, GENRE-, GLAS-, GROTESK-, HISTORIE-, HOV-, IDÉ-, LANDSKAPS-, MINIATYR-, PORTRÄTT-, STÄMNINGS-, VALÖR-MÅLARE m. fl.
4) (i vitter stil, föga br.) till MÅLA, v.2 4 a β, om person (författare) som i ord livligt o. åskådligt skildrar ngt; författare som har en målande stil; förr äv.: skildrare (av ngt). Målare af stora Herrars sinnelag och frägd. Lagerbring 1Hist. 4: 37 (1783). (Eugène Sues) förträfflighet såsom litterär målare (om vi så få uttrycka oss). SthmFig. 1847, s. 206. Sundén (1887). — jfr ORD-MÅLARE.
5) (†) zool. medelhavsfisken Sparus auratus Lin. (Chrysophrys aurata Cuv. et Val.), guldbraxen (vilken kännetecknas av praktfulla färger). Retzius Djurr. 74 (1772). Meurman (1847).
6) [efter nylat. Pictor om samma stjärnbild] astr. i sg. best., om en stjärnbild på södra hemisfären. Bergstrand Astr. 40 (1925).
7) [till uttr. målat kort (se MÅLA, v.2 2 a)] (ngt vard.) kortsp. kort som utgöres av kung l. dam l. knekt; ngn gg äv. i utvidgad anv., om äss; klätt kort; motsatt: hacka (se HACKA, sbst.3 1). Serenius L 1 b (1734). Ehuru jag .. spelar hela timmar utan en målare eller ett äss. JGOxenstierna Dagb. 2: 144 (1771). Hvarje färg (i kortleken) innehåller 4 målare .. nemligen: ess, kung, dam, knekt. Wilson Spelb. 304 (1888). Lundgren Koppel AuktBr. 43 (1923).
8) [sannol. eg.: målad transportsedel; jfr BLÄCKARE] (†) ett slags banksedel. En streckad transportsedel eller så kallad ”målare”. Wetterbergh Alt. 72 (1848).
-ANATOMI. om det anatomistudium som ingår i utbildningen vid konstakademien. SthmStCal. 1770, s. 58. —
-ARBETE ~020. särsk. (numera mindre br.) till 1, om måleriarbete. HovförtärSthm 1640 A, s. 19. Ramsay VägvFinl. 258 (1895). —
-BLICK. om det (uppmärksamma, vakna) sätt att se på o. uppfatta yttervärlden som utmärker (anses utmärka) målare. Estlander KonstH 35 (1867). Ej en färgton (undgick) hans målarblick. Hallström LevDikt 155 (1914). —
-BRÄDE.
1) ett bräde i locket på målarskrinet, använt till skydd för skisserna o. till att fästa duken l. papperet på vid målning i det fria. 2NF (1913).
(1) -DRÄNG. [fsv. malara dränger (SthmTb. 3: 162)] (†) målargesäll. KlädkamRSthm 1555, s. 196 a. BoupptSthm 15/11 1670. —
-DUK. (i fackspr.) (på visst sätt preparerad) väv att måla på med oljefärger. Serenius (1734; under cloth). —
-EMALJ. [efter fr. émail peint] (i fackspr.) ett slags medelst emaljfärger åstadkommen målning på metall (vanl. koppar). Hildebrand KyrklK 81 (1875). 3NF 6: 740 (1927). —
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, r. l. f., förr äv. -FÄRGE. särsk. till 1, om färg (utrörd i olja, vatten l. kalkvatten) använd inom hantvärksmåleriet. KlädkamRSthm 1554 G, s. 28 b. —
-GLAD. (i vitter stil) om tavla: varur målarglädjen framlyser. Käckt målade dukar, målareglada. GHT 1895, nr 304 B, s. 1. —
-GLÄDJE. (i vitter stil) om en målares skaparglädje, sådan den framlyser ur hans värk. Nordensvan SvK 28 (1891). Munthe IslamK 49 (1929). —
-GOSSE. särsk. (numera bl. tillf.) till 1, om lärling i hantvärksmåleri. KKD 10: 72 (1707). Östergren (1932). —
-GRAVÖR. konst. konstnär (i sht målare) som i koppar graverar företrädesvis egna kompositioner. NF 11: 655 (1887). —
(1, 3) -GREJOR, pl. —
(1, 3) -GULD, äv. -GULL, n. (målar(e)- 1546 osv. målara- 1592—1595) guldfärgat färgämne; musivguld; förr äv. om bladguld. SjötågR 1546 (sannol. om bladguld). Gultt Rysseuerk (dvs. ett slags tyg) trycktt medt Målaregull. HSH 37: 31 (1548). Målaragoll .. 2 böcker. KlädkamRSthm 1595 A, s. 159 a. MeddSlöjdF 1896, s. 11 (efter handl. fr. 1543). —
(1, 3) -HÄLL. (i fackspr., i sht förr) slipad skiva av granit, marmor l. dyl. på vilken oljefärger rivas l. torra färger pulveriseras. JernkA 1833, s. 665. —
(1, 3) -KOLIK. (mindre br.) med. kolik framkallad gm förgiftning av bly som förekommer i färger; blykolik. Lovén Anv. 98 (1838). Auerbach (1911). —
-KONST. [y. fsv. målere konst (PMånsson 645)]
-KÄPP. (förr) käpp varpå en målare stödde den hand med vilken han förde pänseln. Möller (1745; under appuye-main). —
-LYNNE. (i vitter stil) om sådant lynne som anses karakterisera målare; ngns lynne såsom målare. Atterbom LÖ 2: 4 (1827). Ett försök att karakterisera målarens och målarelynnets egendomligheter. Rydberg Varia 135 (1894). 2NF 10: 1265 (1909). —
-LÖN. [fsv. maler lön (SthmSkotteb. 1: 439)]
(1, 3) -MUSSLA, f. l. r. [jfr t. malermuschel; skalet användes förr till att riva, blanda o. förvara målarfärger i] zool. den i sjöar o. åar förekommande musslan Unio pictorum Lin. Fischerström Mäl. 239 (1785). —
-MÄSTARE.
2) (mera tillf.) till 3, om framstående målare; mästare i målarkonsten. Lundgren MålAnt. 1: 13 (1873). —
(1, 3) -PAPP. (i fackspr.) på visst sätt preparerad papp använd vid målning. SFS 1906, nr 48, s. 32. —
-PARASOLL. ett slags (stort) parasoll använt av målare vid friluftsmåleri. Kallstenius HbOljem. 72 (1915). —
-POET. (mera tillf.)
1) poet som utmärkes av en åskådlig o. livfull stil; jfr målare, sbst.2 4. Heidenstam, en ännu mera utpräglad målarepoet (än Bååth). Wrangel Dikten 137 (1912).
-SKOLA, r. l. f.
-SKÖN, adj. (†) målerisk; naturskön; pittoresk. Atterbom Minn. 429 (1818). Farstorps kyrka (ligger) .. i en målarskön trakt. Brunius SkK 153 (1850). —
-STAFFLI.
2) [efter nylat. Pluteum pictoris om samma stjärnbild] astr. i sg. best.: stjärnbilden Målaren (se målare, sbst.2 6). 2NF 19: 186 (1913). —
-STOL. ett slags lätt, transportabel (fäll)stol som målare använda vid friluftsmåleri. Björkman (1889). —
-STÄLLNING.
-TEKNIK. —
-VÄRKSTAD.
(1, 3) -YNGLING. —
(1, 3) -YRKE(T). —
(1) -ÄMBETE~020.
-ÖGA. särsk. bildl., = -blick. Levertin Diktare 271 (1898). Även de obetydligaste ämnen bliva intressanta för det rätta målarögat. Kjellberg GrekRomK 298 (1932).
B (†): MÅLARA-GULD, -SILVER, se A.
Spalt M 1803 band 17, 1945