Publicerad 1971   Lämna synpunkter
SKILDRARE ʃil3drare2, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skildrer, t. schilderer; avledn. av SKILDRA, v.1]
1) till SKILDRA, v.1 1: person (konstnär) som utför(t) bildframställning, företrädesvis målning l. teckning, målare, tecknare o. d.; numera bl. i anv. uppfattad ss. bildl. anv. av 2. RP 11: 140 (1645). Ett porträtt .. ”i stort gjordt i original af en brabantsk skildrare, vid namn Lavandneux”. Böttiger Drottnh. 87 (cit. fr. 1705). Målaren C. Skånberg .. blev .. med förkärlek en hamnens skildrare. Lundgren SkildStig. 87 (1939). — jfr LANDSKAPS-, NATUR-, SEDE-SKILDRARE.
2) till SKILDRA, v.1 3: person som skildrar ngt. Geijer I. 2: 205 (1839). A. v. Kremer, berömd som kännare och skildrare af den mohammedanska orienten. Tegnér SprMakt 66 (1880). Mencken .. påstod en gång, att New York aldrig funnit några värdiga skildrare. Siwertz Jord. 162 (1936). — jfr FOLKLIVS-, HEMBYGDS-, KARAKTÄRS-, LANDSKAPS-, NATUR-, PERSON-, RESE-, SAMHÄLLS-, SAMTIDS-, SEDE-, SJÄLS-SKILDRARE m. fl.
3) (i vitter stil) till SKILDRA, v.1 4, om person som konstnärligt framställer ngt på ett sätt som ger en åskådlig, målande l. karakteriserande bild av ngt. (Ouvertyren till en opera bör) löpa in .. såsom skildrare af en pantomim, hvarmed scenen begynner. CJLAlmqvist (1839) i 3Saml. 5: 162.
Ssgr (till 2): SKILDRAR-, äv. SKILDRARE-FÖRMÅGA. förmåga att skildra l. beskriva. Lamm Dalin 26 (1908). —
-GÅVA. (i vitter stil) (medfödd) förmåga att skildra. HSchück (1904) hos Tegnér VSkr. 1: VII. —
-KONST. om konsten att skildra. 2NF 11: 777 (1909). —
-TALANG. (talangfull) skildringsförmåga. Lamm Oxenst. 60 (1911).
Avledn.: SKILDRARINNA, f. till 2: kvinnlig skildrare. Rydberg Brev 1: 45 (1866). jfr rese-skildrarinna. —
SKILDRERSKA, f. till 2: kvinnlig skildrare. SthmFig. 1846, s. 245. jfr rese-skildrerska.

 

Spalt S 3979 band 26, 1971

Webbansvarig