| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÖRK mœr4k, adj. -are (Bureus Suml. 69 (c. 1600) osv.) ((†) komp. -re Lucidor (SVS) 277 (1672). superl. -est KKD 12: 356 (1704), Broman Glys. 3: 562 (c. 1740); -st Lucidor (SVS) 343 (1673: mörkste, pl. obest.), CFDahlgren 3: 72 (1822: mörksta, sg. best.)). adv. -T. Anm. I vitter stil o. arkaiserande användas stundom fortfarande äldre böjningsformer: mörkan, eg. ack. sg. m. Hes. 30: 18 (Bib. 1541: haffua en mörkan dagh), Hemmer Helg 98 (1929: gå .. ned / i mörkan mull). mörko, eg. dat. sg. n. Jes. 9: 2 (Bib. 1541: j mörko lande), Ps. 1937, 418: 2 (: i mörko lande).
1) som icke utsänder l. utstrålar ljus, icke lysande l. självlysande. Månen är en mörk himlakropp. (Planeterna) äro af sig sjelfva mörka och ses af oss med det ljus, som solen kastar på dem. Duræus Naturk. 143 (1759). Ultraröda eller, såsom man äfven säger, mörka värmestrålar. Moll Fys. 4: 98 (1901). Bergstrand Astr. 699 (1925). — särsk. (numera bl. ngn gg arkaiserande) om lampa l. ljus o. d.: som icke brinner; äv. i uttr. brinna mörkt, brinna matt l. svagt. Brinna mörkt. Serenius O 1 a (1734). (De fåvitska jungfrurnas) lampor voro icke brinnande utan mörka. Nohrborg 255 (c. 1765). Karlfeldt FridLustg. 64 (1901).
2) icke uppfylld av ljus, icke upplyst, icke belyst.
a) om rum, plats, område o. d.: icke belyst (med naturligt ljus l. artificiell belysning); äv.: som har bl. obetydlig tillgång till dagsljus, dit dagsljuset endast i ringa mån har tillträde. Itt liws som skijn vthi itt mörkt rwm. 2Petr. 1: 19 (NT 1526; Bib. 1917: som lyser i en dyster vildmark). Offuer them som boo j mörko lande skijn thet klarligha. Jes. 9: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: dödsskuggans land). Dygdenes stijg synes trång, och mörk, dem latom och blindom. Stiernhielm Herc. 382 (1658, 1668). Ondt leeta sig fram i ett mörkt hws. Grubb 489 (1665). (I Stockholm) äro .. mycket trånga och mörckia gator. Bolinus Dagb. 52 (1670). Diuren som Sigh diupt i mörkste Skogar skyla. Lucidor (SVS) 343 (1673). Mörka bostäder ha ofta visat sig vara härdar för tuberkulos. Wirgin Häls. 1: 90 (1931). — jfr BECK-, BLIND-, BLÅ-, BÄLG-, GRÅ-, HALV-, KOL-MÖRK. — särsk.
α) i det opers. uttr. det (l. här o. d.) är l. var l. blir mörkt, det är osv. icke ljust; särsk.: det råder osv. icke (full) dager. Det blir tidigt mörkt nu. Thet warder så mörkt j Egyptj land, at man må tagha vppå thet. 2Mos. 10: 21 (Bib. 1541). Der var så mörkt som i en Säck. Lagerström Bunyan 1: 91 (1727). Så fort det blivit mörkt nästa kväll, smög han sig bort till Majängen. Siwertz Sel. 2: 50 (1920). jfr NED-, STICK-MÖRK.
β) om arrestlokal; äv. om arreststraff: som avtjänas i mörkt enrum, med l. utan hårt nattläger, ”sträng arrest”. Han fick (sex dagars) mörk arrest. Om (fångarna) .. visa sturskhet eller lättja, straffas de med .. mörk cell (m. m.). Oscar I Straff 105 (1840). Mörka arresten .. öppnas endast hvarje middag, då städning och eldning sker. TjReglArm. 1858, 1: 319. Mörk arrest .. verkställes i mörkt enrum i regementets .. eller garnisonens häkte. SFS 1868, nr 60, s. 7.
γ) (†) i n. sg. best., om det tillstånd vari människan befinner sig efter döden; jfr MÖRKER 4 b. Det ewiga Mörka. Stiernhielm Herc. 85 (1658, 1668).
b) om tid: då det icke är ljust; dels om tid av dygnet: då solen (l. månen) icke är uppe (över horisonten), dels om årstid: då solen bl. kort tid av dygnet är uppe (så att dagarna bli korta o. nätterna långa), dels om tid av dygnet: då solljuset (l. månljuset) mer l. mindre undanskymmes av moln o. d.: icke klar, mulen. (Mitt) i mörka l. mörkaste natten. Under den mörka årstiden. VarRerV 5 (1538). När månge mörcke daghar .. på hwar annan fölie (så osv.). Berchelt PestOrs. B 1 a (1589). Nattvgglan seer om natte tijdh, (icke allenast när månliust är, vthan och om mörcka natten). Schroderus Comenius 149 (1639). Kapplöpningar och jagt till mörkan qväll. CVAStrandberg 3: 457 (1856). Vårt klimat med dess ljusa sommar och mörka vinter. Nilsson FestdVard. 108 (1925). — jfr KOL-, STOCK-MÖRK. — särsk. bildl.: oviss, dunkel. Framtiden är mörk. Cavallin (1876). Östergren (1932).
c) (numera knappast br.) om luft l. väder o. d.: full av moln l. dimma o. d. (så att dagsljuset mer l. mindre undanskymmes), icke klar, mulen. Mörck lufft. Herlicius Alm. 1642, s. 8. Ett mörkt och faseligit Oväder. Ehrenadler Tel. 24 (1723). Mörkt och mulet väder. Weste (1807). Schulthess (1885).
d) bildl., i uttr. ställa (ngn l. ngt) i en mörk dager o. d.: ogynnsam, ofördelaktig. (Vissa) beskyllningar hafva ställt hans minne i en mörk dager. 2SAH 21: 325 (1841).
3) om färg: som återkastar jämförelsevis obetydligt ljus, som mer l. mindre närmar sig den svarta färgen. Måla i l. med mörka färger; äv. bildl. Florinus Voc. 212 (1695). Lind (1738). Blomfärgen (hos en viss maskrosform) är mycket mörkt gul. ArkBot. X. 6: 7 (1911). Söderström LäkKvacksalv. 55 (1926). Det är detta dystra barndomshem som Strindberg målar med allt mörkare färger ju äldre han blir. 3SAH 50: 41 (1940). — jfr DJUP-, DYSTER-MÖRK. — särsk.
a) i n. sg. obest. i substantivisk anv. Linné MusReg. 37 (1754). En lefnadstrött målare, ledsen vid annan färggifning än mörkt i mörkt. Rydberg Vap. 230 (1891).
b) ss. förled i ssg med färgbeteckning, för att angiva en mörkare nyans av färgen.
4) om föremål o. d.: som har mörk färg. Mörka moln. En mörk kostym. Mörka tapeter. Mörka cigarrer. Mörk klockuärck (dvs. ekorrskinn). SkinnkamRSthm 1554 B, s. 76. Mörk sofver tallen, mörk sofver granen. Fröding Guit. 25 (1891). Den mörka mansdräkten. Sahlin SkånFärg. 31 (1928). — särsk.
a) i uttr. mörk av ngt, förmörkad av ngt, ”svart av ngt”. Höjder, mörka af stora träd. Hallström Brilj. 198 (1896). Hela stranden var mörk af människor. Heidenstam Birg. 286 (1901).
b) om hår l. skägg l. ögon l. hy: icke ljus, mer l. mindre övergående i svart färg; äv. om person: som har mörkt hår osv. Swedberg Schibb. 217 (1716). Verldsmodren med de mörka hår. Tegnér (WB) 5: 10 (1822; om natten). Magnus .. som var mörk i hyn och blicken. Heidenstam Svensk. 1: 161 (1908). De mörka, fromma ögonen. Bergman JoH 195 (1926). jfr HEL-MÖRK.
c) i bild, i sådana uttr. som en mörk sida av ngns värksamhet, en mörk punkt i ngns liv l. ngns l. ngts historia o. d. Öfverilningar, som sättja et och annat mörkt drag på .. (G. I:s) lefnads-tafla. Dalin Hist. III. 1: 290 (1761); jfr 3. Den mörkaste .. sidan af Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, nämligen den plundring af kyrkornas dyrbarheter .., som skedde mot slutet af hans regering. Schybergson FinlH 1: 233 (1887). Världskriget (betecknade) den mörkaste punkten i mänsklighetens utveckling. Hellström Malmros 275 (1931).
5) (†) bildl., om öga: som har svag synförmåga, matt, skum; äv. om synförmåga: svag. Tå Isaac war worden gammal, at hans öghon wordo mörk til syyn (så osv.). 1Mos. 27: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: skumma). Mörk syn. Lind (1749). Wallin 1Pred. 3: 335 (c. 1830).
6) mus. (förr äv. språkv.) bildl., om klang l. ton l. ljud l. röst o. d.: som ligger lågt på tonskalan, djup, dov, grov. O. Läses (i franskan) mörkare uti om, on, besynnerligen uti enstafwelse ord, såsom: mon, ton. Österling Prononc. 15 (1700). De två hufvudsakliga klangfärgerna äro den ljusa och mörka. Beyer Sång. 29 (1887). Orgelns mörkt färgade toner. Heidenstam Alienus 1: 127 (1892). Den starka, klangfagra stämman med sin mörka, metalliska färg. SvD(A) 1914, nr 346, s. 8.
7) (†) bildl.: obemärkt, utan glans o. berömmelse; ringa, oansenlig. En .. person af et mörkt och okändt namn. Björnståhl Resa 1: 221 (1771). Catharina (Månsdotter), Sveriges drottning, fastän af mörk födsel. Crusenstolpe Mor. 5: 193 (1843). jfr: Ähre så (vissa adliga) allenast medh blotte nampnet och sin Mörka Adels Tytel tilfredz. Tempeus Messenius 150 (1612).
8) bildl.: som det är svårt att uppfatta l. förstå, oklar, otydlig, svårbegriplig, svårfattlig, svårtydd, gåtfull, dunkel; numera bl. ngn gg i lagspr., om dom: oklar; förr äv. om person: som uttrycker sig svårbegripligt l. dunkelt; förr äv. om kunskap: oklar, dunkel. OPetri Kr. 77 (c. 1540). Papisternas hädelse, the ther föregiffua, at Biblien är mörk. PErici Musæus 1: 184 a (1582). Effter Christian von Husen, som saken mäst anrörer, intet ähr själf tillstädes, ähr mycket mörkt att vijdare döma uthi saken. RP 5: 106 (1635). Det är beklageligit, at de som haft tilfälle se och beskåda naturliga Demanter, äro så mörka i sin beskrifning om dem. Wallerius Min. 114 (1747). Alla intygade, at ganska månge af desse villa hedningar hafva en mörk kunskap om syndafloden. Kalm Resa 2: 231 (1756). Mörka fraser. Annerstedt Rudbeck Bref cxcv (1905). Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär .. undanröjas .. om domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken dömts. SFS 1942, s. 1833. — jfr EJ-MÖRK. — särsk.
b) (†) övergående i bet.: otydlig, knappt märkbar, omärklig. (Vissa skador i ledgångarna i handen kunna) sent omsider en rörlig ledgång i en mörk eller orörlig förändra. Acrel Sår 254 (1745).
9) bildl.: som icke inger ngt hopp, icke hoppgivande, hopplös; dyster; tvivelaktig. Det ser mörkt ut (för ngn l. med ngt). Ngt ser mörkt ut. Mörka (framtids)utsikter. Se mörkt (på ngt) l. se (ngt) i mörkt, förr äv. se ngt mörkt. Ha en mörk syn på tingen (på livet); jfr 10. En resignation som grundar sig på en mörk åsigt af tiden och dess karakter m. m. Polyfem III. 48: 3 (1811). Ser .. (siaren) allting för mörkt .., så (osv.). Tegnér (WB) 8: 284 (1838). (Almqvist) gjorde sig till prest för att vid tillfälle kunna få ett pastorat, hvilket dock åtminstone hittils sett mörkt ut. Sturzen-Becker SvSkönl. 153 (1845). Det hade sett mörkt ut för madam Söderström, när mannen .. dog. Geijerstam FattFolk 1: 135 (1884). (Han) såg .. ställningen i mörkt. Schybergson FinlH 1: 277 (1887). Mörka aningar. Heidenstam Svensk. 1: 260 (1908). Det var mörka framtidsperspektiv. Hagberg VärldB 36 (1927). (†) Men om jag på en thron får klifva, / Det finner jag nog mörkt, fastän jag spådde så. Lannerstierna Vitt. 146 (1790).
10) bildl., om person l. sinnelag l. min l. blick l. tanke o. d.: svårmodig, bedrövad, nedstämd, dyster; äv.: bitter, missmodig; äv.: hotfull. Mörk och inbunden. Düben Boileau Skald. 18 (1721). En .. mörk, sorgsen och klagofull mine. Riccoboni Catesby 32 (1761). Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans qvalda bröst. Tegnér (WB) 5: 128 (1820). Mörka, oroande drömmar qvalde honom. Carlén Repr. 355 (1839); jfr 11. Toll var mörk i hågen. Wingård Minn. 3: 83 (1846). Den unge mannens mörka stämning. Lundegård LaMouche 3 (1891). De blickade mörkt på främlingen. Åkerlund Baroja DonJ 63 (1925). — särsk. i utvidgad anv., om tid: då ngn är nedstämd o. dyster. Gustaf Armfelts mörka stunder i det glada Paris voro .. helt säkert temligen öfvergående. Tegnér Armfelt 1: 35 (1883).
11) bildl.: som gör ett nedstämmande l. allvarligt l. obehagligt intryck på sinnet; allvarlig, hemsk, nedstämmande, sorglig, dyster. De mörka Skiftnings Öden. Frese VerldslD 52 (1717, 1726). Taflan blir för mörk och derför afbryter jag en beskrifning, som tankan bättre kan fatta än pennan utföra. Höpken 2: 687 (1771); jfr 4 c. (Gud) leder oss genom de mörka skiften, som ännu kunna återstå. Wallin 1Pred. 1: 297 (c. 1830). SvD(A) 1943, nr 167, s. 10.
12) (i sht i vitter stil) bildl.: ondskefull, ond, moraliskt förkastlig, syndfull, syndig; äv.: som ”icke tål dagsljuset”; ”obskyr”, ”skum”. (Lastens) tjenst föll dock den mörka själen ljuflig. Nordenflycht QT 1745, s. 4. Ibland Svenskorna .. saknas icke hexartade figurer, tre alnar långa, hemma i mörka konster. Almqvist TreFr. 1: 51 (1842). Hans mörka själ hade redan förut .. vigt sig åt mörka gerningar. Carlén Köpm. 2: 125 (1860). Den mörka ogärning, som inledde slutet af .. (E. XIV:s) bana. Uppl. 1: 256 (1902). (†) De liderligaste och mörkaste hus. Bergeström IndBref 41 (1770). — särsk. om ont andeväsen o. d. LejonkDr. 151 (1688). På berget Änglars harpor hördes / Ur djupet mörka andars skri. Kellgren (SVS) 2: 304 (1790). Mörka makter. Fahlcrantz 3: 221 (1864). Föreställningen om ett ljust och ett mörkt väsen, som äro knutna till varandra .., tycks återfinnas på flera håll. AntT XX. 4: 58 (1919).
13) som saknar (l. har bl. obetydlig) upplysning i kulturellt l. religiöst avseende, som saknar civilisation l. kultur; oupplyst, ociviliserad; rå, barbarisk, ohyfsad.
a) om tid l. tidsskede. ÖfnSälskVitterlek 3: 95 (1763). Medeltidens mörkaste århundraden. Wennerberg 1: 271 (1881). Det .. barbariskt mörka medeltids-Europa. Hahr ArkitH 166 (1902); jfr b. Världskrigets mörkaste stunder. SvD(A) 1931, nr 275, s. 4.
b) om land l. trakt l. område o. d.: som är (avlägsen o. mer l. mindre okänd samt) utan beröring med civilisation o. kultur; äv.: som präglas av barbari (o. laglöshet); numera särsk. (äv. skämts.) i superl. best., för att beteckna en landsända o. d. ss. särskilt efterbliven l. stockkonservativ i kulturellt l. religiöst l. politiskt avseende. Gud lät .. Evangelii lius vplysa och vpwerma then mörka och kalla Norden. Swedberg Schibb. b 1 b (1716); jfr 2 a. (Gustav Vasa) sträckte sina lius til mörkaste Lappmarken, den han försåg med Lärare. Dalin Hist. III. 1: 355 (1761). Ännu tvåhundrade år efter Ansgarii .. ankomst till vårt land, var större delen af landet ett mörkt land med hedniska styggelser. Rundgren Minn. 2: 84 (1865, 1883). I det mörkaste Afrika. Dahlgren Stanley (1890; boktitel; eng. orig.: In darkest Africa). ”I det mörkaste Sverige”, d. v. s. sjelfva knallebygden. NNisse 1892, nr 49, s. 1. I Nöbbeleds pastorat, beläget uti det mörkaste Småland. Brag StridKyrk. 53 (1893). Ett valmöte i det mörkaste Eastend. Hellström RedKav. 118 (1933).
c) (numera knappast br.) om person l. sinne l. förstånd o. d. Arvidi 136 (1651). (Den helige Ande) uplyser wårt mörcka Förstånd. Swebilius Cat. 2: 51 (1689). Styrck tu (Gud) mitt swaga wett, vplys min mörka siäl. Spegel ÖPar. 3 (1705). Rosenius Bud 150 (1858).
(4) -AXIG. om växt. —
(3, 4) -BETSA. betsa (ngt) i mörk färgton; i sht i p. pf. AHB 123: 88 (1885). Mörkbetsade trästolar. Hallström Händ. 73 (1927). —
(3 b) -BLACK, adj. (numera knappast br.) black med mörk nyans; jfr black, adj. 1, 2. VetAH 1742, s. 47. —
(3 b) -BLEK. blek med mörk nyans. Linné MusReg. 23 (1754). En egyptier med mörkblek hud. Bergman LBrenn. 99 (1928). —
(3 b) -BLÅ. (mörk- 1538 osv. mörke- 1732) VarRerV 20 (1538). Mörkblå Kläder. Rudbeck Atl. 2: 226 (1689). Söderberg ResRom 117 (1929). —
(3 b) -BRANDIG. (i västra Sv., bygdemålsfärgat) jfr brandig 1. En mörkbrandig Ko. GbgMag. 1759, s. 126. —
(4) -FLÄCKIG. försedd med mörka fläckar. —
(3 b) -FUX. (i fackspr.) om häst; jfr fux 3. Florman HästKänned. 131 (1794). SvUppslB 10: 565 (1932). —
(2 a) -FÄLTS-BELYSNING. (-fält- 1912) fys. vid mikroskopi: belysningssätt vid vilket synfältet är mörkt. BotN 1912, s. 217. Undersökning av slagg i verktygsstål medelst mörkfältsbelysning. JernkA 1928, s. 579. —
(3, 4) -FÄRGA, -ning. färga (ngt) mörkt. AHB 122: 33 (1885). (Njords fylkingar) hade mörkfärgat hjälmar och brynjor. Rydberg Gudas. 150 (1887). 2NF 36: 1302 (1924). särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare. SkandTTandläk. 1887, s. 3. Den mörkfärgning av huden, som karakteriserar havandeskapet. Sjövall Sjukd. 149 (1924). —
(3) -FÄRGAD, p. adj. som har mörk färg, mörk till färgen. GT 1788, nr 71, s. 2. Mörkfärgade hästar. Sjöstedt Husdj. 1: 18 (1859). särsk. bildl.
b) dystert hållen; jfr mörk, adj. 10, 11. Ett .. utkast, .. där Wallin .. ger en mycket mörkfärgad teckning af sitt lefnadslopp. 2Saml. 35: 15 (1914). —
(4 b) -HYLLT, förr äv. -HYLLD, p. adj. (-hyllt 1881 osv. -hylld 1892) mörkhyad. Scholander I. 2: 168 (1881). —
(4 b) -HÅRAD, p. adj. (i vissa trakter, vard.) = -hårig. Ossian 1: 99 (1794). Arfwidsson Oisian 2: 252 (1846). —
(4 b) -HÅRIG, p. adj. Thomson Insect. 24 (1862; om insekt). särsk. bildl. Mörkhåriga tallar. Crusenstolpe Mor. 1: 124 (1840).
Avledn.: mörkhårighet, r. l. f. —
(4) -KLÄDD, p. adj. (mörk- 1833 osv. mörkt- 1842) klädd i mörk dräkt. Mörktklädda gossar. Snellman Gift. 1: 239 (1842). särsk. bildl. Mörkklädd himmel. Ling As. 209 (1833). —
2) bildl.
b) dyster; bitter; jfr mörk, adj. 9, 10, 11. Almqvist GMim. 3: 144 (1842). Mörklagda aningar. Rydberg Sing. 131 (1894). SD(L) 1904, nr 50, s. 7.
Avledn.: mörklagdhet, r. l. f. —
Avledn.: mörklockighet, r. l. f. —
Avledn.: mörklynthet, r. l. f. —
-LÄGGA, -ning. (nytt ord)
1) till 2 a: lägga (en stad, ett område o. d.) i mörker, förmörka; i sht mil.: gm släckning (l. avskärmning) av belysningen åstadkomma att en stad, ett fordon o. d. icke upptäckes under mörker, särsk. från luften. Nöjesfält, folkparker .. (o. d.) skola totalt mörkläggas (under luftskyddsövningen). GHT 1937, nr 192, s. 7. Mörkläggning genom strömavbrott. NTid 1938, nr 53, s. 6.
2) bildl.: söka hindra att ngt blir allmänt bekant, hemlighålla (ngt). Socialstyrelsen och polisen avse icke att mörklägga det ingripande, som (osv.). UNT 1942, nr 269, s. 6. Den politiska mörkläggningens katastrofala verkningar. GHT 1943, nr 302, s. 8.
(8) -MAN, m. (i högre stil, mindre br.) fiende till allmän upplysning, tanke- o. yttrandefrihet; obskurant; jfr dunkel-man 2 (se dunkel, sbst. ssgr). TurÅ 1908, s. 20. GbgMP 1938, nr 73, s. 4. —
-PERIOD.
1) (i fackspr.) till 1, vid fyr o. d., om vart o. ett av tidsavsnitten mellan de perioder då fyren osv. utsänder ljus. SvSlöjdFT 1907, s. 24 (vid klippljusapparat).
(4) -RANDIG. försedd med mörka ränder. SP 1782, nr 184, s. 4. särsk. (tillf.) bildl.; jfr mörk, adj. 10. Hans gäst log ..; men med ett ytterst mörkrandigt uttryck. Almqvist GMim. 3: 77 (1842). —
(2 a) -RUM. rum där det är mörkt; rum utan fönster, utan tillgång till dagsljus. SLorS 13: 79 (1897). I huset n:r 4 Österlånggatan .. var ett mörkrum .. uthyrdt till en arbetare. SD(L) 1901, nr 67, s. 4. PT 1911, nr 133 A, s. 4. särsk.
a) (i fackspr.) om för visst ändamål anordnat rum utan fönster; särsk. fotogr. om mörkt rum där plåtar l. filmer framkallas m. m. och där konstgjort ljus av viss (vanl. röd) färg användes. Fotografiskt laboratorium med tillhörande mörkrum. SD(L) 1895, nr 96, s. 4.
b) (tillf.) bildl. Den ljuva tid, då allting kunde handläggas i mörkrum, tycks vara förbi. GHT 1943, nr 255, s. 5. —
(2 a) -RÄDD. rädd att vistas (ensam) i mörker. Verelius 178 (1681). Barn och vildar äro mest mörkrädda. Nilsson PrimRel. 142 (1911). särsk. oeg. o. bildl.
a) (mindre br.) i uttr. mörkrädd för ngn, som fruktar ngn, rädd för ngn. Norrske Prinsarne hade visat tilförne, at de intet varit särdeles mörkrädde för Hans stormäktiga Helighet i Rom. Lagerbring 1Hist. 2: 619 (1773).
b) allmännare: förskräckt. (På vinden) finns så mycket gammalt skräp, att man blir mörkrädd. Bergman Patr. 48 (1928). jfr: Hu, en sådan människa! Jag blir riktigt mörkrädd midt på ljusa dagen, bara jag tänker på honom! Roos Helgsm. 2: 176 (1896).
(4) -RÖDING. (mindre br.) fisk. rödingen Salmo alpinus Lin., fjällröding. Stuxberg Fisk. 548 (1895). —
(4) -SKUGGIG. De mera mörkskuggiga citron- och apelsinträden. Andersson Verldsoms. 2: 212 (1854). Heidenstam Svensk. 2: 327 (1910). —
-SKÖN. (i vitter stil) mörk o. skön; äv.: mörkt skön.
2) till 4 b. En fröken, mörkskön som Chamouni dal. Almqvist Hind. 217 (1833). Engström Kryss 150 (1912).
3) till 10: dystert skön. Almqvists mörksköna dikter. Topelius (1842) hos Vasenius Top. 2: 517. Topelius Ljungbl. 144 (1844, 1860). —
(2 a) -STUGA. (mörk- 1681. mörka- 1938 (sg. best.)) [fsv. myrk(a)stova] (om ä. förh.) mörkt fängelse, mörk arrestlokal. Verelius 178 (1681). Lundström LPGothus 1—2: 324 (1893). Heidenstam Svensk. 1: 274 (1908). SvFolket 2: 128 (1938). —
(3 b) -SVART. (†) djupt svart. Lind 1: 1398 (1749). (Australnegrerna) hafva mörksvart hudfärg. NF 1: 1354 (1876). —
-SYNT, p. adj.
1) (†) till 5: som har svag synförmåga. HB 2: 342 (1598; i bild). Schroderus Comenius 149 (1639). Lind (1749).
(3) -TECKNAD, p. adj. försedd med mörka strimmor l. fläckar o. d. Några par mörktecknade fjällabbar. Hemberg ObanStig. 148 (1896). —
-TID.
1) (i fackspr.) till 1, = -period 1. Mörktiden mellan blixtarna (hos en blixtfyr). SvFyrlista 1940, s. 24.
2) till 2 b, om mörk årstid; jfr -period 2. 3NF 8: 1185 (1928; om polarnatten). särsk. (i vitter stil) bildl.; jfr mörk, adj. 10. Mörktid ute och inne, / mörktid i mänskosinne. Kléen Jasm. 60 (1898). —
-ÖGA.
2) (†) till 5: öga med svag synförmåga; anträffat bl. bildl., ss. tillnamn för person. Fru Mörköga. Lagerström Bunyan 2: 21 (1727). —
-ÖGD, p. adj.
2) (†) till 5: som har svag synförmåga; äv. bildl.: icke klarsynt, skumögd. LLaurentii Nyåhrspr. A 2 b (1618; bildl.). Fernander Theatr. 55 (1695). KyrkohÅ 1916, s. 192 (1797; bildl.).
B (†): MÖRKA-STUGA, se A.
C (†): MÖRKE-BLÅ, -GRÅ, se A.
D [efter uttr. i mörko lande; jfr språkprovet från 1541 ovan under 2 a]: (2 a) MÖRKO-LAND.
1) (†) om ett land där mörker råder. Det rätta mörkolandet norr om Kamtschatka och Hudsons Bay. ToilLecture 2: 19 (1798; klandrat i JournSvL 1799, s. 291).
2) (i vitter stil, föga br.) bildl., särsk. om land där sorg o. smärtor råda. (Stjärnorna) se mig, hur jag sjunker i vågornas sal / och vinka mig till himlaglam / ur mörkolands dal. Andersson Befr. 26 (1907). Jag kommer från ett mörkoland, där köld och stormar bo. Blomberg Sky. 28 (1930).
E [till adverbet]: MÖRKT-BLICKANDE, -KLÄDD, -VIOLETT, se A.
1) till 2: mörker (se d. o. 1). Seer tu myckit mörck och Dagg (på S:t Pauli dag), / Tå må tu hierteligh til Gudh ropa. Bondepract. A 8 b (1662; d. orig.: Mørck).
2) bildl.: ondska; jfr mörker 4 h. Then bundne Jesu hand mörks kädjor sönderslet. Lybecker 111 (c. 1715). —
MÖRKA, f. [fsv. myrkia] (†) till 2 b: tid då det är l. blir mörkt, skymning, mörker. HSH 2: 7 (c. 1522). —
MÖRKA, v., se d. o. —
b) till 2 a, c: tämligen mörk, skum. L. Paulinus Gothus Alm. 1598, Progn. B 14 a. När Solen är hoos .. (kimmerierna) öfwer Jorden, så är der (likväl) mörkachtigt; emedan Moln och Dimba förhindra Solens skien. Rudbeck Atl. 3: 264 (1698).
MÖRKHET, r. l. f. (numera mindre br.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara mörk. VarRerV 4 (1538). Dalin (1853). särsk.
b) (†) till 2 c: töcken. Mörker offuertecker iordena, och mörkheet folcken. Jes. 60: 2 (Bib. 1541; bildl.; Bib. 1917: töcken). Oxe Vitt. 7 (1710).
d) till 4. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 23. Retzius FlVirg. 53 (1809). särsk. till 4 b. Ögon av nästan skrämmande mörkhet. Östergren (1932).
f) (†) till 8: dunkelhet, otydlighet, svårbegriplighet; äv. konkret. HSH 1: 32 (1527). The Judaiske Propheters Mörckheter. Schroderus Albert. 3—4: 342 (1638). Lagens invärtes mörckhet och otydelighet. Nehrman InlJurCiv. 71 (1729). Cavallin (1876).
g) (†) till 10: bitterhet, missmodighet, nedstämdhet; äv. i fråga om ansiktsuttryck l. blick o. d.: hotfullhet. Ehrenadler Tel. 255 (1723). Cavallin (1876).
h) (†) till 13, = mörker 4 h. Schroderus Os. 1: 208 (1635). Tiden har .. oändligen mycket qvar af den mörkhet, som öfvertäcker jorden både inom christendomens eget sköte och derutanföre. Rundgren Minn. 2: 155 (1873, 1883). —
MÖRKLIGA, adv. (-eliga 1587—1757. -ligha 1640) [fsv. myrklika] (†) mörkt. Serenius (1734, 1757; under darkly). särsk. till 8: otydligt, dunkelt. (De ”påviska”) Låta .. j flere theras beslwt icke mörkeliga förstå, at (osv.). AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 2 b (1587). Linc. (1640; under septuose). —
MÖRKNA, se d. o. —
MÖRKSAMT, adv. (numera bl. tillf., arkaiserande) till 1, 3: mörkt, dunkelt, i mörka färger. Lucidor (SVS) 269 (1672). I blossens sorgse sken brann (begravnings-)ståten mörksamt grannt. Karlfeldt Hösth. 13 (1927).
Spalt M 2131 band 17, 1945