| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFTA of3ta2, adv. l. adj. oböjl., förr äv. OFT l. ÖFTA, adv. -are (G1R 11: 14 (1536) osv.) ((†) komp. -aren BtFinlH 4: 120 (1563); ofter OPetri Kr. 190 (c. 1540), BtÅboH I. 4: 68 (1629); öfter VadstÄTb. 142 (1589), ConsEcclAboP 503 (1661); öftre KKD 6: 124 (1708), VDP 5/10 1768, § 16. superl. -aste Emporagrius Cat. S 1 b (1669); -est BOlavi A 2 a (1578)); förr äv. OFTOM, adv.
I. adv.
1) ss. beteckning för att ngt göres l. sker (l. gjorts l. skett) många l. upprepade gånger med förhållandevis korta tidsmellanrum; motsatt: sällan; i komparativ o. superlativ ss. beteckning för att ngt (i jämförelse med ngt annat) göres l. sker (l. gjorts l. skett) med kortare tidsmellanrum resp. de kortaste tidsmellanrummen; jfr TIDA, adv., TITT, adv. Syskonen besökte honom mycket ofta. Den som kom oftast av syskonen var brodern. Du kan komma när du vill, ju oftare desto bättre. G1R 1: 27 (1521). Then som offta swär han syndar. Syr. 23: 11 (öv. 1536). Hwadh tu wilt fatta i minnet, öfwerläs thet offta. Schroderus Comenius 733 (1639). Hvart tridie åhr, eller oftare ther så tarfvas, skal KronoFogde .. skåda, huru bonde, å Kronojord, bygdt och häfdadt hafver. BB 27: 1 (Lag 1734). I stormiga tider sammanträdde .. (riksdagarna) ofta, i lugna sällan eller aldrig. Malmström Hist. 1: 2 (1855). Schück o. Lundahl Lb. 1: 8 (1901). — jfr ESOM-, FULL-, MER-OFTA. — särsk.
a) i ordspr. (jfr c ε, d, e), t. ex.: Offta bryta, ökar straffet. Grubb 408 (1665). Lijtet och offta fyller snart säcken. Dens. 462. Offta flytt, får sällan rooth. Dens. 607. Wacker wijsa är intet för offta qwäden. Dens. 843. (Det) gamla ordspråket .., at thet säges aldrig för ofta, som aldrig nog läres. Kolmodin QvSp. 1: B 2 b (1732).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (†) i komparativ utan innebörd av jämförelse: (rätt) ofta, flera gånger. OPetri Kr. 190 (c. 1540). Ehuru åfter är nödstelt (dvs. nödvändigt) at inskepa något godz, då kan man inthet finne vpå edert selskap, micket mindre på eder sielf (dvs. tullinspektoren). BtÅboH I. 4: 68 (1629). Offtare n(äm)bde Flinck. VDAkt. 1731, nr 243 (möjl. ssg).
c) i vissa uttr.; stundom äv. att hänföra till d.
α) titt (äv. tätt) och ofta, förr äv. tida och ofta l. ofta och titt l. titt ofta l. allt titt och oftast, (mycket) ofta. G1R 1: 274 (1524: tiidt oc offtha). Därs. 2: 241 (1525: tidha och offtha). (De) haffve offtha och tidht waridh hos migh och beclaget sigh. Teitt Klag. 285 (1552). UrkFinlÖ I. 2: 34 (1597: tiitt offta). VDAkt. 1790, nr 523 (: alt tidt och oftast). Samtiden 1873, s. 521 (: tätt och ofta).
β) ofta nog, tämligen l. ganska ofta. OPetri Tb. 261 (1529). Krigarn hvilar sig i mark och skog / Ofta nog. Ridderstad SDikt. 2: 279 (1858). Ofta nog måste delar af yttranden uteslutas vid deras återgifvande i protokollet. De Geer Minn. 1: 79 (1892).
δ) (allt) som oftast (jfr d), äv. (vard.) tätt som oftast, förr äv. som oftaste, mycket l. tämligen ofta; emellanåt; då o. då. BOlavi A 2 a (1578). Emporagrius Cat. S 1 b (1669: som offtaste). Snaror / Har du i skogarna nog, och skjuter en orre som oftast. Runeberg 1: 8 (1832). Siwertz Sel. 1: 214 (1920: tätt som oftast). Moberg FarlL 102 (1946: allt som oftast). jfr ESOMOFTAST.
ε) så ofta, i förb. med jämförelseled l. jämförelsesats inledd av som l. med utelämnad konjunktion; särsk. övergående i konjunktionell anv. (inledande en temporal bisats): varje gång (som), närhelst. Skriv så ofta som möjligt l. så ofta du kan! SalWijsh. 12: 22 (öv. 1536). Så offta som the tilbådho någhon annan än sin Gudh, så wordo the slagne (i striden mot fienden). Judit 5: 18 (Bib. 1541). Giff ey hunden medan han wrijdar rompon. Och ey heller barnet så oftha thet bedes. SvOrds. A 7 a (1604). Stiernstedt Liw. 63 (1925).
d) i utvidgad anv., ss. beteckning för att ett visst förhållande l. skeende l. händelseförlopp äger rum l. inträffar i en stor mängd fall; särsk. i superlativ, övergående i bet.: i allmänhet, i regel, vanligen; äv. i uttr. som oftast, i en stor mängd fall l. i allmänhet l. vanligen. Brahe Kr. 63 (c. 1585). Han fonger ofta fall som en annan fella will. SvOrds. A 8 b (1604). Dhet grunkas offta länge, förr än en saak brister vth. Grubb 485 (1665). Men roptes skyldra, fällde han (dvs. Sven Duva) som oftast bajonett. Runeberg 2: 51 (1846). Med de införda främmande föremålen följa ofta, kanske oftast, deras namn. Ydun 1870, s. 74. En stor mängd ofta värdefulla uppsatser finnas i tidningar och populära tidskrifter. Nilsson FestdVard. 8 (1925).
e) (numera bl. mera tillf.) närmande sig 2 (a), i uttr. icke l. aldrig o. d. oftare än, icke l. aldrig osv. annat än, icke l. aldrig osv. utom; särsk. i förb. med bisats inledd av när l. då o. d., förr äv. med utelämnad temporal konjunktion. Svart G1 101 (1561). Han sijr intet offtare mildt vth, än By brinner, och Barn faller i Elden. Grubb 294 (1665). Som denna Grufwan är mycket Wattensiuk .. så kan i henne ej oftare brytas än torra Somrar. HC11H 13: 21 (1697). På .. (staketet) var en grind, hvilken ej öppnades oftare, än när trädgårdsmästaren behöfde hämta vatten. LbFolksk. 16 (1890).
2) i komparativ, ss. beteckning för att ngt göres l. sker (l. gjorts l. skett) ett större antal gånger än ngt annat l. en gång l. ett antal gånger utöver det redan nämnda l. antydda.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i vissa trakter, vard.) i nekande l. villkorliga l. därmed jämförliga satser: ytterligare (en eller flera gånger); mer; vidare. G1R 11: 14 (1536). Om wij offtare höre Herrans wår Gudz röst, så moste wij döö. 5Mos. 5: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: än vidare). (Hustrun) lofwade .. at hon aldrigh wille swijka .. (mannen) offtare. Lindner Tijdhfördr. 17 (1641). Nehrman JurCr. 96 (1756). Det skall ej oftare ske. Murberg FörslSAOB Bih. (1791; vard.).
b) (tillf.) i andra slag av satser: fler gånger. Jag (har) .. genomläst den digra boken .. icke bara en utan åtminstone tre gånger, delar därav ännu oftare. GHT 1935, nr 277, s. 3. Därs. 1938, nr 46, s. 3.
II. adj.
1) [jfr fsv. opta sinne, ävensom isl. optsinnis, optsinnum] (numera bl. i Finl., bygdemålsfärgat) i uttr. ofta gånger, förr äv. ofta resor l. ofta sinne l. sinnom l. [jfr t. oftmal] ofta mål, många gånger; ofta. Mongh thywffuerij ssom han offthe synne war bar othagen (dvs. gripen på bar gärning) med. G1R 3: 34 (1526). Svart G1 56 (1561: offta sinnom). LBenedicti Lijkpr. 30 (1616: offta reesor). Kumblæus AHult E 1 b (1664: offta måhl). Det torde nu hända mig hvad ofta gånger förr har händt, at (osv.). Posten 1769, s. 759. FoU 15: 62 (1902). — särsk. (†) i komparativ, i uttr. oftare gånger, fler gånger, oftare; äv.: många gånger, ofta. VDAkt. 1706, nr 114. Jag har offtare gånger besöckt honom. Därs. 1758, nr 580.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t.] (numera knappast br.; jfr dock slutet) ss. attribut till (vbal)sbst. (jfr 1): ofta förekommande l. skeende; ofta upprepad; idelig. VDAkt. 1694, nr 324. De svårigheter, som en ofta Mynt-ändring plägar förorsaka. SvSaml. 2: 23 (1764). Ofta upprepning af samma miner. Rein Psyk. 2: 344 (1891). — särsk. i komparativ med l. utan innebörd av jämförelse: oftare resp. ofta förekommande l. upprepad; i större utsträckning; riklig(are); numera bl. (i skriftspr., föga br.) ss. attribut till vbalsbst. Annerstedt UUH Bih. 4: 154 (i handl. fr. 1761). De oftare exempel man finner af .. (konstnärers) utsväfningar. Kellgren (SVS) 2: 237 (1787). Genom ett oftare bruk går bilden in i det allmänna prosaiska språket. Tegnér (WB) 6: 70 (c. 1828). Mot den oftare användningen af .. s. k. slöa rim .. medförde det tidigare 1800-talet en .. reaktion. 2NF 23: 414 (1915).
-BENÄMND(A), p. adj. (oft- 1695. ofte- 1535—1600) [jfr t. oftbenannt] oftanämnda; om person o. sak. Offtebenempde her Eric Flemming. G1R 10: 175 (1535). Schück VittA 3: 258 (i handl. fr. 1695; om sak). jfr mer-oftabenämnd(a). —
-BERÖRD(A), se B. —
-BESAGD(A), p. adj. [jfr t. oftbesagt] oftanämnda; om sak. Schück VittA 3: 260 (i handl. fr. 1695). —
B: OFTA-BEMÄLD(A) l. -BEMÄLT(A), p. adj. (oft- 1635—1665. ofta- 1558—1772. ofte- 1540—1646 (: mehrofftebemälte). -bemeld- 1586. -bemält- (-melt(h)-) 1540—1772) (numera knappast br.) oftanämnda. G1R 13: 32 (1540). Offtabemelte Her Peder Synnanweder. Svart G1 114 (1561). Oftabemälte B(iskop) Terseri Catechismus. Porthan 5: 184 (1772). jfr högst-oftabemälte, mer-oftabemält(a). —
-BERÖRD(A), p. adj. (oft- 1626—1635. ofta- 1664—1801. ofte- 1569) [jfr t. oftberührt] oftanämnda; numera företrädesvis (föga br.) om sak. PrivSvStäd. 3: 114 (1569). Oftaberörde Fartyg. TörngrenMål. 86 (1801). jfr mer-oftaberörd(a). —
-NÄMND(A), p. adj. (ofta- 1524 osv. ofte- 1556) [fsv. optanämder; jfr mlat. sepedictus, sepefatus] ofta (i det föregående) nämnda; om person l. sak. Kwngiorde offtanemd niels [jøns(on)] at (osv.). OPetri Tb. 11 (1524). Ägaren af åftanämnde penningar. 2VittAH 2: 78 (1787, 1791). Hasselroth Campe 30 (1794; substantiverat). Den oftanämde landssekreteraren. Johanson Oskuld 47 (1901). jfr meroftanämnd(a). Jfr C. —
-RÖRD(A), p. adj. [fsv. optarördher; jfr mlat. sepetactus] (†) oftanämnda; om person. VDAkt. 1731, nr 457. —
-VÄLBEMÄLT(A), p. adj. (ofta- 1731. ofte- 1570) (†) oftanämnda; om person i högre social ställning l. om ämbetsvärk. 2SthmTb. 4: 113 (1570; om person). VDAkt. 1731, nr 429 (om ämbetsvärk). Jfr C.
C (†): OFTAST-NÄMND(A), p. adj. oftanämnda; om person l. sak. Offtastnemde dräng. VDAkt. 1713, nr 165. Oftastnämde Examen. Därs. 1782, nr 608. Jfr B. —
-VÄLBEMÄLT(A), p. adj. oftanämnda; om person i högre social ställning. Offtastvälbem(äl)ta Fru. VDAkt. 1736, nr 108. Därs. 1751, nr 437. Jfr B.
D (†): OFTE-BEMÄLD(A), se B. —
-BENÄMND(A), se A. —
-BERÖRD(A), se B. —
E (†): OFTER-MER, se d. o.
Spalt O 340 band 18, 1949