| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (numera bl. tillf.) i uttr. för olyckta dörrar, för olåsta dörrar; jfr lycka, v.1 1. Porten oläst! .. man låter mig då ligga för olyckta dörrar! Blanche Tafl. 3: 272 (1849, 1857).
2) (†) om gryta o. d.: som icke har locket på; jfr lycka, v.1 2 a. Koka något i olyckt gryta. Murberg FörslSAOB (1791). —
OLYDAKTIG3~020. (numera föga br.) olydig, ohörsam. Ohörughe och olydachtighe. G1R 13: 226 (1541). En olydaktig dotter, en dålig kyrkogängerska. Stiernstedt Sneck. 262 (1924). Östergren (1933). —
OLYDD, p. adj. (föga br.) icke åtlydd. Olydd förmaning, befallning. Murberg FörslSAOB (1791). Claëson 2: 203 (c. 1859). —
OLYDIG, adj.; adv. -en (†, Lind (1738), Möller (1755)), -t. (o- 1521 osv. å- 1545) [fsv. olydhoger (olydhugir, olydich)] icke lydig; ohörsam; stundom allmännare: gensträvig, motspänstig; trotsig, tredsk. Vara olydig mot ngn l. (numera i sht i högre stil) vara ngn olydig, förr äv. vara olydig ngn. Ett olydigt barn. G1R 1: 30 (1521). O Herre .., / wij må thet alle clagha, / ath werlden är olydigh tich. GudlVis. A 3 b (1530). Slå .. (din son) j ryggen, medhan han än nu liten är, På thet han icke skal warda halsstijff och tigh olydigh. Syr. 30: 12 (Bib. 1541). Visar sig någon (lärjunge) stursk och olydig, bör Rector .. honom förmana. Skolordn. 1724, s. 8. Olydigt barn blir sorgebarn. Wensell Ordspr. 62 (1863). Siwertz JoDr. 175 (1928). särsk.
a) (†) som icke visar skyldig lydnad mot överheten l. laglig ordning o. d. Folket war så argt, otacksampt och olydogt, att the wiste Konungenom .. platt ingen tack (för spannmålen). Svart G1 115 (1561). Den som olydiger är i stämno böte första gången en mark (osv.). Ambrosiani SvSkråämb. 65 (i handl. fr. 1622). Murberg FörslSAOB (1791). särsk.: som har uteblivit utan giltigt förfall? Mönsterrulla 27/6 1623.
b) om ngt abstrakt.
α) som utmärkes av bristande lydnad. (Vi få) intet förspilla wår arfsrett med odygdigt och olydigt lefwerne. Swedberg SabbRo 518 (1688, 1710).
β) bildl.: motsträvig, motspänstig. Dessa fullkomligt lefvande uttryck, denna förvånande rikedom på vändningar af ett fattigt och olydigt språk, hvilka utmärka det stora Snillet. JournLTh. 1810, s. 794. NordT 1884, s. 158.
Avledn.: olydighet, r. l. f. olydnad, ohörsamhet. Ebr. 2: 2 (NT 1526). Ormen rådde och förmådde / Eva til olydighet. Ps. 1695, 157: 2. särsk. (†) till a. Wij haffwe och förstått, om the Borgeres olydigheett ther j Stadhenn. G1R 18: 750 (1547). Schmedeman Just. 978 (1685). —
OLYDNAD; pl. (mera tillf.) -er (Dalin, Stiernstedt); förr äv. OLYDNA. (o- 1524 osv. v- 1541. -lid- 1524. -lijd- 1562—1597. -lyd- (-dh-) 1524 osv. -lydn 1527. -a 1526—1804. -ad 1739 osv. -e 1524—1636. -o oblik form 1524—1734. -o nom. 1559—1669) [fsv. olyþna; jfr isl. úhlýðni] förhållande(t) att ngn icke lyder ngn (l. ngt), förhållande(t) att vara olydig, bristande lydnad; ohörsamhet. Olydnad i tjänsten. Visa olydnad mot ngns befallning. För ennes menniskios olydno äro monge wordne syndare. Rom. 5: 19 (NT 1526). Olydhna är een troldoms synd. 1Sam. 15: 23 (Bib. 1541). Om jag inte alltid mår väl, så är det åtminstone inte af olydnad emot min Doktor. Ristell Vis. 35 (1787). Ris gafs aldrig utom för trotsig olydnad. De Geer Minn. 1: 10 (1892). Östergren (1933). särsk.
a) (numera bl. tillf.) om bristande lydnad mot överheten o. dess påbud; förr äv. om överträdelse av lag l. stadga (jfr b). Eskil swedzslipa[re] ræchte handena ffor iij (dvs. 3) {marker} ffor olydno. OPetri Tb. 37 (1524). Hvilken som uphissar och styrcker meniga man til olydno mot Konungen, eller then, som å Öfverhetens vägnar biuder och befaller; miste lif sitt. MB 6: 1 (Lag 1734). Gandhi påyrkade .. ”civil olydnad”, d. v. s. fullständigt ignorerande af brittiska myndigheters föreskrifter. 2NF 35: 1213 (1923) [efter eng. civil disobedience]. särsk. (†) i uttr. göra olydnad, bryta mot lag l. stadga. Felttis thesse .. för olijdna the giorde i kirchien. BtFinlH 2: 167 (1562). Schmedeman Just. 267 (1647).
b) (numera tillf.) konkretare, om särskild akt av olydnad; i pl. Fåfängt säjer man, at Soldaterne ej annan del togo i regeringen, än genom deras olydnader och upror. Dalin Montesquieu 141 (1755). Skämmas för sina olydnader och dumheter. Stiernstedt Ullabella 38 (1922).
OLYFT, äv. OLYFTAD, p. adj. (-lyft 1677 osv. -lyftad 1745—1901) icke lyft.
2) om pänningar o. d.; jfr lyfta v.1 3. BoupptSthm 21/2 1677. I stadskassan innestående olyftadt belopp. SD(L) 1901, nr 92, s. 3. —
OLYFTBAR3~02 l. ~20. som icke kan lyftas, icke lyftbar.
2) om pänningar o. d.; jfr lyfta v.1 3. Et igenom ränta på ränta tilväxande olyftbart Kapital. VetAH 1759, s. 194. —
OLYFTLIG. (-elig 1766. -lig 1791) (†)
Spalt O 649 band 19, 1950