Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OTERIG (o`terig (ē) Weste), adj.
Ordformer
(-ig (-gh) 1541—1870. -og 1528 (: Oterogheth). -ott c. 1635. -ug (-gh) 1582 (: oterugheet)—1749)
Etymologi
[fsv. oterugher (?), sv. dial. oterig; av mlt. untērich, (som uppträder) opassande, oartig, osmaklig, av un- (se O-) o. tērich, artig o. d., till (sik) tēren, uppföra sig väl, l. tēr, god beskaffenhet m. m. (motsv. t. zieren resp. zier; jfr SIRA). — Jfr OTERA, OTERING, OTERLIG]
(†)
1) i fråga om ngns liv, uppträdande, handling, tal o. d.: otillständig, oanständig, otillbörlig, som är en ”styggelse”, skamlig, ”smutsig”, otäck. At dryckenskap är een .. sleem och oteerigh dieffuuls last. LPetri Dryck. D 5 b (1557). En lätfärdig Oterigh persoon. GullbgDomb. 6/5 1650. Oterigt tal. Lind (1749). Weste (1807; ”mind. br.”). särsk. i uttr. hava sig oterig, i fråga om sexuellt umgänge med djur. Tegel G1 1: 191 (1622).
2) smutsig, icke ren, nedsmutsad; osnygg; orenlig; om person l. djur äv.: orenlig av sig, snuskig, sluskig; vämjelig, otäck. Itt oteerigt kärille. Hos. 8: 8 (Bib. 1541). (Svalan) håller reent och snygt uti sin litzla Kåta / Och wil alzintet som oteerigt är tillåta. Spegel GW 204 (1685). Ett oterigt glas. Swedberg Cat. 284 (1709). Utlefvade gubbar, som .. äro okarske och oteruge, luthälige och krokryggote. Lundberg Paulson Erasmus 72 (1728). Lät en oterug hund til förra spyor gå. Kolmodin QvSp. 1: 39 (1732). Han är oterig om händerna. Sahlstedt (1773). Dalin Synon. 202 (1870; ”i folkspråket”).
Avledn.: OTERIGHET, r. l. f. [sv. dial. oterighet] (†)
1) till 1: otillständighet, oanständighet, otillbörlighet, skamlöshet; ”styggelse”. PErici Musæus 2: 259 b (1582). Ekblad 125 (1764). särsk. till 1 slutet, i fråga om sexuellt umgänge med djur. G1R 5: 27 (1528). Berch Hush. 75 (1747).
2) till 2: smutsighet, orenhet; smutsfärdighet, orenlighet. Lind (1738). Dalin (1855).

 

Spalt O 1558 band 19, 1951

Webbansvarig