Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PETITUM peti3tum2, n.; best. -umet l. (vanl.) i best. anv. utan slutartikel; pl. petita peti3ta2; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
[jfr t. petitum; av lat. petitum, p. pf. n. av petere, begära, styra till l. gå i riktning mot ngt m. m. (jfr APTIT, CENTRIPETAL, KOMPETERA, PETIT, sbst.1, PETITION, PETITORISK)]
begäran, ansökan, äskande, hemställan; numera nästan bl. (statsvet.) om framställning från en institution o. d. till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj:t hos riksdagen måtte begära ett visst anslag för ett angivet ändamål, anslagsäskande; ofta i pl. Biurman Brefst. 161 (1729). (De båda assessorerna kunde) i fall något särskilt petitum vore at anföra sådant i Collegio anmäla. Schück VittA 4: 376 (i handl. fr. 1741). Bondeståndet (har) enständigt nekat deras taleman att underteckna constitution, innan som Ridd. och Ad. nöjaktigt afgiordt deras petita. HT 1918, s. 190 (1809). I ett annat petitum hemställes om inrättande av en professur i hygien vid Lunds universitet. SvD(A) 1934, nr 179, s. 4. — jfr RIKSDAGS-PETITA.

 

Spalt P 767 band 20, 1953

Webbansvarig