Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PICKOLA pik4ola l. -ωla, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (i bet. 2 uteslutande, i bet. 1 o. 3 numera mindre br.) PICKOLO pik4olo l. -ωl-, l. -lω, sbst.1, r. l. m.; best. -on; pl. -or.
Ordformer
(ofta skrivet picc-. -ola 1840 (: piccola-stämma), 1851 osv. -olo 1837 (: Piccolo-fleut), 18711947)
Etymologi
[jfr t. pikkolo, eng. piccolo; av it. (flauto) piccolo, liten (flöjt), jfr PICKOLO, sbst.2 Ändelsevokalen -a beror möjl. på inflytande från andra namn på musikinstrument (jfr VIOLA, ävensom CITTRA, HARMONIKA, HARPA, LUTA, LYRA m. fl.)]
mus.
1) pickolaflöjt. Blanche SonSödNord 1: 285 (1851).
2) (i sht förr) (från bygelhornet härstammande, i militärmusik använt) litet mässingsblåsinstrument med hög ton (en oktav högre än esskornetten) o. ventilmekanism. Bauck 1 Musikl. 2: 246 (1871). 2SvUppslB 5: 456 (1947).
3) (mindre br.) det för en pickolaflöjt utmärkande tonläget. Moberg TonkHVäst. 1: 112 (1935).
Ssgr (till 1): PICKOLA-BLÅSARE. Laurin Männ. 69 (1919; bildl.).
-FLÖJT. [jfr t. pikkoloflöte; efter it. flauto piccolo] mus. (liten) flöjt stämd en oktav högre än den vanliga flöjten, pickola; jfr oktav-flöjt. Pfeiffer (1837). Sjöberg Kvart. 694 (1924).
-STÄMMA, r. l. f. (tillf.) bildl., om stämma (hos en levande varelse) påminnande om ljudet hos en pickola. Palmblad Nov. 1: 105 (1840).
-TON -tω2n. Vallentin London 97 (1912).

 

Spalt P 794 band 20, 1953

Webbansvarig