Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLATT plat4, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. platte, NumismatMedd. 22: 179 (c. 1720) osv.) l. (numera knappast br.) -er (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till PLATTA, sbst.2, NumismatMedd. 9: 9 (1723: myntplatter), NordNumismatÅ 1949, s. 108 (om ä. förh.)); förr äv. PLATTE, sbst.1, r. l. m. (l. f.).
Ordformer
(platt 1688 osv. platte 1745, 1755. platten, sg. best. 1691 osv.)
Etymologi
[jfr lt. platt, mnl. o. holl. plat, ä. t. platt; substantivering av PLATT, adj.; i sv. delvis äv. ombildning av PLATTA, sbst.2 (utgående från pl.); formen platte är sannol. en utvidgning av PLATT, sbst.1, möjl. delvis beroende på inflytande från t. platte (se PLATTA, sbst.2)]
1) (i sht i fackspr., utom i a—c, e, f numera föga br.) platt skiva l. stång l. yta; platta. Platten af (akter-)Spegelen (på slupen). Rålamb 10: 39 (1691). At .. (koppar) i plattar, bleck och bottnar .. får utskeppas. Bergv. 2: 543 (1750). Weste (1807; om stålskiva). Platten, hvari skåran är (på ett sikte). Källström Jagt 103 (1850). 2NF 14: 313 (1910; om den platta del på en klocka varpå klockkronan sitter). — särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) tillklippt l. utstansad metallskiva avsedd att präglas till mynt, myntplatt; jfr PLATTA, sbst.2 1. NumismatMedd. 22: 179 (c. 1720). Så snart .. (myntplattarna) blifvit klipte, få de namn af svarta Plattar, men hvita Plattar, sedan de äro hvitsjudne. Rinman 2: 286 (1789). KMynt. 1850—1950 136 (1950). jfr KOPPAR-, MYNT-PLATT.
b) (fullt br.) byggn. o. snick. list med rätlinig profil, rätlinig list; jfr PLATTA, sbst.2 1 a, PLATT-LIST. Möller 1: 143 (1745). Kanten listas med en platt och staf. AHB 116: 19 (1883). SvUppslB (1934). jfr HÄNG-PLATT.
c) (numera bl. mera tillf.) byggn. o. konst. platt skiva utgörande del av en kolonn l. kolonnliknande stav o. d.; särsk. dels om platt skiva som vilar på korgen i ett kapitäl, platta, dels om platt skiva utgörande en kolonns fot; jfr PLINT, sbst.1 1. Palmblad Fornk. 2: 265 (1844). (På den spiralvridna stångens) öfra ända (på ljusstaven) å en med architektur-sirater ornerad platt står en mansbild. AntT 1: 111 (1864). (Kolonnens) fot består af en rund platt, på hvilken skaftet .. uppstiger i likhet med en knippa vass. Eichhorn KonstH 15 (1881). Kapitälets kraftiga platt. TT 1892, s. 160.
d) (numera knappast br.) på fingerring: klack (se KLACK, sbst.2 1 a). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 255 (1868). En fingerring af guld med stor oval platt. VittAMB 1872, s. 109.
e) (förr) vap. på kanon: platt järnskiva utgörande lock över fänghålet. Lind (1749). Dalin (1855).
f) (förr) vap. med hål för nötstocken försedd, tillplattad del av hane i flint- l. slaglås. SFS 1830, s. 834. Alm Eldhandv. 1: 217 (1933; om ä. förh.).
g) (†) (platt) baldakin; jfr HIMMEL 6 b. Rödt Sammet uti 3ne våder till platten. HusgKamRSthm 1748—49, s. 843. jfr: 1 Himmels platt af svart kläde, som sattes under röda Dammast platten. HusgKamRSthm 1737—38, s. 529.
h) i uttr. på platt(en) (jfr 2), på den flata sidan l. ytan, på flatsidan; äv. liktydigt med: lagd l. placerad l. liggande på flatsidan. Alla välgjorda Uhr äro justerade på platten eller flata sidan. Printz Uhr 65 (1769). Sedan .. (teglet) i tvenne dagar legat på platt, reses det på kant. JernkA 1861, s. 132. Därs. 1871, s. 260.
i) (†) i uttr. i platt, i plan projektion; jfr PLATT, adj. 1 (l, m). Rajalin Skiepzb. 34 (1730).
2) [jfr lt. platt, fotsula, he löppt in ’e platten, han springer barfota, ävensom PLATT, adj. 1 e] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. (springa l. gå o. d.) på platt, äv. på platten (jfr 1 h), (springa osv.) barfota. Landsm. VIII. 2: 30 (1891: ”på platten”; fr. Skåne).
3) [jfr motsv. anv. i holl.; specialanv. av 1; jfr äv. motsv. anv. av t. platte] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) textil. fel i väv, bestående i att flera inslagstrådar ligga tätt (o. platt) tillsammans utan att (skiljas o.) korsas av varptrådar; äv. i uttr. enkel l. dubbel platt, dylikt fel bestående i att varptrådarna saknas på endera sidan resp. på båda sidor av väven; jfr PLATTA, sbst.2 3, PLÄTT, sbst.2 III. OrdnKlädMakÄmb. 1688, s. B 1 a. Därs. B 1 b, B 2 a. TT 1884, s. 97 (om ä. förh.).
Ssgr (jfr platt, adj. ssgr, platta, sbst.2 ssgr): (1 b) PLATT-HYVEL. [jfr t. plattenhobel] (numera bl. mera tillf.) snick. hyvel avsedd för hyvling av rätliniga lister, simshyvel; företrädesvis i uttr. platt- och stavhyvel, äv. stav- och platthyvel, för samtidig hyvling av platt o. stav, äv. karnis- och platthyvel, för samtidig hyvling av karnis o. platt. Stål Byggn. 1: 152 (1834). Schulthess (1885). Platt- och stafhyfveln. ArbB 173 (1887). —
(1 b) -STAV. [jfr d. plattenstaf] (numera knappast br.) snick. elliptiskt för: platt- och stavhyvel (se -hyvel). BoupptVäxjö 1782. —
(1 a) -VÄRK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1128), n. (†) maskin för framställning av myntplattar (gm skärning l. stansning av tenar), myntsax. 2VittAH 23: 20 (1857, 1863).

 

Spalt P 1110 band 20, 1953

Webbansvarig