| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
POCKA pok3a2, v.1, förr äv. PUCKA, v.1 -ade. ((†) pr. sg. -er G1R 7: 68 (1530), Messenius Sign. 39 (1612); ipf. -te SColumbus Vitt. 88 (c. 1670; i vers)); förr äv. (i bet. 1 b) POCKAS, v. dep. -ades; vbalsbst. -AN (numera föga br., G1R 16: 657 (1544), Gernandt-Claine SjönHög 147 (1905)), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)), -ERI (se avledn.), -NING (†, SkrGbgJub. 6: 55 (1587), Schulthess (1885)); -ARE (se avledn.); jfr POCK, sbst.1
1) (†) föra ett hotfullt l. befallande l. trotsigt l. hänsynslöst språk; äv.: uppföra sig l. framträda hotfullt osv.; äv.: angripa l. anfalla (ngn) l. protestera (mot ngn) i ord; äv. i uttr. pocka om l. över ngt. G1R 8: 260 (1533). The ropade oc puckade vm theris sold och peninger och matt oc öll. Därs. 9: 378 (1534). Nils Boije .. haff[ve]r m[ed] snurckan och pockan behollit godzen. Teitt Klag. 264 (1555). Han .. (hade) pockadt fadher och modher. PErici Musæus 2: 312 b (1582). Tattare borde .. aldrigh tillåtas att löpa i städer och byar, till att bedragha och beswära folk eller med trulldom, tiufwerij och puckande skada och betunga landett. SynodA 1: 55 (1640). Warburg Ehrensvärd 209 (i handl. fr. 1789). — jfr ÖVER-POCKA. — särsk.
a) i uttr. pocka på ngn, gräla l. träta på ngn, banna ngn; yttra sig påstridigt mot ngn. BtÅboH I. 2: 150 (1625). ConsAcAboP 3: 111 (1666).
b) i uttr. pocka (äv. pockas) med ngn, träta med ngn, gräla med l. på ngn; knota mot ngn. Syr. 19: 17 (öv. 1536). Påckoms intet med wår Herra Gud. HC11H 5: 123 (1675). Thomander 2: 236 (1855).
c) påstå envist l. grälsjukt l. hotfullt l. trotsigt (att osv.). Block Pest. 10 (1711). Tartaren .. pockade, at han var Herre i huset. Kempe FabritiiL 69 (1762).
d) [jfr mlt. weder jemand puchen, t. wider jemand pochen] i uttr. pocka (e)mot ngn l. ngt (jfr e slutet), uppträda trotsigt l. hånfullt l. överlägset mot ngn l. ngt; trotsa l. motstå ngn l. ngt. Om man the elenda och bedröffuadha .. bespottar .. och puckar emoot them. FörsprOb. (Bib. 1541). Vphören doch mot Gudh at påcka. Runius (SVS) 1: 68 (c. 1710).
e) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk.: trotsa l. motstå (ngt); äv.: kunna mäta sig med (ngt l. ngn). Ded var ded stållte Rom, som alle Spiror påckte. SColumbus Vitt. 88 (c. 1670). Ey skal tu finna någon vng, / .. Som kunnat döden påcka. Runius (SVS) 1: 35 (c. 1710). Jorden .. / .. lägger an sin gröna dräckt, / Som Persers Silke påckar. Frese VerldslD 55 (1717, 1726). Det finnas många vägar til, at glömskans välde pocka. Nordenflycht QT 1745, s. 139. särsk. i uttr. pocka (e)mot ngt (jfr d), med framgång tävla med ngt; trotsa ngt. Ja ädle stenar ther (i Sofiakyrkan) moot guldet rätt som pockat, / I thy hwarthera haar all ögon til sig lockat. Spegel SalWijsh. 23 (1711). Valnöts-träna .. (hade) tillika med Ruta påckat emot de starka vintrar 1740. Linné Vg. 52 (1747).
2) (†; jfr slutet) i uttr. pocka på (äv. uppå) ngt (jfr 3 a, 4 b), framhålla ngt, ”köra fram” med ngt; kräva hänsyn l. respekt för ngt; äv.: förlita sig på ngt, lita på ngt, stödja sig på ngt. Pucka icke ther vppå at tu mong barn haffuer, om the icke gudh fructa. Syr. 16: 1 (öv. 1536); jfr 3 a. (Korset) är det trä, hvarpå vij christne påcka. Lillienstedt Vitt. 254 (c. 1680). Påcka på dina meriter i tid och otid. Dalin Arg. 1: 268 (1733, 1754). SvLitTidn. 1813, sp. 90. — särsk. (numera bl. med anslutning till 4 b) i uttr. pocka på sin rätt l. på rättigheter o. d., kräva (hänsyn l. respekt för) sin rätt, framhålla sina rättigheter. (Somliga bärgsmän) wele .. hänga wid samma Grufwedelar, altid pockandes på sin förmente arfsrätt ther til. Bergv. 1: 156 (1649). Det vore orimligt att i denna förvandlingens .. verld pocka på en varaktig besittning af timlig lycka. Rydberg Sing. 113 (1865). Lundegård Stormf. 17 (1893).
3) († utom i a) framträda med stora anspråk l. later; uppträda högmodigt l. stolt; yvas, vara stolt, förhäva sig; äv.: skryta; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; stundom svårt att skilja från 1. 2Mack. 15: 6 (Bib. 1541). Wachta oss för säkerheet, pockan, öffuermodh. PErici Musæus 1: 21 b (1582). När man en Vthländsk frägar, / Om han migh (dvs. svenska språket) lära wil, / Han påkkandes straxt säger, / Hwad gagnar migh thet til? Skogekär Bärgbo Klag. A 3 b (c. 1632). Pocka passligh, Folcket är än mångestädz oppe. Grubb 673 (1665); jfr 1. Ack! hvad kan en mask dock pocka, / Den må bocka / Sig i låga stoftet nid. Nordenflycht QT 1744, s. 34. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. pocka på (förr äv. uppå) ngt (jfr 2, 4 b), vara stolt över ngt, yvas över ngt, förhäva sig över ngt; stundom svårt att skilja från 2. Thes meere han på sin mandom och skickeligheet pockat och allom tråssat hadhe. LPetri Kr. 79 (1559). Vi påcke på förnuft, vi trotze med det snille, / Som vi för diuren fådt; och dock des bruk förspille. Kolmodin QvSp. 2: 217 (1750). Dalin (1855). Hammar (1936).
b) i uttr. pocka med ngt, stoltsera med ngt, yvas över ngt; med stolthet hänvisa till l. framhålla ngt. The pockadhe medh .. theras ädla slächt. PErici Musæus 3: 37 b (1582). Wallin Vitt. 2: 69 (1807, 1821).
c) i uttr. han har ingenting att pocka över, han har ingenting att yvas l. förhäva sig över. Lindfors (1824).
4) framställa anspråk l. krav på ett befallande l. hotfullt l. övermodigt l. påträngande l. oförskämt l. envist sätt l. i en befallande osv. ton; förr äv. tr.: kräva (ngt), göra anspråk på (ngt). G1R 15: 145 (1543). Bittijda om Morgonen, blefwe åter Soldaterne .. vproriska, och begynte medh Hoot och Påckande fodra sin Sold. Widekindi KrijgH 210 (1671). Betänk dig, min själ, hvad du begär och påckar af Gud. Nohrborg 949 (c. 1765). Heerberger NVard. 275 (1936). jfr (†): Måltunnans öfver alt pockande (dvs. pockandet på samma måltunna överallt). PrästP 2: 369 (1723). — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. i utvidgad l. bildl. anv. I (en) pockande ton. Humbla Landcr. 121 (1740). Hon är högdragen, pockande, egenmyndig. Björn Carol. 3 (1794). Dagens bekymmer förlorade sin tagg och dess små omsorger sin pockande vigt. Topelius Vint. II. 1: 59 (1850, 1881). Moberg Utvandr. 242 (1949). särsk. (†) om kroppsdel: framskjutande framträdande. Det mjälla i hyn han (dvs. hösten) förflyttar till håren, / Den pockande barmen djupt sätter han ned. Wadman Saml. 1: 86 (1830; bet. oviss). Mellin Nov. 2: 274 (1849, 1867).
b) i uttr. pocka på (förr äv. uppå) ngt (jfr 2, 3 a), på ett befallande l. hotfullt osv. sätt kräva l. fordra ngt l. yrka på ngt. PrivSvStäd. 3: 461 (1583). Dee Hollendske timbermännerne på Holmen pocka på deres dagepenninger. RP 6: 17 (1636). Hantverkarna tillhöra en offentligen fåmäld medborgargrupp, som icke i tid och otid pockar på att få sina intressen tillgodosedda. SvD(B) 1943, nr 213, s. 4. särsk. i utvidgad anv. (jfr e): kräva; särsk. i sådana uttr. som pocka på uppmärksamhet, kräva att bli uppmärksammad, fordra (större l. mindre) hänsynstagande; äv. med saksubj. Frågan pockar på sin (på en snar) lösning. Geijer I. 4: 342 (1838). Ett surrande läte .. pockade på hela hans uppmärksamhet. Hillgren Sag. 35 (1918). Tapeten skall inte vara ett självändamål och ständigt pocka på uppmärksamhet. Form 1944, s. 29.
c) (†) i uttr. pocka på ngn om ngt l. pocka ngt på ngn, pockande kräva ngt av ngn (jfr 1). The .. pucka paa oss vm theris betalningh. G1R 10: 227 (1535). De .. pockade på honom (dvs. Jesus) det så ofta fordrade tecknet af himmelen. Franzén Pred. 4: 60 (1844).
d) (föga br.) i uttr. pocka efter ngt, kräva l. fordra ngt på ett påträngande l. envist sätt. BtHforsH 1: 150 (1625). I dessa förskräckliga tider .., då alla människor bara pocka efter pengar. Högberg Utböl. 2: 181 (1912).
e) (mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv., med sakligt subj.; särsk.: kräva inträde l. utlopp på ett befallande l. påträngande sätt. På koppardörrn en väldig bultning pockar. Atterbom Minn. 471 (1818). Tårarna stod och pockade i halsen. Agrell Sthm 83 (1892).
5) [jfr 1] († utom i a) söka övertala l. tvinga (ngn); (på ett hotfullt l. befallande sätt) undertrycka l. förtrycka (ngn); tvinga, nödga; äv. med sakligt subj.; särsk. i uttr. pocka ngn göra ngt l. (till) att göra ngt, tvinga ngn att göra ngt. G1R 7: 68 (1530). Fattiga at pocka tu tigh skäm. Rudbeckius Starcke C 3 b (1624). Ingen skal mig kunna pocka / Til at glöma Herran Gud. Warnmark Sångt. 56 (1701). Kolmodin QvSp. 1: 336 (1732). — jfr FÖR-POCKA. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tvungen, nödsakad, nödtvungen. Haffuer pockadt slaghit sijn sädh på en annars mälder. Hall KultInt. 95 (i handl. fr. 1640). Bergslagsfolket var pockat att helt lita på egna resurser. Hasselblad BergslVärml. 36 (1929).
b) i uttr. pocka på ngn (jfr 1 a), öva påtryckning på ngn l. söka tvinga ngn. Bergklint MSam. 1: 217 (1781).
c) i uttr. locka och pocka (ngn), med lock och pock söka förmå (ngn att göra ngt). Hertigen har lockat och pockat ständerna i Uppsala att bekräfta alla hans olagliga bedrifter. Fryxell Ber. 4: 342 (1830). Bremer Grann. 1: 115 (1837).
d) i uttr. ha ngt att pocka över ngn l. emot ngn, ha ngt att säga till om över ngn. Nordforss (1805).
POCKA SIG FRAM10 0 4. till 1: nå sina mål gm oblyga l. mer l. mindre hotfullt framförda krav. Bergklint Vitt. 302 (1784). Att pocka sig fram är sällan lyckligt. SvD(A) 1932, nr 334, s. 4. —
POCKA SIG IN10 0 4. (föga br.) till 4: genom påträngande l. pockande uppträdande bereda sig tillträde. VDAkt. 1735, nr 148. Högberg Jim 255 (1909). —
POCKA TILL SIG10 4 0 l. (numera vanl.) POCKA SIG TILL10 0 4. till 4: skaffa sig l. utvärka (ngt) gm mer l. mindre oblyga l. oförskämda krav l. anspråk. Schmedeman Just. 51 (1569). Vi kunne ingen ting hos Gud oss pocka til. Kolmodin QvSp. 1: 609 (1732). Ho har rättighet at påcka sig til öfverhetens nåd och förtroende? 2RARP 19: Bil. 74 (1755). Grimberg VärldH 5: 28 (1931). —
POCKA UT. (†) till 4: utkräva. (Den förlorade sonen) Påckad’ vth mä’n Fadren lefde / Alt sitt arf. Runius (SVS) 1: 23 (c. 1710). —
POCKA ÅT SIG10 4 0. (numera knappast br.) till 4: kräva l. tilltvinga sig (ngt) på ett envist l. oförskämt l. hotfullt sätt. Krigsart. 1798, 8: 19. Lindqvist Stud. 52 (1906).
(4) -RÄTT, r. (föga br.) rättighet att kräva ngt. SocDem. 1892, nr 142, s. 2. (Vissa) släkter blevo så mäktiga, att de kunde göra gällande ett slags pockrätt på de högsta statsämbetena. Grimberg VärldH 1: 82 (1926).
(1) -VIS, adv. (pocke- 1656. påcks- 1704) med tvång l. våld. ConsAcAboP 2: 66 (1656). (Han) will rett påckswijss lika som taga henne med wåld. VDAkt. 1704, nr 293.
C (†): POCKS-VIS, se B.
1) (†) till 1: övermodig l. hänsynslös person. G1R 8: 264 (1533). Hvar och en dum och högdragen Påckare, som i sit hiältemod trotsar mot Öfverhet. Dalin Arg. 1: 228 (1733, 1754). Lind (1749).
2) (numera bl. tillf.) till 4: person som envist l. oblygt kräver ngt l. pockar på ngt. Nicander Minn. 38 (1769). Jag känner någorlunda huru pockare af sådan natur som de Norrska böra behandlas. HJärta (1836) i 3SAH XLI. 2: 162. jfr rätts-pockare. —
POCKERI, n. (-eri (-ij) 1536—1622. påkrij 1540) [jfr (ä.) d. pukkeri, mlt. pucherie, t. pockerei] (†) till 1: bannor, trätor, utskällning; äv.: bråk; hot. G1R 11: 152 (1536). Her Erich hade med wåld och puckerij afhendt honom godzen. Därs. 24: 163 (1554). Tegel G1 2: 232 (1622). —
POCKSAMT, adv. (†) till 4 (a): pockande. (Han) svarade pocksamt. Reenstierna Årstadagb. 2: 134 (1818).
Spalt P 1324 band 20, 1953