| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PUKE pɯ3ke2, sbst.1, i bet. 1 m., om trollhare o. dyl. m. l. r., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
1) (utom i b numera bl. bygdemålsfärgat o. folklor.) ond ande l. trolldomsväsen; djävul; särsk. dels: smådjävul (i helvetet), dels i sg. best. om satan, djävulen; äv. ss. nedsättande benämning på person. Schroderus Gadd C 3 a (1612; ss. nedsättande personbenämning). Der (dvs. i helvetet) du ey annat seer .. / Än bland puukar och eeld, fördömde, bemartlade, qvalde. UHiärne Vitt. 83 (1664). Pukar eller onda andar, hvilka nattetid komma in genom grufvan (dvs. spiseln), för att qvälja folk i sömnen eller suga blodet och kraften utur dem. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 245 (1864). Nej, se Kajsa Dommadag, är ni inte i Blåkulla hos puken? skrålade pojkarna. Wägner Sval. 15 (1929). — särsk.
a) väsen som enl. folktron tjänar en trolldomskunnig person som frambesvurit det l. framställt det av vissa material (jfr BJÄRE); särsk. (i vissa trakter) om sådant väsen liknande ett grått nystan (l. uppträdande ss. en hare l. katt o. d.), som tjuvmjölkar kor o. för hem mjölken till sin uppdragsgivare, bjäre; jfr MJÖLK-HARE, TROLL-HARE, TROLL-KATT. När jagh thenne min Book vpslår, / Alle Pukar jagh ther vth får, / Som göre alt hwadh jagh them befaller. Brasck Apg. E 3 a (1648). Man gör puken af nio olika ämnen, och så har man däri tre droppar blod af vänstra handens lillfinger. Gadelius Tro 2: 171 (i handl. fr. 1904). Näsström FornDSv. 2: 286 (1948).
b) ss. förled i ssgr som beteckna hindersamma, skadliga l. onyttiga växter.
Anm. Pl.-formen pukar [sannol. elliptiskt för SKRÅPUKAR] användes om (gas)masker av Karlfeldt FlBell. 133 (1918).
(1 b) -HAVRE. [jfr sv. dial. (Gotl.) pukhavre, flyghavre m. m., d. dial. Lokes havre; om anledningen till benämningen jfr dov-korn] (†) bot. mossarten Polytrichum commune Lin., björnmossa. Wahlenberg FlSv. 738 (1826; anfört ss. gotländska). Dybeck Runa 1847, s. 30. —
(1 a) -LORT. ss. exkrementer efter en puke uppfattade gula klumpar som utgöra ett vegetativt stadium av svampen Fuligo septica (Lin.) Gmel., trollsmör. NorrlS 1—6: 102 (1798). —
-SKINN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2355). på häst: sår som enl. folktron vållats av en puke som sugit blod o. kraft ur hästen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 245 (1864). —
(1 a) -SUGEN, p. adj. om ko: som diats av en puke (så att spenarna skadats); jfr -sår. Enström Gråbacka 8 (1929). —
(1 a) -SÅR. sår på kos spenar som enligt folktron vållats av en diande puke. Hyltén-Cavallius Vär. 2: II (1868). —
(1 b) -TÖRNE. [jfr d. langfjenderod; växternas rötter hindra jordens bearbetning] bot. om (växter tillhörande) släktet Ononis Lin.; särsk. om Ononis repens Lin.; jfr puke, sbst.3 Linné Gothl. 272 (1745). Ursing SvVäxt. Faner. 298 (1944; om Ononis repens). —
(1 b) -VETE. [växtens frön likna vetekorn] bot. växten Melampyrum arvense Lin.; jfr kråk-vete 2. Linné Gothl. 233 (1745).
B (numera bl. i -ris): (1 a) PUKA-FRU. trollkunnig kvinna (som har en puke som tjänar henne). VRP 14/5 1651. —
(1 b) -RIS. (puka- 1796—1917. puke- 1864—1881) [växtens bär ha ansetts vålla galenskap; jfr galen-bär 1, troll-bär] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Solanum dulcamara Lin., besksöta, kvesved. Pukaris .. söndergnuggas emellan gråstenar, kokas i humle och bärma eller drägg och lägges på för värk. Osbeck Lah. 272 (1796). 2NF 26: 293 (1917; anfört ss. folkligt namn).
C (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): PUKE-RIS, se B.
Spalt P 2357 band 21, 1955