| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PUST pus4t, stundom pɯ4st, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (BtFinlH 2: 97 (1551) osv.) ((†) -er TullbSthm 23/6 1558, Ps. 1695, 155: 3; -or Columbus BiblW O 3 b (1674)).
I. [jfr dan. o. nor. pust, mlt. pūst, t. puste] luftström o. dyl. o. i bet. som utvecklats därur.
1) jämförelsevis hastigt övergående o. svag ström av luft l. gas o. d.
a) vindfläkt, vinddrag, vindpust, vindstöt o. d. Stiernhielm Häls. (c. 1650). Så snart en liuflig pust af en god vind hade upfylt våra segel, kom (osv.). Ehrenadler Tel. 133 (1723). Några kalla pustar satte fart i påklädningen (efter badet). Sjöberg Kvart. 219 (1924). — jfr NORDAN-, VIND-, VÄDER-PUST m. fl.
b) om luftström som utblåses från ngns mun l. med hjälp av en bälg o. d. Wår Ande, den af Gud oändligt uphof fick / Kom i et ögnablek, och af en pust, i skick. Brenner Dikt. 1: 108 (1690, 1713). Tungpipor (i orglar) finnas af många slag men kännetecknande för dem alla är, att de bryta en sammanhängande luftström i en rad stötar eller pustar. Setterblad Mackenzie 43 (1887). Med en lätt pust från sin läckert målade mun blåste hon .. bort hans misslynne. Rassing FaraoSkriv. 12 (1952).
c) om ström av gas l. rök l. ånga l. dyl. som blåses ut från ngt (särsk. från en skorsten). Engström 1Bok 85 (1905). En varm, kvalmig pust från en asfaltkokare. Gustaf-Janson Gubb. 243 (1934). — jfr RÖK-PUST. — särsk. (numera bl. tillf.) om rökmoln l. rökpuff från en tobakspipa. En pust af röken (från tobakspipan) hviftade tillbaka öfver min axel. Nyblom Twain 2: 62 (1874). särsk. [jfr 2 samt BLOSS 4] (†) i uttr. dra en pust, dra ett ”bloss”. Wetterbergh Selln. 58 (1853).
d) bildl.; ofta liktydigt med: fläkt. Du Sömnens Gud, som sagta hviftar / En valmogs pust der Tystnan rår. Lidner (SVS) 2: 83 (1783). En frisk pust av andra livsformer. Kjellgren SpanOd. 78 (1932).
2) andedrag, andetag; numera företrädesvis i vitter stil, ngt arkaiserande; jfr 3. Jag drager hälsans fläckt i hvarje pust jag andas. Nordenflycht UtvArb. 104 (1762). Han andas i tunga pustar. Moberg Rid 221 (1941); jfr 3. — jfr ANDE-PUST. — särsk. i uttr. sista (förr äv. yttersta) pusten o. d., om ngns sista andetag; särsk. i sådana uttr. som draga l. uppgiva l. ge upp sin sista pust, till sin sista pust o. d. Börk Darius 334 (1688). Den yttersta Pusten. Fernander Theatr. 234 (1695). Snart du den sista pusten andas. Bellman 6: 26 (1787). (Han var) glad och from och spirituell till sin sista pust. Johanson SpeglL 204 (1926).
3) (numera bl. ngn gg) flämtande l. flåsande andetag (beroende på ansträngning l. dyl.; i denna anv. utan bestämd avgränsning från 2); företrädesvis i abstraktare anv.: flåsande, stånkande, flämtande, pustande; äv. metonymiskt för: ansträngning, möda, slit (i denna anv. utan bestämd avgränsning från 5 slutet). Lägger bårt all mödas Pust. TrenchierB 53 (1696); jfr 5 slutet. Lind (1749). Visa, att du utan pust / Lång väg tillryggalägger. Thomander 3: 445 (1826). Ni arbetar er med pust och möda uppför de många trappstegen. Sturzen-Becker Blyerts 260 (1842). Min hela dag är bråk och släp och pust. Rydberg Faust 92 (1876); jfr 5 slutet. Östergren (1935).
4) (i vissa trakter) vilopaus för att pusta l. andas ut. (Efter en god stunds skridskosegling) togs den behöfliga ”pusten” vid Midsommarholmen. TIdr. 1896, s. 77.
5) (numera bl. ngn gg) (djup) suck. Then trotta jorden med sina bäfningar och grufweliga pwstar, som hon giör öfwer wår säkerheet och grofwa synder. Schück Wivallius 1: 209 (i handl. fr. 1637); jfr slutet. Lucidor (SVS) 384 (1674). Thet förslår intet at höra .. (Guds ord), och gifwa en liten pust ther wid. Swedberg Dödst. 417 (1711). Topelius Vint. II. 1: 429 (1856, 1881). Goafton, sade han med en liten pust. Sjödin Undret 85 (1910); möjl. till 3. Östergren (1935). — jfr ANDE-PUST. — särsk. (numera bl. ngn gg, i vitter stil, starkt arkaiserande) i abstraktare samt i oeg. l. bildl. (abstraktare l. konkretare) anv.: suckan, klagan; stönande; ofta metonymiskt för: lidande av ngt slag, sorg, bekymmer, nöd, vedermöda o. d.; stundom svårt att skilja från 3. Then Högste wend’ all Pust / Ifrån Herr Scayens Dörr, at han kan Säll-Rijk liwa. Lucidor (SVS) 215 (1672). Ach hwad puster, / Hwad oluster, / .. tu uthstår för Synder mina. Amnelius Quirsfeld 467 (1690); jfr Ps. 1695, 155: 3. Här är alt bemängdt med pust. Swedberg Ps. 1694, 323: 3; jfr Ps. 1819, 215: 3. Hagberg Shaksp. 6: 162 (1849). Östergren (1935). särsk.
a) i förb. med beteckning för suckan, klagan, gråt o. d.; särsk. i uttr. suck och pust o. d. Stiernhielm Häls. (c. 1650). Att bee för sine Barn med trogen Suck och Pust. Dahlstierna (SVS) 331 (c. 1696). Klagan, gråt och pust. Nordenflycht Turt. 5 (1743). Om aftonen är pust och gråt, / Då vänner måste skiljas åt. Ps. 1819, 495: 6; jfr Ps. 1937, 585: 6. Östergren NDikt. 54 (1879).
b) i förb. med beteckning för: sorg, kval, ångest o. d.; särsk. i uttr. sorg och pust l. kval och pust. Til osäyligt qwahl och pust. Runius (SVS) 1: 187 (1707). Fuller af ångst och pust .. / Ropar han ängsligen. Nicander VirgÆn. 14 (1751). Han var dock min vän i fröjd och lust, / men överger mig i sorg och pust. Hillberg Hofmannsthal Envar 70 (1916).
c) i förb. med (ss. motsats till) lust. Bårt Pust, kom Lust, medh Must / Af Öhl ok Wijn. Lucidor (SVS) 38 (c. 1670); jfr Karlfeldt Hösth. 14 (1927). Kort är nöjet i lust; men pusten oändlig och evig. Nicander Minn. 28 (1769). särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Ögonlust, hjertats pust. Rhodin Ordspr. 124 (1807). Efter fröjd och lust / följer ofta pust. Granlund Ordspr. (c. 1880).
6) [ny anv., med delvis oklar anslutning; jfr 1 o. 2] (vard.) bildl., i uttr. som beteckna att det ”liv” (se d. o. I 9) o. den kraft som varit utmärkande för ngn l. ngt förlora(t)s l. att ngn ”tappar sugen” o. d., t. ex. tappa pusten, ta pusten ur ngn l. ngt, pusten har gått ur ngn l. ngt. Socialdemokratien på kontinenten tycks i stor utsträckning ha tappat pusten. GHT 1947, nr 30, s. 10. Kraftigt anförande av Bevin tog pusten ur oppositionen. SvD(A) 1947, nr 142, s. 6. ”Pusten” hade gått ur skolan. Grabbarna var ledsna. GbgAP 1953, nr 45, s. 12.
II. [jfr dan. o. nor. puster, nor. dial. pust, mlt. pūster, t. püster] (liten) blåsbälg; särsk. om handbälg. TullbSthm 23/6 1558. Då jag sjunga får / Pusten bättre går. Envallsson Hofsl. 1 (1786). På Skokloster hänga alltjämt flera .. gamla pustar kvar på sin krok vid eldstaden. Karlson StåtVard. 367 (1945). Sättarna buro .. ut .. dammhöljda formar på gården och avlägsnade dammet med en pust. Typografminn. 102 (1952). — jfr ASK-, HAND-, ORG-, PARFYM-, PUDER-, SMEDJE-, SMIDES-, VÄDER-PUST m. fl.
III. [fsv. puster; jfr dan. o. nor. pust, isl. pústr; bet. ’slag’ sannol. sekundär (jfr liknande utveckling av fr. soufflet, örfil, eg.: blåsbälg)] slag; särsk. om slag med handen i ansiktet l. örfil l. dyl.; numera bl. i ssgn KIND-PUST. ArbogaTb. 3: 335 (1522). Hoo ther annen slåår pust eller kindhest, skal bötha xl [40] mark. G1R 6: 242 (1529). The 2 puster ssom hann sielf hade giffuith honum af spiuth stakenn. UpplDomb. 2: 101 (1579). Anders Håkansson .. hade slagitt Olof .. trij slagh i hufwudet och een Pust på armen. Därs. 1: 5 (1615). En Präst fick en pust, så at Calotten föll på ena Örat. Dalin Arg. 1: nr 12, s. 4 (1733). Auerbach (1913). — jfr KIND-PUST. — särsk. (†) bildl.: släng l. dyl. Giffter har .. / .. mång häfftigan pust stått ut båd’ af embetet oc Hushåld. BrölBesw. 292 (c. 1670).
Spalt P 2483 band 21, 1955