| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PUSTA pus3ta2, stundom pɯ3sta2, v., förr äv. PYSTA, v.1, -ade ((†) pr. sg. -er Palmchron SundhSp. 199 (1642)). vbalsbst. -AN (numera bl. arkaiserande, i sht i I 6, Dahlstierna (SVS) 2 (1679), PedT 1951, s. 167), -ANDE, -NING.
a) intr. o. abs.
α) (numera bl. tillf.) om luft l. gas l. rök l. dyl.: komma l. strömma l. fara i form av en pust l. fläkt l. puff l. pustar osv.; äv. opers.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: pust, puff, fläkt.
α’) om vind(fläkt). En lindrig fläckt på böljan pustar. GFGyllenborg i VittArbSamhSthm 1: 57 (1759). (De) råka i en panisk förskräckelse hvarje gång en liten motvind pustar i deras segel eller en recensent skriker till i sin tidning. CFDahlgren (1826) hos Thomander TankLöj. 146. Meurman (1847).
β’) om andedräkt; jfr 2. Andedräkten pustade i långa rykande puffar ur den tunnaste näsa. Lieberath Knekt. 57 (1914).
β) om person: med blåsbälg (pust) l. med munnen blåsa ut en pust l. pustar av luft (i sht på eld l. glöder för att få den resp. dem att ta sig l. flamma upp); särsk. i uttr. pusta på ngt. Forsius Min. 141 (c. 1613). Enda sättet (att få liv i en illa tänd l. till hälften slocknad brasa) är att sakta börja pusta på de obrända kolen. Hagdahl Fråga 78 (1883). Auerbach (1913).
γ) (numera bl. tillf.) om person: blåsa ut rök ur pipa i puffar, bolma o. d. Movitz .. / Slår eld på pipan, .. / Röker och pustar. Bellman (BellmS) 1: 217 (c. 1771, 1790).
b) tr.; med subj. betecknande person, vind, blåsbälg l. dyl.
α) med avs. på luft l. gas l. rök o. d.: utsända l. blåsa ut en pust l. pustar av (ngt); blåsa ut l. utsända (en pust l. ett moln av ngt o. d.). Spegel GW 254 (1685). Af genskall fältet fylls och heta ångor pustar, / Där dessa (ryttarhärar) stöta hop. Gyllenborg Bält 79 (1785). Pusta dit (till skyttegravarna) stinkmoln av kvävande gaser. Cederschiöld Väntan 119 (1915). Vinden från Sahara (fortfor) att pusta sin värme över den spanska jorden. Edqvist AngelTer. 157 (1953); jfr β. — särsk.
α’) med avs. på rök, eld o. d.; särsk. med subj. betecknande ångmaskin o. d. Mörk Ad. 1: 291 (1743). Lokomotivet .. pustar rök. Martinson OsynlÄlsk. 47 (1943).
β’) (numera bl. tillf.) om person, med avs. på tobaksrök: sända ut puffar av (rök), bolma. SvMerc. 1765, s. 156. Kyrkoherden pustade rök och sökte ord. Engström 2Bok 74 (1909).
γ’) (enst.) bildl. (Värmlänningarna) bo i Skog och Mark, där Bälgor pusta nöd, / Där Hamrar prässa svett. Fernow Värmel. Dedic. (1773); jfr γ.
β) sätta (ngt) i rörelse l. driva (ngt åt visst håll l. till en plats) gm att blåsa pustar l. fläktar; jfr γ. JGOxenstierna 1: 22 (1805). Pusta något i ögonen på en annan. Lindfors (1824).
γ) med obj. betecknande ett visst resultat (jfr β): åstadkomma (ngt) gm att utsända vindpustar l. blåsa l. gm att pusta på ngt (med munnen l. en bälg o. d.); särsk. i uttr. pusta liv i en brasa o. d., få liv i en brasa osv. l. få den att ta sig gm att pusta på den. ”Pusta lif” i en illa tänd eller till hälften slocknad brasa. Hagdahl Fråga 78 (1883). Det här köldhelvetet .. där stormarna pustade lungsot i ungarna. Didring Malm 2: 169 (1915). — särsk. (i sht i vitter stil) bildl., i uttr. pusta liv i ngt, väcka ngt till liv. 1LundagKron. 415 (1918). Om högern icke kan pusta liv i försvarsintresset, ha dess blåsbälgar knappast någon uppgift. SvD(A) 1935, nr 306, s. 4.
a) intr. (De) bruka .. Hestar, .. med vpskorna näseboror, på thet at the thes bättre pusta .. skola. Petreius Beskr. 4: 6 (1615); jfr 3, 5. Lindfors (1824).
b) tr. (Camillas) brutna suckar sig med Atis suckar blanda; / Hon pustar samma luft, och drager Atis anda. Creutz Vitt. 37 (1761).
c) ss. vbalsbst. -ande i konkretare anv.: andetag. Låt dit sista pustande / Nytt lif mig nådigt ge! SionSång. 1: 44 (1743).
3) motsv. PUST, sbst.1 I 3, om person, i sht förr äv. om djur: andas tungt o. hörbart på grund av ansträngning l. dyl., flåsa; jfr 6 samt FLÄMTA o. STÅNKA. Man seer när en hårt harmas, huru han pustar, och hele kroppen darrar och skelffuer. PErici Musæus 2: 292 b (1582). Kreaturet (som fått pesten) pustar och flåsar med et stånkande, som kan höras på tjugo steg. Hastfer Får 103 (1752). Stockholm pustar i värmen. SvD(B) 1943, nr 204, s. 6. — jfr FÖR-PUSTAD. — särsk.
a) ss. vbalsbst. -ande l. (vanl.) -ning i konkretare anv.: tungt o. hörbart andetag, flåsning l. dyl. TT 1871, s. 285. I detsamma hördes pustningar i trappan. Alm-Eriksson Prinsskol. 118 (1932).
b) ss. anföringsverb: pustande l. flåsande säga; stundom svårt att skilja från 6 a. Blanche Våln. 383 (1847). Här ä kvalmigt i natt, pustade Karl Oskar. Moberg Utvandr. 394 (1949).
c) med tanke väsentligen på den ansträngning l. möda o. d. som är orsaken till flåsandet; i sht förr äv. metonymiskt för: anstränga sig hårt, slita o. släpa, möda sig, sträva l. dyl. Grubb 661 (1665). Om han (dvs. Gud) ej välsignar, förgäfves ock de / Här pusta och plöja och bygga. Wallin Vitt. 1: 77 (c. 1830). Pustande under den dubbla bördan av sin korpulens och den oerhörda hettan. Engström Romant. 18 (1927).
4) [jfr 1 b α α’, 3] om ångbåt, tåg, lokomotiv o. d.: under stånkande l. ”tuffande” utsända rökpustar, stånka bolmande; under stånkande l. ”tuffande” (o. bolmande) fara l. rusa l. gå (åt visst håll, till en plats); äv. oeg., med subj. betecknande förare av l. passagerare på ångbåt osv. Der (ute i sundet) pustar en ångbåt. Snoilsky 1: 108 (1869). Ett ofantligt långt godståg med tungt lastade plankvagnar pustade i väg med oss från Dufed. Ödman VårD 2: 137 (1888). Vi pusta genom 107 tunnlar. Hedin Transhim. 1: 8 (1909). Siwertz Sel. 1: 195 (1920).
5) motsv. PUST, sbst.1 I 4, om människa l. djur (i sht dragdjur l. ridhäst): andas ut l. hämta andan (efter en ansträngning); ta sig en vilopaus l. vila sig en stund för att andas ut; stundom metonymiskt för: ta sig en vilopaus, ta igen sig, vila. The låta icke Hesterna en gång pusta eller hwila. Petreius Beskr. 5: 18 (1615). Avantgardeschefen låter sin trupp pusta några minuter. Nordensvan Takt. 169 (1884). I Adolfström pustade jag två dygn. TurÅ 1906, s. 310. Moberg Rid 14 (1941).
6) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) motsv. PUST, sbst.1 I 5: sucka (djupt), klaga, kvida, stöna o. d.; stundom svårt att skilja från 3; ofta i mer l. mindre tautologisk förb. med sucka; äv. i uttr. pusta över (förr äv. på) ngt. PPGothus Und. P 7 a (1590). Dhen mycket pustar och suckar, han haar wist sorg i Hiertat. Grubb 539 (1665). Linné Bref I. 2: 184 (1752: på). Gråt intet mer, håll upp at pusta, / Och lycklig blif. Bellman (BellmS) 1: 79 (c. 1772, 1790). Att dagligen pusta över sin fattiga, syndiga människa. Petri Ouchterlony 78 (1924). Läraren gör inte .. sin gärning under suckan och pustan. Han har själv valt sin väg. PedT 1951, s. 167. — särsk. tr.
a) (†) ss. anföringsverb: suckande l. klagande säga; jfr 3 b. Dalin Arg. 1: 88 (1733, 1754). ”Den stackars, söta grefvinnan”, pustade den undersätsiga. Crusenstolpe Mor. 1: 84 (1840).
7) [jfr 1] (†) om skjutande med eldvapen: puffa, knalla l. dyl.; i särsk. förb. (se PUSTA IFRÅN SIG 3, PUSTA UPPÅ, PUSTA UT II 4).
II. [jfr PÖSA] (†) blåsa upp sig, pösa, yvas. Spegel (1712). jfr: (Lat.) turgeo, .. (sv.) jag vpswäller, pustar. Cellarius 208 (1699).
III. [fsv. pusta; jfr isl. pústra] motsv. PUST, sbst.1 III: slå (ngn), särsk. ett slag i ansiktet, örfila; numera bl. i ssgn KIND-PUSTA. Wij .. hungre och törste, och äro nakne, och warda pustadhe. 1Kor. 4: 11 (NT 1526; Bib. 1541: kindpustadhe; Bib. 1917: få uppbära hugg och slag). Fältes Erich Woulff för det han Pustade Erick Jöranson för Retten. EkenäsDomb. 1: 133 (1649). — KIND-, MUN-PUSTA.
I. intr.
1) (numera bl. tillf.) till I 1 a α. SD 1900, nr 78, s. 3. särsk. (†) bildl. Dessa tama poesier, / där känslan pustar fram så kysk och sval. OLevertin (1881) hos Söderhjelm Levertin 1: 68.
II. (mera tillf.) refl., till I 3: pustande l. flåsande ta sig fram. Vi .. pusta oss fram till fots. Zilliacus JapSt. 83 (1896).
III. tr.
2) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) till I 6 b. Kolmodin QvSp. 1: 208 (1732). Creutz Vitt. 13 (1761). —
PUSTA FÖRBI10 04. intr. o. (mera tillf.) refl., till I 4. PT 1910, nr 301 A, s. 3. SvD(A) 1934, nr 196, s. 3 (refl.). —
PUSTA IFRÅN SIG10 04 0 l. FRÅN SIG4 0.
3) (†) till I 7: slå l. ”bita” ifrån sig gm skottlossning. Att vij inthet synnerligitt folk .. (vid anfallet) förspilt hafve, oansedt dhe (dvs. fienden) medh stycken, som gode äre, hafve temmeligh ifrån sigh pustat. OxBr. 5: 355 (1625). —
1) (numera bl. tillf.) intr., till I 1 a α. Spegel GW 156 (1685; om vind). Rinman JärnH 877 (1782; om rök).
2) tr., till I 1 b α: blåsa in pust(ar) av (ngt). Ramberg Svarta 16 (1911). särsk. (†) bildl. l. oeg., med avs. på ljud: blåsa in (i blåsinstrument). Lindahl Syrinx 19 (1747). jfr Kellgren (SVS) 5: 287 (1790). —
PUSTA TILL10 4. (numera bl. tillf.)
I. intr.
II. tr., till I 1 a α, β: låta en pust l. fläkt röra vid (ngt), pusta på (ngt). Lagerlöf Holg. 2: 61 (1907). —
PUSTA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till I 1 b γ: få (eld l. glöder o. d.) att ta sig l. flamma upp gm att blåsa på den resp. dem (med blåsbälg l. munnen); äv. (enst.) utan obj.; äv. bildl. Spegel GW 254 (1685; bildl.). Satan (måste) om lögerdagen vara Peters tienare, vpvachta, afkläda honom, pusta vp för honom (osv.). Münchenberg Scriver Får. 137 (1725). På Balkan gör (man) allt vad man kan för att pusta upp de lokala bränderna. GbgP 1947, nr 228, s. 2.
PUSTA UPPFÖR10 40. intr. o. (mera tillf.) refl. (i uttr. pusta sig uppför).
PUSTA UPPÅ. (†) till I 7: knalla på (med skjutvapen), skjuta. (Bagge skulle först då angripa slottet, när han) hade så välligt skytt, at man så kunne pusthe opå, att thet icke länge kunne stå ther emodt. G1R 25: 395 (1555). —
I. intr.
1) (numera bl. tillf.) till I 1 a α, om luft, rök, gas o. d.: strömma ut i pustar l. puffar o. d. Acrel Sår 113 (1745). SKN 1841, s. 145.
4) = pusta, v. I 5. Sahlstedt (1773). Jag behöfver några dagar pusta ut efter den långa och tröttsamma resan. Crusenstolpe Tess. 4: 32 (1849). Han pustade ut ett slag, torkade svetten ur pannan. Hellström Kusk. 100 (1910).
II. tr.
1) till I 1.
a) till I 1 b α: blåsa ut pustar av (ngt); blåsa ut (ngt). Lindeblad RelSång. 59 (1843). När upprorets lilla motorbåt pustar ut sina grå moln genom avgasningsröret. Fogelström Somm. 112 (1951). särsk.
β) bildl. Gustafsson Stat. 11 (1899). Jag lade örat till ett hål, där jorden pustade ut sitt vemod. Engström Häckl. 128 (1913).
b) till I 1 b γ: blåsa ut (ljus, låga), släcka (ngt) gm att blåsa på det; äv. med subj. betecknande vinddrag o. d. Lindfors (1824). Heidenstam Svensk. 1: 263 (1908).
2) (†) till I 2; med obj. betecknande andedräkt l. andetag l. (oeg.) livskraft o. d., i uttr. som beteckna att ngn drar sitt sista andetag l. dör; äv. med subj. betecknande ngns bröst. Så led Darius af, ok pusta’ andan ut! Börk Darius 981 (1688). AsaThor tvehändes svärdsudden sänkte / i Starkodders bröst, hvilket pustade ut / sin lifskraft. Ling As. 299 (1833).
3) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) till I 6: ge ifrån sig (suckar o. d.); i suckar l. klagan ge uttryck åt (ngt). Så lär i ångra sent, hwad i mig hafva giort, / Okk pusta ut bland Eld og rök Er lön, Er smärta. Börk Darius 238 (1688). När han en gång pustade ut sin suckan öfver torkan. SvLittFT 1834, sp. 545. Ridderstad Samv. 3: 287 (1851).
4) (†) till I 7: utsända l. ”utspy” (ngt) med skjutvapen. The .. pustade .. eldh och järn lodh uth (från det belägrade slottet). HH 20: 264 (c. 1640).
(I 1 a α, b α) -KRYDDOR, pl. [fsv. pusta krydhe (ArbogaTb. 2: 134 (1479))] (†) prustrot. Helsingius Y 7 a (1587). Anm. Ordets form är ngt osäker; jfr formen prustekrydder hos Helsingius Bb 4 b (1587). —
(I 1 a β, b) -RÖR. [jfr t. pustrohr] (numera föga br.) blåsrör (se d. o. 1). HovlönSthm 1552 A, s. 74 b. Rosenius Lund 19 (1952). —
(I 5) -STUND. (puste-) (arkaiserande l. bygdemålsfärgat) vilostund varunder man pustar ut. Moberg Rid 131 (1941). —
(I 5) -STÄLLE. (pust- 1900. puste- 1941) (arkaiserande l. bygdemålsfärgat) rastställe där man stannar för att pusta ut. Säve SamfGotl. 19 (1900). Moberg Rid 265 (1941). —
B (arkaiserande l. bygdemålsfärgat): PUSTE-STUND, -STÄLLE, se A.
Spalt P 2486 band 21, 1955