Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUSTEL, sbst.1, l. PYSTEL, m.; pl. -teler (TullbSthm 13/6 1571, Därs. 13/8 1582) l. -tlar (Stiernman Com. 1: 586 (1614), Schroderus Os. III. 1: 250 (1635)) l. -tler (TullbSthm 8/11 1581, Därs. 24/6 1583 (: Eldh pustler)).
Ordformer
(pust- 1571—1635. pyst- 1587. -el (-ell) 1571—1635. -ill 1571)
Etymologi
[avledn. till PUSTA, v. I; jfr (med annan avledningsändelse) dan. o. nor. puster, mlt. pūster, t. püster]
(†) blåsbälg, pust. TullbSthm 13/6 1571. (Blodstenen) warder altså bränd, at man lägger honom i brinnande kohl, och blåser thet altijdh medh en Pustel, til thess han blifwer måttelighen lätt. Forsius Min. 131 (c. 1613). Schroderus Os. 2: 452 (1635). — särsk. bildl., om person som ”blåser under” ngt o. d.; jfr BLÅS-BÄLG slutet. Balck Musæus X 7 b (1596). Biskopen i Hostia, som war en Pustel eller Basun til Krijgh emot Keysaren. Schroderus Os. 2: 608 (1635).

 

Spalt P 2491 band 21, 1955

Webbansvarig