| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PYSA py3sa2, v. -er, -te, -t, ipf. stundom äv. pös pø4s (Arnér Knekt 42 (1945)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (†, Lind 1: 1034 (1749: kål-pysare)).
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svälla, pösa (se PÖSA I 1); äv. om deg l. dryck o. d.: jäsa. Ekeblad Bref 2: 45 (1658). En verld .. der .. ingen kaka pyser. Bremer Grann. 1: 34 (1837). Kläderna pysa. Meurman (1847). Tvenne ölbuteljer .. som gäsa och pysa i tysthet. Bremer Sysk. 1: 137 (1848). Östergren (1935). — särsk.
a) (†) i uttr. pysa till ngt, gm svällande locka till ngt. Half-bare brösten. / Gilliand’ i lönliga wijs, och puffandde, pyste til älskog. Stiernhielm Herc. 27 (1648, 1668). Anm. Från detta ställe hos Stiernhielm utgår sannol. ordets användning (med utvidgad l. missförstådd betydelse) i följande språkprov. (Om dottern) pyser till Älskog, i löndom will gillia, / Grant henne tå akta, Städ henne ey willia. Törnewall B 4 b (1694).
b) bildl., om person: vara uppblåst l. högfärdig, förhäva sig, skryta; äv. om ngns livsmod: öka. Vij seglom för tu sköt, vi hafvom Vinden god; / Då pyser, sväller opp vårt arma, stålta mod. SColumbus Vitt. 156 (1670). Hon pyser över att vara bonddotter. Östergren (1935).
2) (†) om person: flåsa, pusta, fnysa. En stinner en Sälle; / Fnyste och pyste så mädan han gick. Stiernhielm Herc. 40 (1648, 1668). Rääf Ydre 1: 72 (1856).
3) om eld l. våt ved o. d.: brinna svagt o. med ett fräsande ljud, fräsa; äv. om vått krut: avbrinna utan knall; äv. om (ljudet av) utströmmande ånga o. d.: väsa; äv. opers.; äv. i p. pr. i adjektivisk anv. Det pyser i spisen. Sahlstedt (1773). WoL 463 (1885; om vått krut). De pysande ljuden från lokomotivet och ropen från tågpersonalen. Blomberg LandLåg. 292 (1930). Det knastrade i granbitarna .. och pyste och pep i den sura, hopfrusna björkveden. Johnson Slutsp. 119 (1937). — särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bildl., om person: visa humör, vara sur l. ”purken”. Lind (1749). ”Seså, hvad är det nu att pysa för!” sade han skämtsamt (till den förtretade fästmön). Benedictsson Peng. 103 (1885).
4) [eg. specialanv. av 3] om (kokkärl med) uppvärmt vatten o. d.: sjuda, koka; äv.: koka över. Lindfors (1824). En soppkittel, som pyser. Ossiannilsson Barb. 160 (1908).
5) [möjl. utgående från det under 1 a citerade språkprovet från Stiernhielm] (†) i uttr. mysa och pysa åt ngn, mysa åt ngn. Hon .. (kunde) intet annat .., än see sig omkring efter Karlar, mysa och pysa åt dem i hvar Vrå. Dalin Arg. 2: nr 23, s. 2 (1734).
(3) -KRAN. (i sht i fackspr.)
1) kran på ångmaskin l. ångrör o. d. (t. ex. på lokomotiv), varigenom kondensvatten o. ånga kan utsläppas, utblåsningskran. Hwasser HbLokF 55 (1865).
2) kikkran på förbränningsmotor, varmed cylinderkammaren kan sättas i förbindelse med fria luften, varvid kompressionen minskas o. ett fräsande ljud uppstår, kompressionskran. Nerén HbAut. 1: 4 (1911). —
(3) -ÅNGA, r. l. f. (i fackspr.) ånga som (med ett fräsande ljud) utsläppes genom utblåsningskranen på en ångmaskin. Östergren (cit. fr. 1921).
Spalt P 2545 band 21, 1955