| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅKALLA på3~kal2a, v. -ade. vbalsbst. -AN (numera bl. mera tillf., ConsAcAboP 5: 59 (1679) osv.), -ANDE, -ELSE (†, RA I. 1: 120 (1529), VDAkt. 1789, nr 202), -NING (†, LBÄ 16—17: 97 (1798)).
1) ropa på l. till (ngn); gm rop kalla (ngn) till sig; äv. mer l. mindre bildl., med avs. på gudom l. andeväsen o. d.: anropa l. kalla på; utom i b numera nästan bl. (mera tillf.) i uttr. påkalla ngn till (i sht förr äv. om) hjälp o. d., kalla ngn till hjälp osv. (resp. anropa ngn om hjälp osv.). OPetri 1: 11 (1526). Wivallius Dikt. 76 (1631). Likasom skaror af gäss, då på sväfvande vingar de lemna / Nordens isade sjö, påkalla hvarandra som oftast, / .. / Så (osv.). Runeberg (SVS) 3: 62 (1832). Jag hörde honom en gång .. påkalla sin piga och lemna henne en slant. Lilljebjörn Minn. 54 (1874); jfr 2. Vill satan du påkalla / och bedja honom att din själ anamma, / så (osv.). Topelius 4: 222 (c. 1880). Auerbach (1913: om). Han påkallade alla helgon till hjälp. Östergren (1935). — särsk.
a) (†) med avs. på Gud l. den helige Ande: åkalla l. anropa; äv. i uttr. påkalla Gud om nåd. OPetri 1: 187 (1527). Predicanten .. åkallar (påkallar) aff Predicstolen then Helghe Ande. Schroderus Comenius 631 (1639). Them tröstar tu (dvs. Gud) som nederfalla, / Om Nåden tigh i tijdh påkalla. Arvidi 18 (1651). Liljestråle Kempis 163 (1798).
b) i utvidgad anv., med sakligt obj.: ropa l. kalla på (ngt); nedkalla (ngt över ngn); äv. oeg. l. bildl. (äv. med sakligt subj.); numera nästan bl. (mera tillf.) i sådana uttr. som påkalla ngns hjälp l. bistånd, ropa på hjälp osv. från ngn l. anropa ngn om hjälp osv.; utan bestämd av gränsning från (o. numera ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till) 6. Han påkallar Guds hämd öfver alla beaux-esprits. Kellgren (SVS) 4: 98 (1779). Dessa ljusare skiften, som edra ifriga önskningar länge hade påkallat. Lagerbielke i 2SAH 9: XXX (1819). Medan hon på detta sätt påkallade Sankta Lucias hjälp, förgingo nattens stunder. Lagerlöf Troll 2: 106 (1921). (Korsnäbbs-)Honan .. påkallar .. (hanens) bistånd om boplatsen ofredas. Rosenius SvFågl. 2: 80 (1921). särsk. (†) med avs. på ngns (särsk. Guds) namn: åkalla. Gudz namps påkallelse. RA I. 1: 120 (1529). Då skola de mit (dvs. Vishetens) Namn påkalla och ropa med ängslan. Nicander SalOrdspr. 3 (1760). jfr: Kyrkiovigning, vijya salt, mat och annat sådana bör .. ske .. i then acht, ath Gudz ordh påkallas ofver sådana ting. RA I. 1: 120 (1529).
2) (numera bl. mera tillf.) (gm muntligt l. skriftligt bud) anmoda l. förständiga (ngn) att infinna sig ngnstädes; kalla (se KALLA, v. I 2) l. tillkalla (ngn); i sht förr äv. övergående i bet.: uppbåda (ngn till krig) l. (in)kalla (ngn till tjänstgöring). G1R 4: 128 (1527). När tu warder påkallad at witna vti en sak. Swedberg Cat. 115 (1709). (Romerska medborgare) påkalla till krig Galliernas folk. Ritterberg Sall. 74 (1832). Att den .. upplöste Finska indelta arméen icke skulle tillsvidare påkallas till tjenstgöring. SPF 1854, s. 146. Wyclif hade påkallats för att i parlamentet .. försvara regeringens sak. KyrkohÅ 1937, s. 75. — särsk. med sakligt obj. (numera företrädesvis obj. betecknande hjälp o. d.): tillkalla; jfr 6. Brask Pufendorf Hist. 89 (1680). Centraltelefonstationen för droskors påkallande härstädes. SD(L) 1900, nr 498, s. 2. Påkalla läkarhjälp. SFS 1920, s. 259.
3) [jfr 2] (†) anmoda (ngn) att mottaga ett ämbete l. en befattning o. d.; utse (ngn till ngt); kalla (se KALLA, v. I 3). Konung Håkan i Norrige, påkallad af de väldige Herrar til sin Faders medregent. Schönberg Bref 1: 156 (1772). Wallin Rel. 1: 72 (1818, 1825).
4) [jfr 1, 2] (†) mana l. uppmana l. uppfordra (ngn till ngt l. att göra ngt); äv. oeg. l. bildl., med sakligt subj. l. obj.; jfr KALLA, v. I 6. Lantingshausen Young 1: 82 (1787). Congressen .. påkallade Staterne .. att inbetala till Skattkammaren, hvarderas andel af 15 millioner. LBÄ 27 —28: 68 (1799). En vanlig vänskap .. påkallas icke till uppoffringar. Ödmann PredUtk. 140 (1808). Bremer Brev 4: 289 (1863).
5) [jfr 1 b] (†) vädja l. appellera till (ngt); åberopa (ngt); jfr ANROPA 2 samt PÅ I 24 c μ. Då Eutyches, missnögd .. (med det beslut som fattats på mötet i Konstantinopel år 448), påkallade et allmänt Möte, sammankallades et af Kejser Theodosius. Möller Kyrkoh. 147 (1774); jfr 6. Kellgren (SVS) 5: 4 (1785). Vågar jag, i ett ämne af denna natur, äfven påkalla bevis ifrån Känslan? CGNordforss i 2SAH 10: 298 (1822). Livijn 1: 340 (1824). jfr: En svärjare svär en ed vid diefvulen, och påkallar honom til vitne, tå han säger: Han tage mig, om thet icke är sant. Münchenberg Scriver Får. 117 (1725); jfr 1, 2.
6) [jfr 1 b, 2 slutet] anhålla l. göra framställning om (ngt); begära (ngt); framställa l. göra anspråk på (ngt); kräva (ngt); dels med subj. betecknande person, dels i utvidgad anv., med subj. betecknande stat l. fäderneslandet l. den allmänna opinionen o. d. (förr äv. begär o. d.; se b slutet, c), dels i pass. utan utsatt agent (jfr 7 a); numera nästan bl. med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt. (De) skole .. huar för sigh .. vtgöre een hest och karl .. och thenn förschicke in vdi Wijborgz befestning .. när som helst på kallett bliffuer. BtFinlH 4: 452 (1570). Min tid, min egendom, mit lif bör jag ej längre räkna mig tilhörige, än in til thess mit fädernesland them påkallar. 2RARP 15: 637 (1747). Han reste sig från sin plats .. och påkallade allmän uppmärksamhet. Strindberg RödaR 147 (1879). Med förhandlingsrätt förstås .. rätt att påkalla förhandling rörande .. anställningsvillkoren. SFS 1936, s. 958. — särsk.
a) i vissa intr. l. abs. användningar (jfr c).
α) i uttr. påkalla om ngt, begära ngt; numera bl. ngn gg ss. vbalsbst., i uttr. påkallandet om ngt, kravet på ngt. Påkalla om hjelp. Lindahl o. Öhrling (1780). En ström av skrivelser .. alla med .. påkallandet om förnyade undersökningar. Hellström Malmros 70 (1931).
b) (numera knappast br.) med avs. på ngt mer l. mindre konkret: begära l. önska l. kräva; förr äv. med avs. på arvode o. d.: fordra, kräva; förr äv. med avs. på person: kräva (att få). Jagh skal belöna dig med alt, du kant påkalla. Rosenfeldt Vitt. 204 (1686). När Läkarn böriad sedn sin lön till slut påkalla. Düben Boileau Sat. 25 (1722). Nationen .. påkallade en Minister, som ägde villja och förmåga att vara Reformator. LBÄ 32: 50 (1799). Bremer Hertha 461 (1856). särsk. (†) i uttr. lusten påkallar ngn ngt, ngns begär faller på ngt, ngn får lust till (att förtära) ngt. Palmchron SundhSp. 352 (1642).
c) (†) övergående i bet.: bjuda l. befalla l. påbjuda (ngt); äv. abs.; äv. oeg. l. bildl., om begär o. d. Vultejus Post. C 2 a (1686). At wi .. läre wyrda wår Gud, och offra Honom thet Han i sitt ord hafwer påkallat. Swedberg SabbRo 558 (1701, 1710). Dens. Cat. 130 (1709; om begär; abs.).
7) [jfr 1 b, 6] med saksubj.: medföra behov av (ngt), göra (ngt) nödvändigt; kräva (se KRÄVA, v. 3) l. tarva (ngt); stundom: föranleda (ngt); äv. abs. l. intr., särsk. i sådana uttr. som när nöden l. behovet o. d. så påkallar, förr äv. när nöden osv. påkallar; stundom svårt att skilja dels från 1 b, dels från 6. Dans och lek vid vissa tillfällen påkallade spelemän. Höpken 1: 201 (1774). När nöden påkallar. Möller (1790). Andra (spratt), som blott påkallade skratt. Runeberg 4: 189 (1834). Vissa smärre utgifter för embetsrummens inredning .. äro af behofvet högeligen påkallade. Westee (1842). När ämnet påkallat enkelt och nött talspråk. Hallström i 3SAH 50: 28 (1940). — särsk.
a) i pass. utan utsatt agent, stundom äv. övergående i deponentiell anv.: erfordras, vara nödvändig l. av nöden, behövas; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som erfordras l. nödvändiggöres l. behövs, stundom: erforderlig, behövlig. Förslag .. huru .. (vissa uppfinningar) kunde medelst ett Laboratorium Mechanicum här inrättas, åtminstone i modeller och sedan i stort när påkallades. Polhem Invent. 16 (1729); jfr 6. LMEnberg (1831) hos Leopold 4: LIII. Att .. få de oundgängligen påkallade reformerna genomförda. PT 1896, nr 179, s. 3. (För att få högre köpeskilling) kan det .. bli påkalladt att låta en nyttjanderätt vika. Björling CivR 92 (1907). Bland de talrika .. beslut och åtgärder, som snart sagdt dagligen påkallats, finnas .. många, som uppfordra till kritik. SvD(A) 1917, nr 21, s. 6. SFS 1937, s. 296.
b) med avs. på ngns l. ngts uppmärksamhet l. intresse o. d.: (böra) förorsaka l. tilldraga sig l. väcka; kräva; äv. med avs. på ngns tankar o. d.: ta i anspråk. (Det) är .. mera viljans vanart, än vådligheten af sjelfva gerningen, som .. tyckes påkalla lagens uppmärksamhet. Leopold 3: 182 (1798, 1816). Då .. hexeriet .. allt för mycket påkallade hans tankar och verksamhet. Rydberg Frib. 137 (1877). Ett naturvetenskapligt fenomen, som påkallar .. (vetenskapsmannens) intresse. Paulson Minnestal 42 (1896, 1899). Wessén i 3SAH LXIII. 1: 12 (1952).
Spalt P 2792 band 21, 1955