| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
REVERENS rev1erän4s l. re1-, r. l. f. (G1R 26: 353 (1556) osv.) ((†) n. Petreius Beskr. 2: 58 (1614), Tessin Bref 1: 63 (1751)); best. -en; pl. -er (Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754) osv.) ((†) = RP 8: 618 (1641)).
1) (känsla av) vördnad, respekt, aktning, veneration; vördnadsfullhet i sättet att uppträda mot ngn l. ngt; ofta konkretare (jfr 3): handling som uttrycker l. motiveras av vördnad l. respekt o. d., vördnadsbetygelse, hedersbevisning. Reverens (in)för (förr äv. emot l. till) ngn l. ngt. G1R 26: 353 (1556). Hwar och een .. (skall) sig emot Fruntimbret .. med tillbörlig reverentz betee. Schück VittA 1: 32 (i handl. fr. 1617). (Turkarnas) Reverens (har) warit myckit stoor emoot theras Keysare. Rålamb Resa 68 (1658, 1679). Därs. 69 (: til). (En högfärdig) anser et emot sig försummat reverentz, för högre brott, än förräderi emot Land och Rike. Tessin Bref 1: 63 (1751); möjl. till 3. En stark reverens inför sakramentet. SvTeolKv. 1936, s. 4. — särsk. (†)
a) med gen.-attribut betecknande föremålet för vördnad. Gudz ordz reverentz. Baazius Upp. 67 b (1629).
b) i uttr. bära reverens till ngt, visa vördnad för ngt. Stilla, still’, i tystheet bärer rewerentz / Til then höge Guddoms kraft. Stiernhielm Fred. Anman. (1649).
c) i uttr. med reverens (sagt), med förlov sagt, reverenter talat. Ekeblad Bref 1: 292 (1653). Med reverence sagt. Runius (SVS) 2: 4 (1697).
d) i utvidgad anv., om den rätt till vördnadsbetygelser som ngn har. Thesse äre the förnämste Puncter, som (på utländsk resa böra iakttagas) .. Gradus och Wärdigheeter. Tittlar och Rewerentz. Embeter och befallninger (m. m.). Brahe Oec. 23 (1581; uppl. 1920).
2) (i sht om utländska förh., numera knappast br.) ss. titel för högt uppsatt person: ”höghet”, ”högvördighet”. (Varför skall man göra narr av en viss person, som velat ha en fin titel) tå numera hela Brefskrifweriet vti thenne Zirligheten består, at man the Eminentzer, Excellencer, Reverentzer .. vackert efter Tablaturen vpskiära kan. Weise 184 (1697). Dalin (1855). Cannelin (1921).
3) vördnadsbetygelse l. vördnadsfull hälsning bestående av en (djup) bugning l. nigning o. d.; ngn gg äv. (i sht i skildring av ä. förh.) om vördnadsfull hälsning utförd gm salutering med handvapen o. d. Göra (sin l. en) reverens (för ngn), äv. göra ngn sin (förr äv. en) reverens (jfr b, c). Petreius Beskr. 2: 186 (1614). (När en munk och en protestant) komme til ett korss, giorde Munken sitt reverentz som wahnligit. Columbus MålRoo 66 (c. 1678). Ramborg (gör honom en djup reverence). Dalin Vitt. II. 5: 92 (1738; i scenanvisning). Min rygg kröker sig med möda till en reverence. Rademine Knigge 1: 32 (1804). Då audiensen var slut, skulle jag baklänges, under reverenser, begiva mig mot dörren. Wall Männ. 186 (1926). Då honnörspersonen passerar, gör kaptenen reverens med piken, i det han kastar piken uppåt, på samma sätt som vid fällning, låter spetsen sjunka nedåt riktad mot honnörspersonen och håller piken baktill högt med den högra handen. Alm BlVap. 144 (1932; i skildring av ä. förh. i Tyskl.). — jfr NICK-REVERENS. — särsk.
a) med tanke företrädesvis l. enbart på vördnadsfulla ord som åtfölja en hälsningsåtbörd; äv. allmännare, särsk. om en i ord uttryckt hälsning l. vördnadsbetygelse l. om vördnadsfull tanke som ägnas ngn l. ngt; jfr b, c. (Sedan riksråden intagit sina platser) sadhe Landtmarschalken effter tilbörligh reuerens och Ähretitell (osv.). RARP 1: 163 (1632). Hon lyckönskade .. (de efterlevande) i tanken, efter en from reverens för den mäktige herren med den stora lien (dvs. döden), till att ha mist en plågoande. Beijer BritaGrossh. 286 (1940).
b) [jfr a] (†) i uttr. göra (sin) reverens (för l. hos ngn) (jfr c), göra sin uppvaktning (för l. hos ngn, t. ex. en överordnad), avlägga visit (hos ngn). Jagh tienar för min Herres Bord, / Gör Reverentz med tuchtigh ord. Chronander Surge E 2 a (1647). Jag .. giorde min reveranse hos (min förutvarande kompanichef) Capitainen Carl Anrepp. KKD 1: 198 (c. 1710). 2RARP 9: 185 (1738: för).
c) [jfr a] i uttr. göra (sin) reverens (för ngn l. ngt) (jfr b), hälsa (ngn) med vördsamma ord; ofta allmännare: betyga (ngn l. ngt) sin aktning; äv. i uttr. göra ngn l. ngt (sin) reverens. Polyfem III. 46: 3 (1811); möjl. till huvudmomentet. Den författare, som i detta ögonblick uppträder inför en vördad allmänhet .., har härmed den äran att göra den litterära Vulgus .. sin ödmjukaste reverens. BEMalmström 8: 345 (1839). Jag gör min ödmjukaste reverens för vetenskapen. Söderberg Aft. 14 (1912). Holmberg Leopold 1: 25 (1953).
Spalt R 1636 band 22, 1958