Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROMAN rωma4n, sbst.1, m.||(ig.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[(y.) fsv. romaner, pl., romare; jfr dan. o. nor. romaner, t. romane (i bet. 2), eng. roman (i bet. 1) samt fr. romain (i bet. 1); av lat. romanus, eg. adj. till Roma (se ROM-); i bet. 2 har ordet inlånats i sv. från t. — Jfr ROMAN, sbst.2, ROMANCEMENT, ROMANI, sbst.1, ROMANISERA, v.1, ROMANISM, ROMANIST, ROMANO-, ROMANSK, adj.1]
1) (†) manlig romare; i pl. äv. utan avseende på kön. Hwadh will tu göra?, för ty thenna mannen är en Roman. Apg. 22: 26 (NT 1526). En Roman. en Persian. en Græk. en Morian. LejonkDr. 1: 12 (1689). Peringskiöld Wilk. Dedik. 4 (1715). Swedberg Schibb. 296 (1716; utan angiven bet.).
2) (numera bl. mera tillf.; se dock slutet) man av romansk nationalitet; i pl. äv. utan avseende på kön. Thomée Berghaus 2: 261 (1850). Svensén Jord. 488 (1887). Dessa åskådningar — de må nu uttalas av en german eller en anglosaxare, en roman eller en slav. Steffen Krig 1: 25 (1914). Östergren (1936; ”mindre vanl.”). — särsk. (i fackspr.) i inskränktare anv., med tanke på ett visst romanskt folk; särsk. om rätoromaner o. rumäner. Dahm GeogrElSkol. 104 (1858; om rumäner). 2SvUppslB 24: 376 (1952). jfr GALLO-, RÄTO-ROMAN.
Ssg: (2) ROMAN-SPRÅK, sbst.1 (sbst.2 se roman, sbst.2 ssgr). (†) romanskt språk. Tullberg SvRättskr. 129 (1862).

 

Spalt R 2400 band 22, 1959

Webbansvarig