| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÄTTARE rät3are2, om person m., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person som reser in ved i resmila; jfr RÄTTA, v.2 3. SD(L) 1902, nr 482, s. 5.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; till fsv. rätta, visa till rätta, hänvisa (jfr RÄTTA, v.2 4, 12)] (om ä. förh.) (av häradshövding utsedd, i större by bosatt) person med uppgift att (där gästgivargård icke fanns l. då plats på sådan icke kunde beredas) ge resande hänvisning till gård(ar) där mot betalning mat, foder o. härbärge kunde erhållas, sedermera (därjämte) med uppgift att (gm att i bestämd ordning uppbåda bönder) förse resande med nya hästar o. skjutsar o. d., stundom liktydigt med: hållkarl (jfr SKJUTS-RÄTTARE). (Gästgivargårdar skola inrättas) på alle wäger .. besynnerligen ther som store Byer eller någedt Bygdelag är, ther och strax Rättere effter Lagen kunne satte blifwe, som häster för penninger nempne, eller elliest omläggie them som hoos Tawernaren icke bekomme Husrum. Schmedeman Just. 80 (1584). Alle the som wägfarande äre .. the äge till Länsman, Rättare och Tawernare fara och ther herberge och fordenskap sökia. Lagförsl. 49 (1609). Ther som Tawerne äro, ther äger och Rättare wara. Därs. 50. Möller (1790; om hållkarl). Magnus Ladulås .. (bestämde) i Alsnöstadgan .. att det vid böter skulle åligga häradshöfdingen att i hvarje by tillsätta en ”rättare”, som själf skulle mottaga de resande eller eljest bereda dem husrum. 2NF 32: 1284 (1921). BonnierKL 5: 211 (1924; om medeltida förh.). jfr: Igenom .. Rättarne, ville (Magnus Ladulås) .. jämka Skjuttsnings Besväret, efter ordning och omgång, emellan Bönderna. Botin Hem. 2: 140 (1756). — särsk.: (lägre) befattningshavare med uppgift att (inom ett visst område ss. biträde åt länsman) efter bestämd ordning uppbåda bönder till kronoskjutsar samt övervaka utförandet av dessa, senare (därjämte) med uppgift att (inom ett fjärdedels härad l. inom en socken) övervaka ordningens upprätthållande samt biträda med uppbörd o. d., stundom liktydigt med: fjärdingsman; jfr KRONO-RÄTTARE, NÄMNINGE-MAN, SKJUTS-NÄMNARE, SOCKEN-RÄTTARE, UT-RIDARE. Skall Länsmannen. rettaren. eller nempningemannen skicka them hestar, som haffua wart breff til nesta lenszman. eller rettare. G1R 6: 183 (1529). Wij befale och her medh .. wåre Fougdter och Beffalningzmänn, sampt Lendzmän, Fierdungzmän och Rättare, att the ther medh (dvs. med skjutshåll o. gästning för personer i kronans tjänst o. d.) ett gått och flijtigt vpseende hafue schole. Stiernman Com. 1: 258 (1576). Uthj huar fierdingh (är) een Rådhman eller Rättare, huillken hiällper Dommaren .. uthdrifwa Räntan aff allmogen, och elliest att bestella, huadh på Cronones wegner kan blifwa påbudit och befallat. HSH 29: 366 (1652). I hvart Probsteri finnes 2:ne Jurisdictioner med sina Härads-höfdingar, Cronofogder, Läns-män, Nämne-män ock Rättare. Œdman Bahusl. 11 (1746). Femton st. Fjerdingsmän, eller här så kallade Rättare, en i hvar Sokn. Åhstrand Öl. 31 (1768). Hallenberg Hist. 1: 390 (1790; om ä. förh. på Öland).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. samt den i fsv. förekommande bet.: styresman, tillsyningsman; jfr äv. 2 samt RÄTTA, v.1 4, 12] (om ä. förh.) befattningshavare med uppgift att svara för ordningen samt omhänderha uppbörden o. d. inom ett av de distrikt (jfr RÄTTAR-DÖME, -LAG 2) i vilka ett (sammanhörande komplex av) gods var indelat, landborättare; äv. om tillsyningsman för grupp av hemman hörande under en gemensam förvaltning (t. ex. kyrkohemman); jfr 4, 5. G1R 4: 59 (1527). Opbÿrd aff Retteren på munsöö fför .. affradz korn p(ro) anno 37. GripshR 1539, s. 1. Item clager Per Matzon i Lundby i Riffsa sochn, som var her Benctz rettere och samme gård i 27 år besittit hade, at her Benct .. äskiede af honom ett par oxer mere, än han tilförende utgöre plägede. HT 1894, s. 269 (c. 1543). The 4 fleskasidor, som jag E(ders) H(erra)d(öme) lofvade, .. ähra senda til E(ders) H(erra)d(öme)s rättara i Drömminghe. JRothovius (1617) i OxBr. 12: 185. Landbönderna under Åkerö bildade (på 1560-talet) trenne rättarelag, hvart och ett med sin rättare. VgFmT II. 10: 3 (1909). Den vid .. (1816 års) syneförrättning (gällande Uppsala domkyrkas hemman i Småland) väl vitsordade rättaren .. befinnes sedermera hava föranlett klagomål. KyrkohÅ 1935, s. 20.
4) [specialanv. av 3] (om ä. förh.) vid Uppsala universitet: person som tjänstgjorde ss. biträde åt akademifogde med uppgift att gå till handa i ärenden rörande förhållandet mellan universitetet o. dess arrendatorer inom ett av de rättarlag (se d. o. 3) i vilka universitetets jordegendomar voro indelade (o. som vanl. själv arrenderade ngn egendom inom rättarlaget), ”akademirättare”. Annerstedt UUH Bih. 3: 39 (i handl. fr. 1699). Boström 3: 415 (1858). Rättaren är (akademi-)fogdens hjälpreda inom (rättar-)laget. UNT 1923, julnr s. 8.
5) [jfr 3] person (arbetsförman) som (under ägaren l. under förvaltare l. inspektor) närmast leder o. övervakar jordbruksarbetena på en lantegendom (o. ofta äv. själv deltager i arbetet); jfr BEFALLNINGSMAN 6, FOGDE 3 a, GÅRDS-FOGDE, LADU-FOGDE. Arbetande rättare, som själv deltar i arbetet. Men der han (dvs. gårdsfogden) sielf intet hinner Personligen vara med, måste han lita til Rättaren, Dränge-Fogden, eller den flitigaste ibland dem. Salander Gårdzf. 18 (1727). Rättare kallas vanligen vid jordbruk använd arbetsförman, som i närmsta hand för befäl öfver arbetarne. Vid större jordbruk plägar han ej lägga hand vid arbetena och kallas då oftast befallningsman, ladufogde eller fogde. Juhlin-Dannfelt (1886). Mormor har ingen inspektor, endast en rättare. Oterdahl En 37 (1927). SvYrkeslex. nr 2, s. 1 (1955). jfr: Den förre fördrängen eller rättaren, som han kallades, när det skulle vara fint, hade flyttat. HågkLivsintr. 10: 7 (1929). — jfr ARBETS-, GÅRDS-, JORDBRUKS-RÄTTARE. — särsk. i utvidgad anv., om arbetsförman vid skogsskola l. om instruktör l. konsulent för jordbrukare; i ssgrna SKOGS-, SOCKEN-, VANDRINGS-RÄTTARE.
a) på väderkvarn: anordning avsedd för vridning av kvarnen l. dess övre del upp i vinden o. bestående av en ner mot marken gående stång (som fästes vid pålar l. stenar i marken) l. av ett system av nedtill med varandra förenade stänger (fästa vid ett på marken löpande hjul o. d.). Ferrner ResEur. 266 (1760).
b) på besman: med handtaget förbunden ring l. ägg o. d. som vid vägning förskjutes utmed stången tills jämvikt uppkommer? Et Jern bässman, åplagat, 1 nÿ böigel, 1 nÿ Rättare. HovförtärSthm 1759, s. 4001.
7) om person som rättar (se RÄTTA, v.2 10, 11, 14) ngt l. ngn, korrigerare; stundom: kritiker. Linc. (1640). Nicander GSann. 83 (1767; om korrektor). Jag prisar mitt öde att ha blivit rättare av uppsatser. Modersmålsund. 132 (1917). En obehaglig rättare av andras fel. Östergren (1937). — jfr KRIA-RÄTTARE. — särsk. (†)
a) i uttr. stadens rättare till spann och vikt l. rättare till stadens spann och vikt, befattningshavare i Sthm med uppgift att justera inom staden använda mätnings- o. vägningsredskap; jfr RÄTTA, v.2 10 a. SthmÄmbB 1: 206 (1524). Stadzens rättere till span och wicht. 2SthmTb. 5: 352 (1578).
8) († utom i ssgrna RÄTTAR-DOM o. -TING) rättskipare l. lagskipare l. domare (jfr RÄTTA, v.2 15); äv. med inbegrepp av funktion ss. styresman o. d. (jfr 3). OPetri 1: 180 (1527). (Vi) kenne .. ecke edher för våre domare eller rättare i then saken. G1R 5: 222 (1528). (Vi) wele .. hafue förbudet, att ner någre kunne blifue beslagne som emoth .. (guldsmedernas) priuilegier, sigh .. kunne förbryte att the (dvs. guldsmederna) då icke sielfue skole ware theres eigen rettere. Skråordn. 179 (1596). Så wore de (dvs. nybyggarna) vnder rättare (dvs. rättskipares o. styresmäns) hand / I mange åhr. PolitVis. 11 (c. 1610); möjl. ssg. (Hersarna) voro .. af Konungarna förordnade til Rättare eller Upsyningsmän öfver vissa Härader. Lagerbring 1Hist. 1: 377 (1769) [efter isl. réttari]. — jfr SKEDES-RÄTTARE.
9) om person som värkställer straff (jfr RÄTTA, v.2 15 d); dels i ssgn SKARP-RÄTTARE, dels [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. i t.] (utom ss. förled i ssgr föga br.) liktydigt med: skarprättare, bödel (jfr RÄTTA, v.2 16). IllSvOrdb. (1955, 1958; angivet ss. ålderdomligt). jfr Hellquist EtymOrdb. 730 (1921).
(9) -BILA, r. l. f. (ålderdomligt) skarprättarbila, bödelsbila. Hallström Skogsl. 102 (1904). SvFolket 6: 51 (1938). —
(8) -DOM. (-are-) (föga br.) i uttr. hålla rättardom, hålla rättarting (se d. o. 1); jfr dom, sbst.1 4 a. Forssell Hist. 1: 111 (1869). —
(3) -DÖME. (rättar- 1549 osv. rättara- 1530. rättare- 1526 osv.) [fsv. rättara döme] (om ä. förh.) om var o. en av de mindre enheter i vilka ett (sammanhörande komplex av) gods var indelat o. som stod under uppsikt av en rättare o. omfattade ett växlande antal gårdar; jfr -lag 2. G1R 3: 48 (1526). Rig 1942, s. 14. —
-FAR. (vard. l. bygdemålsfärgat) om (äldre) rättare (ss. husfader); jfr fader 7 a. Sparre Gård. 32 (1928). —
(8) -FOGDE. (-ar- 1521—1533. -are- 1521—1523) [y. fsv. rättara foghate] (†) rättsfogde. SthmÄmbB 1: 200 (1521). G1R 8: 299 (1533). —
(2—4) -GÅRD. (om ä. förh.) gård bebodd o. brukad av rättare; särsk. (om ä. förh.) till 2 o. 3. Lagförsl. 50 (1609). OxBr. 11: 185 (1650). Rosman BjärkSäb. 2: 49 (1924). —
(2) -KAPPE. (rättare- 1725 osv. rättares- 1765) (förr) avgift bestående av en kappe säd o. avsedd att utgå till rättare; jfr kappe, sbst.3 2 slutet. Schybergson BidrFinlH 78 (cit. fr. 1725). Gadd SvarVetA 17 (1765). —
-KLOCKA, r. l. f. [ringning i vällingklocka utfördes ofta av rättare] (tillf.) vällingklocka. Thelander EDikt. 58 (c. 1893). —
-KRANS. [skägg av detta slag bars i slutet av 1800-talet ofta av rättare] krans (se d. o. 4 b α) av tämligen långt skägg på haka (o. kinder) i ett för övrigt rakat ansikte (äv. med inbegrepp av polisonger), skepparkrans. (Ansiktet var) glest omramadt af gråspräckliga polissonger och rättarkrans. SD(L) 1896, nr 208, s. 3. En liten skinntorr gubbe med rättarkrans under hakan. Månsson Rättf. 1: 308 (1916). Henning HbgMinn. 1: 20 (1950). —
-LAG, n.
1) (†) till 2, om sammanfattningen av de bönder l. hemman som voro skyldiga att i tur o. ordning efter rättares anvisning stå till tjänst med ombyteshästar för skjutsning; jfr rote, sbst.1 2 b. Påminnes at inge rättarelag motte afskaffas i greff- och friherreskap, på ded at Ridderskapets och Adelens bönder med skiutzningar icke motte besväras. RARP 9: 111 (1664). Svedenfors Gränsb. 1: 88 (i handl. fr. 1676).
2) (om ä. förh.) till 3, = -döme. Kärs rätterlag i Vings sochn. RA I. 2: 391 (1569). Landbönderna under Åkerö bildade (på 1560-talet) trenne rättarelag, hvart och ett med sin rättare. VgFmT II. 10: 3 (1909).
3) [specialanv. av 2] (om ä. förh.) om var o. en av de administrativa enheter i vilka (arrendatorerna av) Uppsala universitets jordegendomar voro indelade; jfr rättare 4. (Uppsala universitets gårdar skola) reduceras till wisza Rättare lag, och på hwario Rättarelag noteras Summan på desz opbörd. Bergius Förråd 8 (i handl. fr. 1637). Fogden har till sin hjälp s. k. akademirättare .. i vart och ett av de 17 rättarlag vari egendomarna äro indelade. UNT 1923, julnr s. 8.
4) [utvecklat ur 2] (numera bl. i skildring av ä. förh.) sammanfattande, om samtliga under ett gods o. d. hörande dagsvärksskyldiga landbor (jämte vid godset osv. anställt arbetsfolk) l. om allt arbetsfolk vid ett gods osv.; äv. inskränktare, om arbetslag (vid en lantegendom) som står under ledning av en rättare (se d. o. 5); äv. om sådan del av (sammanhörande komplex av) gods o. d. som (under ledning av en rättare (se d. o. 5) l. en inspektor o. d.) utgör en särskild enhet med hänsyn till jordbruksdriften. Dalin Vitt. 5: 149 (1757). Bär dessa vapen i tingsstugan der nere på gården. Jag skall låta dela dem bland rättarelaget. Gustaf III 2: 149 (1788). Bergslagsbanan .. delar .. (Nyckelby gårds ägor) i 3 brukningsdelar: hufvudgården samt utgårdarna Högsta .. och Claestorp .., hvilka alla skötas i särskilda rättarelag. SD(L) 1900, nr 555, s. 6. Landbosystemet avlöstes (under senare hälften av 1800-talet) av centraliserad stordrift med domänen indelad i ett flertal rättarlag under Hägervallen som huvudgård. Erixon Skultuna 1: 19 (1921). Rättarlaget vid Revelsta, dvs. hela gårdens arbetsfolk. Östergren (1937). Ärlabok. 97 (1954; om arbetslag under rättare; om ä. förh.). —
-PLATS.
2) [jfr d. retterplads] (ålderdomligt) till 9: avrättsplats; jfr rätte-plats (se rätta, v.2 ssgr). HB 1: 244 (1589). Moberg Rid 57 (1941). —
(9) -PLIKT. (ålderdomligt, mera tillf.) plikt att värkställa dödsstraff l. utföra avrättning; anträffat bl. bildl. Koch GudVV 2: 181 (1916). Sjöberg Kris. 65 (1926). —
-SKOLA, r. l. f. äldre benämning på lägre lantbruksskola (l. kurs vid sådan skola) för utbildning av rättare (o. andra arbetsförmän inom lantbruket). TLandtmKommunEkon. 1845, s. 19. En tvåårig kurs (vid lantbruksskolor) avser utbildning av jordbruksförmän (rättarskolor). BonnierKL 7: 230 (1925). —
(9) -SVÄRD. [jfr d. rettersværd] (ålderdomligt) bödelssvärd; jfr rätte-svärd (se rätta, v.2 ssgr). Ferlin Sthm 1408 (cit. fr. 1642). Kulturen 1937, s. 30. —
(8) -TING. [fsv. rättara thing; jfr fd. rættheræ ting, ræter thing (d. retterting)]
1) hist. om vissa ting vid vilka konungens domsrätt utövades (o. vilka utgjorde högsta rättsinstans; jfr konungs-räfst 1, räfsteting 1); särsk. dels om urtima ting som (enl. Magnus Erikssons o. Kristoffers landslag) skulle hållas av konungen l. hans domhavande (i sht för avdömande av svårare brottmål), dels om ting som (enligt beslut på Linköpings riksdag år 1600) skulle hållas en l. två gånger om året o. vid vilket rikets råd samt lagmän, häradshövdingar o. deras ställföreträdare skulle avdöma mål som icke kunnat avgöras vid härads- l. lagmansting. Såsom .. Hertigh Carl .. thet för rådhsampt achtet .. haffuer, at en gång eller twå om Åhret, måtte .. Rättereting hållit bliffue, om Distingen vthi Vpsala, och om Sommeren widh S. Peders tijdh här i Linköping. Så (osv.). Stiernman Riksd. 509 (1600). The Saker, som för Häredz- och Lagmansting icke hafwer kunnet slijtes, uthan äre therifrån lagligen wadde under Konungens Rättereting. Schmedeman Just. 118 (1602). På Rättare-Tinget dömde (under medeltiden) Konungen eller dess Domhafvande med tolf .. Bönder af Häradet. Botin Utk. 585 (1764). HallHist. 312 (1954). särsk.
2) i bildl. anv. av 1: räfsteting (se d. o. 3); särsk. i uttr. räfst- och rättarting, se räfsteting 3. Martinson BakSvenskv. 216 (1944). Då hon dagen efter bjöd på kalops blev det rättarting. — Var har du fått kött ifrån? Dens. KärlekKr. 129 (1947). —
B (†): RÄTTARA-DÖME, se A.
C (†): RÄTTARES-KAPPE, se A.
Spalt R 4146 band 23, 1962