Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SELENODONT sele1nωdon4t l. -no-, sbst. o. adj.; ss. sbst. r. l. m., best. -en.
Etymologi
[jfr t. o. eng. selenodont, fr. sélénodonte; till gr. σελήνη (se SELENO-) o. ὀδοὐς (gen. –όντος), tand (se TAND); jfr ODONTO- o. MASTODONT]
zool.
I. (numera föga br.) sbst.: hovdjur (idisslare) som har med halvmånformiga emaljveck försedda kindtänder; äv. om sådan kindtand. Nathorst JordH 898 (1894). 2NF 25: 22 (1916; om kindtand).
II. adj.; om kindtand hos idisslare: försedd med halvmånformiga emaljveck. 4Brehm 1: 411 (1920). Brehm DjurV 12: 12 (1937).

 

Spalt S 1822 band 25, 1967

Webbansvarig