| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SIGILL sijil4, ngn gg -gil4 (siji´ll Dalin; sijil4 ngn gg -gil4 LoW (1911); -ji-, ngn gång hårt -g- Östergren), n.; best. -et; pl. = (Schück VittA 1: 263 (i handl. fr. 1666) osv.), äv. (numera föga br.) -er (Schück VittA 1: 263 (i handl. fr. 1666), Harlock (1944)); förr äv. SEGEL, sbst.3, l. SIGEL, sbst.3, n.; best. -glet; pl. = (RA I. 1: 475 (1546), CollMedP 28/7 1697) l. -gler (JournLTh. 1811, s. 539). Anm. Förr användes äv. (i bet. 1) den lat. formen sigillum (pl. sigilla). D: Mathias Giorgi ähr opå heele Capiteletz wägner her och hafwer ingen fullmacht, utan alenest Capitels sigillum. RA II. 2: 357 (1617); möjl. ssg. Detta sigill, som tienar Collegio Antiquitatum bruka, efter privata sigilla ingen respect hafua. Schück VittA 2: 38 (i handl. fr. 1668).
1) för besegling l. försegling l. ss. kännemärke o. d. använt stämpelmärke vilket ss. karakteristiskt kännetecken för viss person l. ett samfund l. en institution o. d. är avtryckt (avtryckes) i ett stycke vax l. metall l. lera l. lack o. d., stundom äv. direkt på papper; ofta i utvidgad anv., om stycke vax osv. med avtryck av sådant stämpelmärke; i skildring av moderna förh. särsk. i fråga om lacksigill; jfr PITSCHAFT 2, SEKRET, sbst.2, SIGNET. Sätta sitt sigill under l. på en handling. Bekräfta l. stadfästa ngt med sitt sigill. G1R 1: 216 (1524). När wij see ett Konungabreef medh vnderhängiande Segel och Signete, tå böija wij wåra axlar. Sylvius Mornay 460 (1674). Skäms I, som Grafwens Dör med Segel trodt at tryggia! Lillienstedt Christus C 1 b (1694). Mitt hiärta frögdades af fägnad då jag förnam och uppbröt ett så angenemt Sigil (dvs. på ett kärleksbrev). GdeBesche (1705) hos Levertin 10: 28. Till 1400-talet höra sigill för Dalarne, Gestrikland, Medelpad och Karelen. Tvifvelsutan hade väl andra landskap eget sigill, ehuru de gått förlorade. AntT IX. 1: 2 (1887). Ofta begagnades dubbla sigill, så att på hufvudsigillets baksida anbragtes ett s. k. kontrasigill. Detta senare är stundom af samma storlek som hufvudsigillet. .. Vanligen är det dock mindre. 2NF 25: 420 (1916). Hallenberg var (vid undertecknandet av sitt testamente) ”vid komplett sinnesstyrka” och påtryckte själv sitt sigill. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 300 (1955; om förh. 1834). — jfr ACCIS-, BLY-, DOM-, HÄRADS-, KONTRA-, LACK-, LANDSKAPS-, MUNLACKS-, OBLAT-, PORTRÄTT-, POST-, RIKS-, RYTTAR-, SAMFUNDS-, SOCKEN-, STATS-, UNIONS-, VAPEN-SIGILL m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) [jfr t. unter siegel] (numera bl. med ålderdomlig prägel) under (ngns l. ngts) sigill, med (ngns l. ngts) sigill; jfr δ, b α γ’. Ett bref är opläst under Collegii Antiq. Sigill. Schück VittA 3: 378 (i handl. fr. 1685). Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar. SFS 1920, s. 2361.
β) [jfr t. blindes siegel] (i fackspr.) blint sigill, sigill utan bild; förr äv. = γ. Schultze Ordb. 4089 (c. 1755).
γ) (†) öppet sigill, om sigill på brev o. d. som har utseendet av en försegling men är så anbragt att brevet osv. likväl kan öppnas; jfr β, δ. Nordforss (1805).
δ) [jfr nylat. sigillum volans (äv. i uttr. sub sigillo volante), ävensom fr. cachet volant, båda med bet.: ”öppet sigill”] (†) i uttr. under volant sigill, med ”öppet sigill” (se γ). Carl Nieroth, hvilken .. detta medfölliande under volant sigill migh tillbrachte. PSUlnerus i VDAkt. 1707, nr 646.
b) (numera nästan bl. arkaiserande) i vissa anv. med särskild tanke på ett ss. besegling använt sigills egenskap att bekräfta skriftlig handling l. göra handlingen förpliktande l. gällande.
α) i förb. med orden brev l. hand l. namn.
α’) i förb. med brev (äv. stående närmast detta ord i en sammanställning av beteckningar för löfte l. utfästelse o. d.); särsk. [jfr d. brev og segl, t. brief und siegel, siegel und brief] i uttr. brev och sigill, äv. sigill och brev, med sigill bekräftad utfästelse l. förbindelse l. fullmakt l. intyg o. d. Seyom wij tiigh tiil med thetta woorth breeff och szegel Frij feligh szæker och kriisthelige leygdhe ath komma tiil oss. G1R 2: 185 (1525). Man ser for ögon, hure ringe segel, bref, lyffter och tilsager holdne blifve. RA I. 1: 475 (1546). G1R 27: 7 (1557: segel och breff). (Danskarna) holle hwarken Seghel eller breff. Svart Gensw. E 2 b (1558). (Sigismunds bemödande att på nytt införa den katolska läran i Sv.) waar emoot konungens eedh, försäkringar, bref och segell, ia och moot sielfwe lagen. Gustaf II Adolf 169 (1617). Gud bewekte wår nådiga Konungs hierta .. at igenom nådigt bref och sigel gifwa them fri, som stodo i fruchtan at mista sin egendom igenom ytterligare reduction. Swedberg Dödst. 442 (1711). (K. XIV J.) sträfvade att äfven från .. (Österrikes) håll förskaffa sig bref och sigill på Sveriges anspråk (på Norge). Forssell i 3SAH 3: 243 (1888).
β’) i uttr. namn och sigill, (förbindelse l. utfästelse o. d. försedd med) namnunderskrift o. sigill. Jag lofvar med namn och sigill slottsmjölnaren, att jag som länsherre skall öfverflytta den ärftliga förläningen till den förste måg, som en af hans fyra döttrar skaffar honom. Cederschiöld Riehl 1: 82 (1876).
γ’) [jfr d. hand og segl] (numera föga br.) i uttr. (egen) hand och sigill, (skriftlig förbindelse l. utfästelse försedd med) namnunderskrift o. sigill (jfr β’); förr äv. i uttr. under ngns hand och sigill, med ngns namnunderskrift o. sigill; jfr a α. Wårt furstelige lähnsbref, thett högbe:te K. M:t .. medh eigen handh och segel stadfestet .. hafwer. RA II. 2: 286 (1582). (Nuförtiden) hållas hwarken swåre och dyre Eedher, starcka förplichtningar, Breeff, Hand och Segel. Forsius Fosz 578 (1621); jfr α’. (Den som vill utge en bok i teologi skall lämna den till teologiska fakulteten) at öfwersees, och henne ingalunda uthan thes gillande medh hand och segel tryckia låta. KOF II. 2: 364 (c. 1655). Schmedeman Just. 646 (1673: under).
c) om sigill som utmätningsman stundom påsätter utmätt lösöre ss. kännetecken på att godset i fråga är utmätt. Sätta (rättens) sigill på utmätt egendom. Östergren (1938).
d) i utvidgad anv., om sigilliknande stämpelavtryck o. d.; särsk. (om förh. inom grekisk-ortodoxa kyrkan) i uttr. brödets sigill, om en i nattvardsbröd vid gräddningen intryckt stämpel som består av ett kors o. ett kristusmonogram. Presten tager .. det heliga spjutet i sin högra (hand), gör med spjutet tre gånger korstecknet öfver brödets sigill och säger: Till Herren Guds, vår Frälsares .. åminnelse. LiturgChrysostBas. 9 (1886).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1. Så blir af solen snöns sigill förintadt. Bring Dante 537 (1913; it. orig.: così la neve al sol si disigilla). Dantes ”Gudomliga komedi” är i många stycken ett enda dystert rättegångsprotokoll, tyngt av de vidhängda sigillen och skrämmande i sin brist på mänsklig medkänsla. Ruin SjunknH 143 (1956). — särsk.
a) i uttr. som beteckna att ngt bekräftas l. är bekräftat o. d.; äv. liktydigt med: bevis, intyg (se d. o. 2). (Gud) Har, at hans ord och tal ewinnerlig skal stå / Med ewighetens ring, där sielf tryckt seglet på. Brenner Dikt. 1: 8 (1703, 1713). At synden är tigh gifwen til, / Och tu kant ther på byggia; / Thesz får tu här (dvs. i nattvarden) ett fast Sigill / Som Gudh wil aldrig ryggia. Runius (SVS) 1: 17 (c. 1710). En modern skald (får icke mycket betalt) för en .. diktsamling. Om han inte möjligen sitter i Akademien, vilket gäller som intyg och sigill på att han kan läsas även i bättre kretsar. Zetterström VärldHj. 95 (1942).
b) insegel (se d. o. 2 c). O! satte tu ett lås för tin widöpna mun, / Och tryckte et sigill för thenna raller-brunn! Kolmodin QvSp. 1: 196 (1732). Malmberg Värd. 232 (1937).
c) (tillf.) i uttr. ge sigillet åt ngt, sätta punkt för l. avsluta ngt. Åt gloriecirkelns sång gafs så sigillet. Bring Dante 485 (1913; it. orig.: così la circulata melodia / si sigillava).
d) kännetecken, märke (se MÄRKE, sbst.1 2 g). Öfverallt har tiden / Tryckt in förgängelsens sigill. Oscar II 2: 207 (1859, 1887). Rena hjärta, kan jag stanna, / märkt med ångestens sigill? Edfelt Natt. 50 (1936).
e) (mindre br.) märke (se MÄRKE, sbst.1 7). Möter jag den djäfveln, ska jag ge honom ett sigill i aktern, så folk känner igen’en. Nycander Fiskartr. 23 (1911).
f) kok. om klick av fyllning l. kakdeg lagd över sammanvikta l. mot varandra vikta snibbar på bakverk. 2NF 28: 499 (1918). StKokb. 504 (1940).
3) (del av) redskap (stamp l. metallskiva o. d.) varmed sigill (i bet. 1) avtryckes, signet; äv. bildl.; jfr PITSCHAFT 1. BtFinlH 2: 229 (1588). 1. st. Sigill med flere Inwentioner infattade i en Båga. BoupptVäxjö 1791 (bland silverföremål). Göransson UndersRel. II. 2: 34 (1906; bildl.). (Den på 1400-talet verksamme tyske bokbindaren) Forsters stämplar äro .. graverade såsom ett sigill, så att grunden nedtryckes i skinnet och bokstafven (eller mönstret) framträder i relief eller upphöjd. SvSlöjdFT 1910, 1: 36. I gamla Tyska riket bevarades rikssigillet af kurfursten af Mainz. .. Till dennes åliggande hörde äfven att sörja för, att hvarje afliden kejsares sigill högtidligen blef krossadt i kyrkan vid begrafningen. 2NF 25: 419 (1916). GrafUppslB (1951).
(1, 3) -AVTRYCK~02 l. ~20.
1) avtryck av stämpelmärke på sigillstamp; särsk. i utvidgad anv., liktydigt med: stycke lack osv. med sigillavtryck (i ovan angivna bet.), sigill. Bergman GotlSkildr. 51 (1882).
2) (mera tillf.) om ingraveringen på sigillstamp o. dyl. l. om den del av sigillstamp där ingraveringen finnes. Fornv. 1959, s. 31. —
(3) -BEVARARE. [jfr t. siegelbewahrer] (nästan bl. om ä. l. utländska förh.) ämbetsman som har till uppgift att vårda (o. utföra sigillering med) ett sigill, i sht en regents l. en stats sigill; storsigillbevarare; i fråga om moderna förh. särsk. dels om engelsk lordkansler, dels om fransk justitieminister. Serenius Gg 3 a (1734). Hertigen af Cumberland, Sigillbewararen och några andra Commissarier (gåvo) i Hans Maj:ts namn samtycke til följande Billar (osv.). PT 1758, nr 52, s. 2. Genom konungens, sigillbevararen de Barentins och finansministerns tal den 5 maj (1789) hade tredje ståndets deputerade blifvit tillräckligt upplysta om ställningen. Hedin Tal 2: 382 (1889). (Lord Cecil) var sigillbevarare i Bonar Laws ministär. 2NF 38: 1366 (1926). Tungel hade .. genom sitt hovkanslerförordnande blivit överste sigillbevarare. KansliH 1: 85 (1935). särsk. oeg. l. bildl.; särsk.
a) ss. beteckning för person som slår vakt om det särpräglade l. värdefulla i ngt l. som i sin verksamhet (t. ex. ss. skönlitterär författare) bevarar den goda kvalitet som tidigare präglat produkterna från ifrågavarande verksamhetsområde o. d. Med sin nobla kärlek till kallet, sin höga ambition och sin osvikliga stilkänsla framstår Anatole France som en av den franska litteraturens stora sigillbevarare. SvD(A) 1921, nr 305, s. 3. Därs. 1933, nr 279, s. 5.
Ssg (nästan bl. om ä. l. utländska förh.): sigillbevarar-, äv. sigillbevarare-ämbete. äv. bildl. (jfr -bevarare a). 2NF 21: 964 (1914; om engelska förh.). Museiteknik, ett sigillbevarareämbete med funktion av vetenskapens hembiträde. Fatab. 1957, s. 7. —
-BILD. bild i sigill; ngn gg äv. i utvidgad anv., om medalj med bild påminnande om bild i sigill. Reuterdahl SKH II. 1: 302 (1843). Lundin o. Strindberg GSthm 146 (1880; i utvidgad anv.). —
(3) -BROSK. [ringbrosket liknar något en sigillring] (numera föga br.) ringbrosk. NF 14: 1021 (1890). Auerbach (1913). —
(1 b β) -BRYKTIG, adj. [efter t. siegelbrüchig, till bruch (se bråk, sbst.1); jfr ed-bråckig; ljudförbindelsen kt sannol. beroende på inflytande från sådana ord som flyktig, adj.1—2] (†) som bryter utfästelse(r) i sigillförsedd handling. Chesnecopherus Skäl Rrr 2 a (1607: Segelbrychtigh). —
-BRYTARE. särsk. (†) till 1 b β: person som bryter utfästelse(r) i sigillförsedd handling; äv. (jfr sigill 1 b α) i uttr. ed-, ord-, brev- och sigillbrytare. FinlH 1: 283 (1602). (Konung Sigismund) hwilcken icke achtade för neesa till att blifwa een eedh-, ordh-, bref- och segellbrytare. Gustaf II Adolf 169 (1617). —
-BULLA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = bulla, sbst.1 1. Påflig sigillbulla. Hildebrand Medelt. 3: 100 (1899). —
-FORSKARE. person som ägnar sig åt forskning i sfragistik, sigillograf, sfragistiker. HT 1949, s. 383. —
(1, 3) -GRAVARE, m. [jfr t. siegelgräber; senare leden vbalsbst. till grava, v.2] (†) = -gravör. Wettersten Forssa 9 (c. 1750). —
(1, 3) -GRAVERING. gravering av sigill, sigillgravyr; äv. konkret(are), särsk. dels om resultatet, dels om den art av konsthantverk som graveringen av sigill utgör. Det bör anmärkas, att medaljerna (på medeltida tennkannor) givetvis haft den kyrkliga sigillgraveringen till förebild. Löfgren TenngjH I. 2: 14 (1933). HantvB I. 1: 421 (1934).
(1, 3) -GRAVÖR. gravör av sigill; jfr -gravare, -graverare, -skärare, -stickare. AB 1845, nr 103, s. 4. —
-JORD.
1) [jfr t. siegelerde, ävensom mlat. terra sigillata] farm. inom medicinen förr använd (röd l. vit) bolus, vilken (urspr. hämtades från den grekiska ön Lemnos o.) fördes i handeln i form av små kakor l. tillplattade bollar, i regel försedda med ett stämpelmärke (som utgjorde sigillet för den ort l. stat som levererade varan); jfr -lera 1 o. försegla, v.2 2 slutet. Schultze Ordb. 2085 (c. 1755).
-KAPSEL. kapsel l. omhölje kring sigill vidhängt en handling; jfr -bulla, -dosa, -fodral, -kupa. Björkman (1889). —
-LACK. (sigill- 1797 osv. sigille- 1815) vid sigillering o. d. använt lack (se lack, sbst.2 2). Orrelius 209 (1797). —
-LERA.
-MÄRKE. [jfr t. siegelmarke]
2) (i sht i fackspr.) präglat (l. tryckt) märke l. präglad (osv.) etikett som användes för försegling. GrafUppslB (1951).
-OBLAT. [jfr t. siegeloblate] = oblat, sbst.2 2 slutet; äv. (o. i fråga om moderna förh. bl.) = -märke 2. OxBr. 11: 722 (1637). TeknOrdb. 1166 (1951). —
-PENNINGAR, pl. [jfr t. siegelgeld] (förr) (pengar erlagda ss.) avgift för sigills påtryckning på offentlig handling l. testimonium o. d. (jfr -avgift, -lösen, -tull); särsk. om sådan avgift utgående till vaktmästare på ett ämbetsverks expedition l. till konsistorievaktmästare o. d. Barckhusen Cotossichin 94 (1669). BtRiksdP 1902, 8Hufvudtit. s. 39. —
(1, 3) -PLATTA. i sigillstamp l. sigillring: platta med ingraverat sigillmärke. Livrustk. 1940—42, s. 76. särsk. [jfr -brosk] (†) bildl., om ringbroskets bas. Kræmer Metr. 2: 2 (1893). —
(jfr 3) -PRESS. [jfr t. siegelpresse, eng. seal-press] (†) = -stamp; jfr sigill 3 o. press, sbst.1 2 b. Cavallin Herdam. 5: 370 (cit. fr. 1721). SvTyHlex. (1872). —
-REMSA. (i sht förr) om remsa av pergament o. d. för fasthängning av sigill vid skriftlig handling; jfr -band, -hänge. 2VittAH 15: 11 (1831, 1839). —
(jfr 3) -RING. [jfr t. siegelring, eng. seal-ring] (i sht förr använd) ring med ingraverat l. inskuret sigillmärke (på sigillplatta l. sigillsten), signetring; jfr -stamp o. sigill 3. Nordforss (1805).
Ssgr: sigillring- l. (vanl.) sigillrings-cell. [jfr t. siegelringzelle] anat. o. med. cell (tillhörande bind- o. stödjevävnadsgruppen) vars cellkärna är belägen i cellens periferi. SvLäkT 1935, s. 54 (i vissa tumörer).
(3) -SKAFT. skaft l. (tappformigt) handtag på sigillstamp, sigillstampsskaft. Saxon Handelsb. 61 (1932). —
(1, 3) -SKÄRARE. [jfr t. siegelschneider] (i sht i skildring av ä. förh.) sigillgravör. Andersson SvEur1500Tal 110 (1943). —
(jfr 3) -STAMP. redskap varmed sigillmärke intryckes i ett ämne (l. anbringas direkt på papper); särsk. om sådant redskap bestående av en graverad metallplatta med ett vinkelrätt mot plattan fäst l. gående handtag l. bestående av tvenne graverade metallplattor i var sin ända av ett handtag; jfr -press, -stämpel. 2VittAH 15: 13 (1831, 1839). 2NF 25: 421, Pl. (1916; i pl., med inbegrepp av sigillringar). Kulturen 1944, s. 34. särsk. i utvidgad anv., till 1 d. SFS 1938, s. 552 (för påtryckning av märke i lackstycke som fästes vid vinge på avlivad fågel o. utvisar att denna skjutits på lovlig tid l. införts från utrikes ort).
-STEN. [jfr t. siegelstein, eng. seal-stone] vid sigillering (i sht förr) använd sten med sigillmärke; särsk. om (halv)-ädelsten i sigillring, sigillringssten; jfr -gem. Almquist VärldH 1: 531 (1927; om forngrekiska förh.). Under 400-talet f. Kr. använde grekerna sigillstenar .. i fingerringar. SvUppslB 24: 724 (1935). —
(1, 3) -STICKARE. [jfr t. siegelstecher] (†) = -gravör. Wikforss 2: 605 (1804). LFRääf (c. 1862) hos Ahnfelt Rääf 97. —
-STÄMPEL. sigillstamp; ofta om (avtryck av) stämpel ingraverad l. inskuren i sigillstamp. Reuterdahl SKH II. 1: 302 (1843). Nyström NKina 1: 106 (1913; om sigillstamp). IllSvOrdb. (1955; äv. om avtryck). —
-TRÄD. [jfr t. siegelbaum; sigillträdens stammar ha ett regelbundet mönster av sigilliknande bladärr] paleont. träd av det till klassen lummerväxter hörande släktet Sigillaria Brongn., som förekom under karbon- o. permperioderna. Svenonius Stenr. 217 (1888). —
(jfr 3) -TÅNG. tångliknande verktyg för påtryckning av sigill l. (i utvidgad anv.) sigilliknande märke (jfr sigill 1 d o. plomberings-tång). SFS 1938, s. 552 (i utvidgad anv.). —
-VAPEN. heraldiskt vapen på sigill. UpplFmT 6—15: XLIII (1879). —
-ÄMBETSVERK~002, äv. ~200. [jfr eng. seal-office] (om utländska förh.) ämbetsverk handhavande sigilleringen av officiella l. judiciella handlingar o. d.; jfr -ämbete. Lindberg Hârûn 29 (1900).
B (†): SIGILLE-LACK, se A.
Spalt S 2244 band 25, 1967