Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKANDISK skan4disk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(schand- 1701—1774. skand- (scand-) 1690 osv. skond- 1629)
Etymologi
[avledn. av SKANDIEN l. SKANDIA (lat. Scandia, gr. Σκανδία), i sht förr använd beteckning för SKANDINAVIEN (l. Sverige); formen skondisk (liksom nylat. scondicus) till nylat. Schondia, Scondia, Skandinavien, sannol. ombildning av lat. Scandia med anslutning till SKÅNE (t. Schonen). — Jfr SKANDIAN, SKANDIER, SKONDIOT]
(numera bl. dels i vitter stil, dels i naturvetenskapligt fackspr.) skandinavisk. Skondiskt folck war gifuet till prijs / sjöröfuarom, som siön inhade. JMessenius (1629) i HB 1: 100. Den Scandiska halfön. Botin Utk. 81 (1757). Besinna måste hvardera (dvs. Sverige o. Norge) ändå, / Hur skönt i bredd ett par kolonner stå, / Som stödjande hvarann en vård tillsammans bära / Af Skandisk frihet, Skandisk ära. Franzén Skald. 6: 266 (1838). Finland, det skandiska riket, / som frigjort, självständigt och rikt / .. vill varda sitt moderland likt. Wiedesheim-Paul Dikt. 81 (1918). Det skandiska urbergsmassivet. Frosterus Jord. 12 (1930). — jfr FORN-SKANDISK. — särsk. (numera bl. i vitter stil) i fråga om språk: nordisk (jfr SKANDINAVISK a); förr äv. liktydigt med: (forn)västnordisk (o. fornsvensk). Schück VittA 3: 41 (i handl. fr. 1690). Vereliuses Schandiska ordbok. Rudbeck Samolad 26 (1701). Are Frode .. har warit den förste af Islands-boarne, som, på gamla Skandiska språket, författat och skrifwit Fornsagor. Lagerbring 1Hist. 1: 3 (1769). Än ljuder sång i Finlands natt, / ännu på skandisk tunga / sin sorg, sin längtan och sitt skratt / germaners söner sjunga. Gripenberg Gallergr. 68 (1905).
Avledn.: SKANDISKA, om person f., om språk r. l. f. (numera föga br.)
1) = skandinaviska 1. Weste FörslSAOB (c. 1815).
2) = skandinaviska 2. Rydqvist SSL 1: 67 (1850).

 

Spalt S 3492 band 26, 1970

Webbansvarig