Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKID ʃi4d, sbst.1, n. (OfferdalKArk. N II a, s. 33 (1693: winskiden, pl. best.; möjl. i stället att fatta ss. f. sg. l. att hänföra till obest. skide), Schultze Ordb. 4228 (c. 1755) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. f. (Lundell (1893) osv.); best. -et, ss. r. l. f. -en; pl. = (Kolmodin QvSp. 2: 243 (1750) osv.), äv. (numera bl. ss. r. l. f.) -er32 (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. skida, BoupptSthm 23/2 1661 (: wårskijder), BoupptRasbo 1710 osv.); l. SKI ʃi4, sbst.1, n.; best. -et, äv. -t; pl. -n l. =; l. SKIDA ʃi3da2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (BoupptRasbo 1716 osv.), förr möjl. äv. -er (se ovan); äv. SKIDE ʃi3de2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en. Anm. Formen skide är anträffad ss. r. l. m.? l. f.? hos Linné Skr. 5: 177 (1732: en twärskide).
om kluvet (i sht långsmalt) trästycke (särsk. dels: kluven trädstam, dels: vedträ); äv. allmännare: spjäla l. träribba l. bräde l. bjälke o. d.; äv. koll.; utom ss. förled l. senare led i vissa ssgr numera i sht i vissa trakter. HovförtärSthm 1680 B, s. 601 (koll.). Hafwen j (dvs. några unga flickor, som brukat skrock under julnatten) icke gått til wedkasten, och dragit vt ett trä eller skij, at få se om eder Curtisan skal blifwa rak eller krokog, lång eller stackog(?) Scherping Cober 2: 34 (1737). Nedan til (på klädesramen) sitter imellan hvart par stolpar, en lös bjelke, som kallas skida. Nyrén KlädFabr. 273 (1783). På Harön brukas (som flöte) en korkskifva eller en träribba, skide, omväxlande. Fatab. 1914, s. 225. Skida .. (dvs.) spjäle. Cannelin (1939). — jfr HARV-, RIKT-, RÄT-, VIND-SKIDA, TVÄR-SKIDE. — särsk.
a) (företrädesvis i formen skid l. ski) (i sht förr) kluven stång l. slana i gärdsgård; äv. i utvidgad anv., om okluven stång nyttjad på samma sätt. Kolmodin QvSp. 2: 243 (1750). Til gärdsel eller skid är hon (dvs. eken) nästan tung. Rothof 95 (1762). Till gärdsel, äfven kalladt ski, fång, tagas antingen runda stammar af ung barrskog, s. k. trindgärdsel (trinnor), eller utklyfvas de ur gröfre träd, s. k. klyfgärdsel, då man helst använder rakväxta granar dertill. Cnattingius 45 (1874, 1894). IllSvOrdb. (1955). jfr GÄRD(E)SGÅRD-, GÄRDSEL-SKID.
b) skakel till årder; numera bl. ss. senare led i ssgn VÅR-SKIDA. l. wåhr ållder med Bill och Skijder. BoupptRasbo 1710. 2. st. Wåhrnackar med Skjdor och billar. Därs. 1716.
d) (†) sidobräde till flake l. vagnskorg. 4 st. wangzrader med Skijder. BoupptRasbo 1710. Ett dyngråder utan skidor. Därs. 1764.
e) (i formen skid) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = SKIBORD 1. 2SvKulturb. 9—10: 153 (1937; om förh. i Finl. på 1860-talet).
f) (i formen skid l. ski) = SKIBORD 2; numera bl. i ssgn SKID-DAMM. Rinman 2: 657 (1789). JernkA 1861, s. 156.
-GÅRD, se d. o. —
-GÄRDE. (ski-) (föga br.) skidgärdsgård med mer l. mindre snedställt, tätt hoplagt virke; motsatt: löpgärde; jfr sked-gärde. 2NF 27: 590 (1918). —
-GÄRDSGÅRD, se d. o. —
-VED. [jfr fvn. skíðaviðr] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ved l. virke bestående av skid. Björner Hrolf 98 (1737).
Spalt S 3895 band 26, 1971