Publicerad 1971   Lämna synpunkter
SKINKHALT ʃiŋ3k~hal2t, förr äv. SKINKOHALT, adj.
Ordformer
(skink- c. 1635—1885. skinko- 1546)
Etymologi
[sv. dial. skinkhalt(er), halt på grund av skada i låret, halt på ena bakbenet, stelbent; av sv. dial. skink, adj. (se SKINKA, v.), l. SKINKA, v. (l. SKINKA, sbst.), o. HALT, adj.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om husdjur (i sht häst): halt på ena bakbenet; äv. allmännare: (låg)-halt; äv. bildl.; jfr SKANKHALT. En skinckohalt häst. DiplDal. 2: 302 (1546). Parnassen glömde bort sin ädla ätt och Stämma. / .. Då böriad hundrad’ tahls skinck-halte dickter skrifwas. Düben Boileau Skald. 45 (1721). Stecksenius Sauvages BoskSj. 16 (1748; hos boskap, allmännare). Schulthess (1885; allmännare).

 

Spalt S 4090 band 26, 1971

Webbansvarig