| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRÅNGLA skroŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ljuda med ett dovt skrockande (se SKROCKA, v.2 I 1 a) l. dyl.; särsk. opers., i fråga om fågelläte. Det skrånglar från fasantuppar, när de skrämts upp och fly. Rosenius SvFågl. 2: 176 (1922).
Spalt S 5129 band 26, 1973