| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKRÄVEL skrä4vel l. skräv4el, sbst.1, n.; best. -vlet.
handlingen att skrävla (om l. med ngt l. ngn), skrävlande; i sht förr äv. om vidlyftigt l. ovederhäftigt pratande, pladder; jfr SKRYT, SKRÄPP, sbst.2, SKRÄV, sbst.2 Till min ursäkt (för att icke ha sett vissa hällristningars likhet med slädar) kunde jag anföra, att jag låtit öfverdyfvla mig af skräfvel om drakskepp, båtar, strid och dithörande löjliga symboler att ej närmare se på dem. SNilsson (1841) hos Berzelius Brev 14: 173. Af sådant otyg (dvs. ”ultra-liberala partimän”), med dertill hörande dagligt skräfvel och gorm, ha vi här i landet .. längesedan alltförmycket. PDAAtterbom (1848) i MolbechBrevveksl. 3: 25. Preussarne .. ansågo sig oöfvervinneliga, påstodo .. att de ensamme kunde afgöra striden, med mera skräfvel. Hultin Minn. 85 (1872). Hur länge tror du, jag orkar höra på ditt skräfvel? Michaelson Ungk. 38 (1892). Hans skräfvel med sina fina bekantskaper. SDS 1899, nr 2, s. 3. Många menade, att .. (Gisle) förtjänt en sådan (hårdhänt) behandling för sitt skräfvels och sin prålsjukas skull. Bååth Grette 211 (1901). Inget skryt och skrävel. Höijer Solv. 133 (1954).
-NARR. (numera bl. mera tillf.) skrävlande narr, narraktig skrävlare. Hagberg Shaksp. 12: 356 (1851). —
Spalt S 5210 band 27, 1974